En önskan om julefrid

By Sofia Ymén

För Rosa kommer jobbannonsen om tjänsten som personlig assistent som en gåva från himlen. Hon har nyss fått lämna sitt arbete som vårdbiträde och hon bävar inför att fira jul med hennes syster Fredrikas till synes perfekta familj, jobblös och singel som vanligt.Men jobbet är inte riktigt som hon först trott. Max, en äldre rullstolsburen herre behöver hjälp under december månad. Hans bortgångna hustru har nämligen lämnat en adventskalender fylld med aktiviteter som är tänkta att hjälpa honom igenom den första julen som änkling. Kanske kan Rosa hjälpa sig själv komma på fötter igen genom att hjälpa någon annan?För Fredrika ser den stundande julen ut som varje år, men relationen till systern skaver. Sedan deras mamma gått bort ett år tidigare känns det viktigare än någonsin att allt ska bli perfekt. Men kraven hon ställer på sig själv blir till slut för mycket. Hon inser att hon måste göra en förändring i sitt liv, men vad ska det betyda för hennes familj? "En önskan om julefrid" är en julig feelgood-roman om kärlek, sorg och önskningar fyllda av framtidstro.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 8, 2023
• ISBN: 9788727031385

Book preview

Sofia Ymén

En önskan om julefrid

SAGA Egmont

En önskan om julefrid

Omslagsfoto: Shutterstock, Pexels & Unsplash

Copyright © 2023 Sofia Ymén och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727031385

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1. Rosa

Onsdagen den 17 november

Vackert, eller hur Jackson? Nästan som om hon vore här. Rosa satte sig på huk, strök katten över den röda ryggen. Mammans adventsstjärna lyste i fönstret, på fönsterkarmen trängdes ett urval av hennes samling med prydnadstomtar tillsammans med ett par palettblad i mossgröna krukor. Rosa hade inte haft för avsikt att julpynta i år, hade helst ockuperat sig själv med arbete och låtit julhelgerna passera så obemärkt och snabbt som möjligt. Sedan hade adventshelgen stått för dörren och saknaden fått henne att ändra sig. Rosa reste sig, strök försiktigt med fingertopparna över en av sin mammas tomtar. Den kändes sträv och kall i den svala luften från fönstret. Det var andra julen utan henne och tomheten sög i Rosas mage. Hon lyfte blicken, utanför singlade snöflingorna sakta ned mot marken och bäddade in gården under ett vitt täcke. En ensam domherre for förbi med sitt röda bröst som ett brandljus över snön. När hennes mamma precis gått bort, hade hon velat inbilla sig själv att allt hon sett varit ett tecken, en hälsning från henne. Men med dagar som blivit till veckor, veckor som blivit till månader och månader som blivit till ett år, hade snöfallet blivit ett snöfall och domherren bara en domherre. Rosa släppte fågeln med blicken och vände fönstret ryggen.

Äsch, nu får vi rycka upp oss! Vi kan inte låta syrran vänta, eller hur? småpratade hon med katten på sin väg ut i hallen. Där stannade hon framför spegeln, bättrade på det klarröda läppstiftet och smackade åt sin egen spegelbild innan hon drog på sig vinterkappan. Kappan var ett femtiotalsfynd hon hittat på second hand, egentligen för sval för en sen novemberdag, men hon skulle heller inte långt. Bara till Drottninggatan och Café Mignon där de brukade träffas. Håret dolde hon under en rymlig mössa som hon ideligen fick putta upp i pannan. Det fanns inte en chans att hon skulle hinna tämja lockarna innan hennes syster inlett en skallgång efter henne. Systern, Fredrika, hade redan skickat flera meddelanden. Det senaste skrivet i versaler:

ROSA … Det är bäst för dig att du är på väg ut genom dörren! Jag håller på att frysa häcken av mig här.

