Bandet

By Kjell E. Genberg

Sångaren i bandet faller livlös ned framför mikrofonen. Allt tyder på en olycka med elektriciteten, men är det verkligen så enkelt?"Bandet" följer popgruppen The Diamonds irrvägar i den djungel som var musikbranschen under 60- och 70-talen. För att anpassa sig till publiken blir de dansbandet Diamanterna. Under de evighetslånga folkparksturnéerna uppkommer frågor kring vad som är kärlek till musiken och vad som bara är ett arbete. Allting ställs på sin spets när sångaren en kväll faller död ner på scenen. Romanen från 1978 dokumenterar en viktig tid för populärkulturen, men är samtidigt så pass genomskådande att cynismen som blottas lätt känns igen även idag.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 11, 2023
• ISBN: 9788728592052

Book preview

Kjell E. Genberg

Bandet

SAGA Egmont

Bandet

Cover image: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©1978, 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728592052

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Diamanterna är ytterligare ett av alla dessa dansband som låter som kopior av sig själva. De har haft stora skivframgångar på sistone och deras nya LP kommer säkert att bli en storsäljare. Personligen tycker jag att de är tråkiga –tråkiga till döds!

Recension i Expressen 11/3

Det hände efter pausen.

Kent Wilhelmsson tystade introduktionsackordet efter presentationen genom att lägga hela handen över gitarrsträngarna. Han andades in och sjöng de fyra första orden i Fjärran från ditt hjärta – Diamanternas nya Svensktoppsetta. Han hade sjungit den minst hundra gånger inför publik och visste hur han skulle nå fram till människorna som dansade, den obestämbara massa som kallades publiken och som köpte deras skivor.

Med en nästan parodisk gest à la P.J. Probys byxspräckarsextiotal grep han mikrofonen.

Sprakandet överröstade skriket när det elektriska överslaget fick strömmen att passera genom kroppen.

De övriga i bandet fattade först ingenting. De hann komma in efter de fyra takternas tänkta sångintroduktion.

Kent Wilhelmsson föll omkull på scengolvet. Nedanför scenen skrek en flicka i den flock som alltid stod och hängde längst framme vid estraden.

Janne Waern var den förste som reagerade. Med tre snabba språng var han framme vid sånganläggningens förstärkardel och slet kontakten ur vägguttaget.

Sone Wixner hade hängt av sig basen och stod på knä bredvid Kent, som låg alldeles stilla med mikrofonstativet över sig. Han tittade upp är Janne kom fram. De stora, bruna ögonen – flickornas favoritögon – var skräckslagna.

– Jag tror att han…, började Sone.

Men Janne lyssnade inte. Han stod redan framme vid scenkanten. Dansparen hade stannat upp. De började nyfiket dra sig närmare estraden. Sorlet steg. Janne kunde se Nicko Lundberg armbåga sig framåt mellan paren.

– Finns det en läkare här? skrek Janne så högt han orkade Det har hänt en olycka…

Nicko Lundberg lyckades ta sig upp över scenkanten.

– Vad hände? frågade han och lät förvirrad. Är Kent skadad?

Janne nickade.

– Överslag. Han är illa däran. Medvetslös. Förstärkaren… fan!

Nu kände han lukten. Han skyndade bakåt och knäppte av förstärkaren. En strimma vitgrå rök gled ut genom ventilationshålen på baksidan. Sone Wixner kom fram till honom samtidigt som ett par ordningsvakter med blanka sheriffbrickor banade väg åt en kostymklädd man. Bakom honom kom arrangören flåsande.

– Vad fasen är det fråga om? skrek arrangören. Varför spelar ni inte?

Han fick inget svar.

– Jag är läkare, sa den kostymklädde och Nicko hjälpte honom upp på scenen.

Några minuter senare reste sig läkaren upp och skakade på huvudet.

– Den här mannen är död, sa han. Det är bäst att någon ringer efter polisen.

– Polisen?