Medan mamman döpt Rosa efter tre av sina förebilder: Rosa Parks, Oprah Winfrey och Aretha Franklin, vilket tillsammans skapat ett högtravande Rosa Oprah Aretha Gustafsson, hade hennes syster fått heta Fredrika. Som om mamman redan då anat att Rosas syster inte skulle komma att behöva något föredöme att gå efter. Hon var sig själv alldeles tillräcklig. Medan hon, Rosa, skulle behöva all hjälp hon kunde få för att styra upp sin tillvaro. Rosa suckade för sig själv. Hon önskade att hon kunnat säga att hon gjort allt för att leva upp till sin mammas förebilder, men det hade hon inte. Hon kunde varken ståta med en orubblig övertygelse, eller en outsinlig entreprenörsanda och sjöng, det gjorde hon bara i duschen. Uppenbarligen kunde hon för sitt liv heller inte passa tider, insåg Rosa när hon sneglade ner mot klockan på armen. Hon sträckte sig efter ytterdörrens handtag.

Det var inte mitt fel att jag fick gå, eller hur? Rosa dröjde sig kvar med blicken på katten som satt på hallmattan. Han såg på henne utan att blinka, blickstilla med bara svanstippen dunkandes mot mattan. Rosa visste inte riktigt hur hon skulle tolka hans respons men hon kunde utan bekymmer föreställa sig hur hennes syster skulle komma att reagera:

Det jag inte förstår, är hur du kunnat bli av med ett arbete inom äldrevården? Den fullkomligt skriker ju efter folk!

Rosa var säker på att hennes syster hade rätt. Det borde ha varit omöjligt för henne att bli av med arbetet hon haft som vårdbiträde på äldreboendet Björkbacken. Men även om hon gjort sitt bästa för att dölja att hon varit rädd för både mediciner och döden, båda delar högst närvarande på ett äldreboende, var hon inte säker på att hon lyckats. Varje gång hon delat ut mediciner hade hon fått stålsätta sig själv för att inte slå den ur händerna på den arma stackare hon haft framför sig. Allt av rädsla för att hon skulle ha råkat räkna fel vid doseringen.

Rosa pressade undan tankarna på sitt senaste arbete, hängde väskan över axeln och släckte lampan. Hon försökte hejda sig själv, men lyckades inte. Istället tände hon, släckte, tände, släckte, tände, släckte, tände, släckte … Hon räknade varje gång ljuset fick hallen att lysas upp i en varm kaskad av ljus, varje gång den dränktes i mörker och kände hur lugnet långsamt landade i kroppen. Jag kan sluta när jag vill, tänkte hon och drog ett djupt andetag. In genom näsan, ut genom munnen. Hon fortsatte så tills axlarna sjönk. Jackson stirrade på henne, som om han kunnat se rakt in i hennes inre och visste att hon ljög. Oron fortplantade sig genom kroppen, fick hjärtat att dunka hårt i bröstet.

Äh, håll tyst med dig, väste Rosa hest till katten och stängde dörren innan hon skyndade nedför trappan och klev ut i snöfallet.

Snön dalade ned i allt större flingor över den lilla kuststaden. Snart dolde den alla spår efter fötter, tassar och cyklar som passerat före henne. Rosa sneglade upp mot mammans stjärna där den lyste varmt och rött i fönstret som vette in mot gården. Beteendet som plågat henne sedan hon varit i tioårsåldern smög sig på, på nytt. Det hade börjat i samband med hennes mammas död. Då hade det bara handlat om småsaker, att räkna och sortera för att skapa ordning i kaoset som rått både inuti och utanpå. Det hade varit lätt att dölja när ordning och reda varit just det som behövts och det hade fått henne att känna sig trygg, mindre vilsen i den omedelbara sorgen och saknaden. Rosa snuddade vid tanken som skrämde henne allra mest. Den som ofta kom på kvällen när hon just släckt lampan och allt var tyst och stilla. Då grubblade hon över om det skulle komma att bli värre, om hon till sist inte skulle kunna hejda sig själv från att göra allt om och om igen, räkna, kontrollera, upprepa. Skulle det fortsätta så ända tills den dagen när hon inte längre kunde ta sig över tröskeln? Rosa svalde hårt, rös till och var säker på att det inte enbart berodde på kylan som kröp innanför kappan i det tilltagande snöfallet. När hon växt upp hade hon haft sin mamma som gjort sitt bästa för att hjälpa henne att arbeta kring upprepandet av speciella mönster för att ändå kunna ta sig ut. Nu hade hon bara Jackson och sin syster som hade fullt upp med sin egen tillvaro. Ändå verkade hon anse det som sitt självpåtagna ansvar att hålla ordning på sin lillasyster. Men de var inte barn längre, Rosa hade nyligen fyllt trettio och hon borde klara sig själv.

Du är okej, du är okej … Rosa upprepade orden tyst för sig själv samtidigt som hon kastade en blick över axeln, korsade gatan och skyndade över torget. Hon halkade i snömodden, fann balansen och fortsatte framåt, fokuserade på att andas långt ner i magen.

Snöflingorna glittrade i gatlyktorna som just höll på att tändas. För ett ögonblick tillät hon sig själv att förlora sig i åsynen av dem. Det är inget tecken från mamma, påminde hon sig själv. Ändå kom ett ögonblick av stillhet över henne när tankarna slutade pocka på.

Rosa!

Hennes syster ropade där hon stod utanför cafét, viftade med armen som om det skulle ha varit möjligt för Rosa att missa hennes färgstarka uppenbarelse. Rosa viftade tillbaka, påminde sig själv om att hellre styra in samtalet på sitt förlorade jobb, än på tvångsbeteendet som blossat upp på nytt efter mammans död. Prydliga rader, perfekta högar, rent och snyggt … Upptäckte Fredrika att Rosa förändrats skulle hon genast förstå vad som höll på att hända. Det ville Rosa helst inte utsätta vare sig själv eller sin syster för. Om hon nu bara kunnat hitta ett nytt arbete, något som tvingat henne att hålla sig till vardagsrutiner, något som dagligen sett till att hon kommit utanför hemmets fyra väggar. Då skulle allting ordna sig. Det enda bekymret var att ingen verkade rekrytera så här nära inpå jul. Det var visserligen bara den 17 november, men tjänsterna på Arbetsförmedlingens hemsida blev allt färre. Dessutom var Rosa ganska säker på att det inte skulle uppfattas som positivt att Björkbacken inte valt att förlänga hennes vikariat.

Systerns omfamning var hård och kort, funktionsenlig snarare än varm. Det var typiskt Fredrika, tänkte Rosa och puttade upp mössan i pannan för säkert tionde gången. För Fredrika var Rosa inte så mycket en lillasyster som ett ovälkommet ansvar. I sina bästa stunder, tänkte Rosa, kunde hon möjligen betraktas som ett utvecklingsprojekt.

Äntligen! Jag började tro att du klivit på en rymdskyttel, muttrade Fredrika och klev med raska steg uppför den branta trappan upp till caféet. Rosa skyndade efter.

Jag tappade bort tiden, satte upp julpyntet. Hon försökte att pressa fram ett leende trots att systerns buttra uppsyn fick henne att vilja börja upprepa sitt mantra för sig själv; du är okej, du är okej … Vilket oftast betydde att hon inte var okej. Rosas hjärta sjönk. Känslan av att vara en besvikelse kom alltid över henne när hon var i närheten av sin syster.

Jag trodde att du sa att du inte skulle bry sig om att julpynta i år? I och med att du ska jobba hela julhelgen. Fredrika trängde sig fram mot kassadisken.

Rosa log ursäktande mot mannen som passerade och fick sig en törn där han balanserade en kaffekopp och en påse bakverk i handen på väg mot caféets entrédörr. Han gav henne ett flyktigt leende innan han vände ryggen till. Det cendréfärgade håret snuddade vid kragen på kappan, axlarna var breda och stegen spänstiga när hon såg honom försvinna ut genom dörren.

Det har blivit ändrade planer, mumlade hon.

Säg inte att du har blivit av med jobbet! Fredrika tvärstannade med effekten att Rosa snubblade rakt in i henne.