Arrangören lät förtvivlad.

– Det var ju en olycka! stönade Nicko Lundberg. Vad har polisen med sånt att göra?

– De måste hit, förklarade läkaren. Enligt lag. Se till att resten av orkestern kommer iväg till omklädningsrummet. Jag tar hand om det här.

Publiken tryckte på. Det fanns kanske sjuhundra personer inne i den stora dansrotundan. Alla ville se vad som hänt på scenen. De som stod längst fram höll på att bli illa klämda och paniken började hänga i luften.

Arrangören försökte lugna dem, men han hade svårt att göra sig hörd. Medlemmarna i orkestern gick ut i kulissen och tog den smala trappan ner till köksregionerna. Janne trodde att han var först när han öppnade dörren till omklädningsrummet. Men det satt redan en person vid det solkiga bordet.

Trumslagaren Jörgen Carlén tittade upp. Han hade tårar i ögonen.

– Är han…?

Janne Waern nickade och satte sig tungt på den obekväma stolen.

– Läkaren sa det! Polisen kommer hit.

– Varför det? Tror de att vi… att någon…?

Nu var alla inne. Dörren slog igen bakom Sone Wixner. Bara Nicko Lundberg saknades.

– Nej, nej, sa Janne. De måste ta hit snuten när det händer någonting sånt här. Det lär stå i lagboken, efter vad doktorn sa.

Sone snörvlade lätt. Han tände en cigarrett och drog ett par väldiga halsbloss.

– Förbannade buss! sa han kraxande.

– Vad då? frågade Jörgen undrande. Vad har bussen med det här att göra?

Sone såg på dem, en efter en, med något anklagande i blicken.

– Det måste bero på den, sa han. Det är ett rosthål i taket. I natt regnade det och förstärkarna stod alldeles under hålet. Om det kom in vatten i Kents förstärkare… Det kan väl bli överslag av sånt.

Ingen av de andra visste.

– Jävlars helvete! fortsatte Sone. Kent var en så bra kompis. Vi delade ju alltid hotellrum på turnéerna, han och jag, och…

Han tystnade. Janne svalde och fimpade cigarretten i kaffefatet på bordet. Gråten satt i halsen och ville ut. Janne visste – trodde – att det var likadant för de andra också. Men han tänkte inte bli först.

– Och? frågade han och stirrade på Sone Wixner.

– Vad ska det bli av oss nu?

Ungdomsorkestern The Diamonds framträdde i torsdags på Köpmanberget i Hudiksvall och uppskattades tydligt av de yngre i publiken, trots eller kanske på grund av den höga volymen på instrumenten.

Notis i Hudiksvalls–Tidningen 4/7

1965

Sologitarr och orgel:

JANNE WAERN

Det skulle inte bli lätt att förklara det som måste förklaras, att försvara det som måste försvaras.

Han hörde lätta steg bakom dörren alldeles innan den öppnades. Janne visste vem det var redan innan dörrvredet sänktes. Han kände igen stegen. Fru Lundberg haltade lite efter en höftoperation. Läkarna hade satt en stödskena på hennes ben och den gav ljud ifrån sig när hon gick.

– Jaså, det är Jan, sa hon genom dörrspringan. Vad vill han då?

Janne var på väg att bocka sig. Det hände varje gång och han avskydde sig själv för det vid samtliga tillfällen. Det fanns något hos fru Lundberg som fick människor att ta till överdriven hövlighet. Man fick för sig att hon fordrade det.

– Är Nicko inne? frågade han. Jag skulle behöva tala med honom.

Fru Lundberg visade tydligt att hon inte tyckte om Jannes begäran.

– Nils-Göran äter, svarade hon. Men om Jan vill vänta i hans rum, så kommer Nils-Göran när han är färdig.

Det fanns en speciell doft inne i tamburen, en lukt som Janne aldrig blev klok på. Det enda han visste var att han tyckte illa om den, eftersom det var en konstlad doft. Han hade inte känt den någon annanstans, kanske för att han inte brukade umgås i medelklass som försökte spela socialgrupp ett.