Inte blivit av med direkt, bara inte fått mitt vikariat förlängt. Men jag får säkert snart något nytt, tillade hon genast. Hennes blick flackade mot borden intill där besökarna nyfiket lyft blicken till systerns allt mer gälla stämma.

Skämtar du? Det finns väl inga jobb så här nära inpå jul, då kommer du inte att kunna räkna med något nytt förrän i januari. Jag hoppas att du har en plan, och en buffert! Fredrika släppte henne med blicken för ett ögonblick för att istället rikta fokus mot menyn. Dagens soppa och en latte, en stor!

Den vegetariska salladen. Rosa nickade mot en tallrik som stod i glasmontern. Rödbetor, ruccola, kikärtor … Nervositeten som hon insåg fladdrat i bröstkorgen ända sedan hon gått hemifrån steg nu upp i halsen och fick tungan att kännas torr mot gommen. Vatten, att dricka", väste hon fram. Inte en chans att hon skulle klara av en kaffe utan att hjärtat skulle börja rusa, det galopperade på så bra i bröstet ändå.

"Jaha, men då kan du komma till oss då i alla fall, på julafton. Fredrika hade betalat och fortsatte vidare till lådorna med bestick och servetter.

Nja, jag vet inte … Rosa skyndade fram till vattenkranen, fyllde glaset och drack i giriga klunkar. Jag kanske kan titta förbi en kort sväng, sa hon med fingrarna i kors bakom ryggen. Det var mer ett försök att undvika ytterligare övertalningsförsök, än att hon uppriktigt hade för avsikt att komma, men det sa hon förstås inte högt. En jul hos sin syster med familj, släkt och vänner, tänkte hon. Hon kunde inte tänka sig något värre.

Försök inte, inte en chans att du sitter ensam hemma med katten på julafton, sa Fredrika som genast sett igenom hennes bluff och nu övergick till att beskriva förberedelserna inför julfirandet som verkade ta allt mer astronomiska proportioner från år till år.

De slog sig ner vid ett bord längre in i lokalen. Det var trångt och luften fylldes av samtalande röster, endast avbrutna av höga skratt. Rosa svettades. Hon vevade av sig halsduken, hängde av sig kappan och drack, klunk efter klunk tills glaset var tomt och funderade på om hon kunde resa sig för att fylla på redan nu, eller om hon borde sitta kvar. Det kröp i kroppen. Besticken låg snett, ljudvolymen var hög och var glaset riktigt rent? Hon vred på glaset, undrade om fingeravtrycken var hennes. Tanken på att de kunde vara någon annans fick henne att kväljas. Skärp till dig, manade hon sig själv och försökte lyssna till Fredrika som obekymrat pladdrade vidare. Systern sörplade i sig den varma soppan och mumsade på brödet samtidigt som hon gestikulerade och berättade. Rosa mådde illa, började känna sig smått yr. Hon lyfte gaffeln, puffade runt salladen på tallriken, plockade ut kikärtorna en efter en, placerade dem i en hög. Hon var just på väg att göra samma procedur med rödbetorna när något i hennes systers förändrade tonläge fick henne att hejda sig.

Vad gör du?

Va? Rosa lyfte blicken.

"Sorterar du salladen?" Fredrika släppte henne inte med blicken för en sekund, Rosa flackade med sin.

Nej, jag bara … Jag är inte särskilt förtjust i kikärtor, ville plocka bort dem … Hon lade ifrån sig gaffeln, sträckte sig efter glaset men ångrade sig och lät det stå.

Fredrika såg forskande på henne, som för att luska ut om hon ljög eller ej, Rosa flackade med blicken, kramade händerna i knät.

Du sa att ni planerade knytkalas på julafton. Vill du att jag ska ta med mig något? Om jag tittar förbi, försökte Rosa i ett medvetet försök att byta ämne.

Nej, bekymra dig inte om det.

Rosa andades ut när hennes syster verkade svälja betet.

Det är egentligen bara en eftergift så att Thomas mamma inte ska bli sur för att hon inte får ta med sig någon av sina eländiga inläggningar. På det här viset får alla ta med sig sitt, men jag ser ändå till att allt vi vill ha finns på julbordet.

Sluta genast, mumlade Rosa tyst för sig själv och tvingade gaffeln att ligga kvar bredvid tallriken. Bara systern tystnade för att hämta andan skulle hon ursäkta sig själv för att hämta ett nytt glas. Hon sneglade längtansfullt mot vattenkranen. Att sitta och klunka i sig vatten var förstås inte hennes bästa copingstrategi, men den skulle snart ge henne en ursäkt till att smita in på toaletten. Då skulle hon se till att tvätta av händerna, handflatorna klibbade mot varandra när hon pressade dem mot varandra i knät. Skulle hon vara ärlig tyckte hon om kikärtor, tänkte hon vidare. De kunde fylla ut vilken sallad som helst, mixas till hummus, användas till falafel. Varför i hela världen hade hon sagt att hon inte tyckte om dem, kunde hon inte ha kommit på något bättre? För ett ögonblick slöt Rosa ögonen, stängde ute sorlet från cafégästerna och hennes systers idoga berättande. Hon var inte okej, hur många gånger hon än upprepade det för sig själv.

Kapitel 2. Max

Torsdagen den 18 november

Patrik Fredriksson var missnöjd, Max å sin sida smålog för sig själv där han satt i sin rullstol vid fönstret. Han iakttog den unge läkaren som vankade fram och tillbaka över golvet. Vid den lilla sittgruppen av fåtöljer, utplacerade kring det runda bordet där ett pågående parti schack stod uppdukat, vände läkaren på klacken och fortsatte i riktning mot väggen med de välfyllda bokhyllorna.

Det första jag inte kan förstå är varför Margit alls skulle utsätta dig för stressen, muttrade han. Det andra är varför du inte bara tar reda på vad det är för aktiviteter det handlar om. På så sätt skulle vi kunna göra en bedömning om de alls är rimliga att genomföra.

Du har uppenbarligen aldrig varit tillräckligt förälskad för att förstå, skrockade Max. Adventskalendern fylld av brev och gåvor som hans avlidna hustru lämnat efter sig, var en kärlekshandling, det var Max övertygad om. Hon hade lämnat honom en hälsning från andra sidan. Något som skulle brygga över den jobbigaste tiden, den första julen ensam. Genom att öppna ett brev, eller ett paket, om dagen skulle hon bjuda honom på en minnesresa. Det var i alla fall det hon indikerat i den bifogade instruktionen som Margits väninna, Solveig, lämnat honom.

Att levereras efter min död, hade Margit skrivit på kuvertet. Kanske skulle resan skänka honom lite oväntad julefrid. Han hade inte på något sätt sett fram emot julen i år. Han gjorde det fortfarande inte, tänkte han. Men Margits hälsning hade väckt en spirande känsla av hopp inombords.

Jag kan själv göra bedömningen av vad som är rimligt eller ej, sa han. Max kunde mer känna än se hur de egna ansiktsdragen blev stramare. Hur hans yttre återfick en del av den pondus den haft under hans många år som företagsledare. På den tiden hade han åtnjutit respekt genom sitt hårda arbete och sina framgångar. Nu visste han inte vad han betraktades som längre. Hemtjänstpersonalen bemötte honom med omsorg, men ägnade knappast något större intresse åt den han varit, den han fortfarande var, inuti. De hade inte tid förstås, ibland heller inte intresset. Max kramade om rullstolens joystick. Det hade gått tio år sedan hans höftledsoperation. Allt hade sett bra ut, men under rehabiliteringen hade han fallit. Skadan hade blivit oåterkallelig. Visst kunde han stödja på benen, förflytta sig några steg, men inte mer. Det hade varit Margit som sett till att han inte uppslukats av bitterhet över det som hänt. Hon hade övertygat honom om att livet skulle komma att gå vidare och när han tvekat, var det hon som ömsom puffat, ömsom dragit honom med sig, framåt.

Du borde åtminstone se till att ha någon med dig. Skulle någon av barnen kunna …? började Patrik.

Max fnös:

Skulle inte tro det! Även om han för all del tyckte om ungarna, och vanligtvis