Fru Lundberg började halta fram mot Nickos rum, men Janne visade tänderna mot henne i ett tomt leende, och sa att han hittade själv. Hon svarade något otydbart, men vände och gick tillbaka till matsalen. Janne stängde dörren avsiktligt försiktigt bakom sig.

– Sabla kärring, mumlade han. Hon trodde säkert att jag tänkt stjäla någonting härinne. Nickos studentmössa, kanske.

Första gången han besökt familjen Lundberg hade Nickos mor noga förhört sig om hans bakgrund, och nästan visat skadeglädje när Janne berättade att han bara gått sex år i folkskola innan han flyttade över till Högre Allmänna Läroverket för att ta realen.

– Nils-Göran tog realen 62, berättade hon belåtet och bad honom ta en hembakad kaka till. Han fick så fina betyg. Alla säger att Nils-Göran har läshuvud. Han kommer att bli något stort.

Inte som trumslagare i alla fall, tänkte Janne Waern och tog den påtrugade kakan.

Janne såg sig om i rummet. Fönstret mot gatan var glänsande rent och gardinernas spets lyste kritvit i det kalla molnighetsljuset utifrån. Det liknade egentligen ett flickrum. Janne tog några steg längs bokhyllan. Han visste redan från början att den inte innehöll något intressant, men att titta dödade lite tid. Nicko hade sparat alla sina skolböcker, ända från första klass, och de såg knappt använda ut. Janne tänkte på sina egna böcker; historieboken som hade streckgubbar i nedre högra hörnet på varje sida. Om man bläddrade fort rörde streckfigurerna på sig. Läraren hade kommit på honom och blivit alldeles chockad av hur gubbarna och gummorna agerade.

Nickos brev från Hermods satt ordentligt inspända i de mörka pärmarna med tryck på ryggen. Janne drog ut den gula läroboken i svag- och starkströmsteknik. Det var med den bokens hjälp – och med assistans av Nicko – som han byggt sin första förstärkare för tre år sedan. Den hade inte haft någon vidare uteffekt och brummade hela tiden, men den räckte till. Det blev en väldig skillnad och Janne var medveten om att han inte skulle ha kunnat spela elgitarr om inte Nicko hjälpt till den gången.

Det fick honom att känna ett stygn av dåligt samvete nu. Han stack tillbaka boken i hyllan och satte sig på pinnstolen framför det lilla skrivbordet. Tapeternas underliga mönster såg på honom med bruna blickar, som för att hindra honom att stöka till trasmattan på golvet. Sängen vid väggen på andra sidan rummet var ordentligt bäddad. Överkastet var så slätt att en slant skulle ha studsat mot det.

Han tvivlade på att Nicko bäddade själv.

Det dröjde ytterligare tio minuter innan Nicko kom in.

– Tjenare, Janne, sa han och satte sig på sängkanten. Vad vill du då? Vi ska ju inte träna förrän i morgon.

Janne tvekade, men sedan bestämde han sig för att gå rakt på sak.

– Du sa för ett tag sedan att du funderade på att lägga av, att du inte tyckte det var kul att lira längre.

Nicko ryckte till och stirrade stort på kamraten.

– Sa jag?

Janne nickade ivrigt.

– Det minns du väl! Efter den där spelningen på Berget, sa han. Du sa att det inte var någon idé.

– Äh, jag var bara sur för att det gick så dåligt, svarade Nicko. Jag kom i baktakt på nästan varenda låt. Fast jag tror inte att det var så många som märkte det av publiken. De tycktes då gilla oss.

– Si så där, nickade Janne. Vi har snackat om det där i alla fall, och de andra i bandet bad mig prata med dig. Vi vill inte att du ska sluta, förstår du…

– Det…

– Vi behöver ha dig kvar, fortsatte Janne utan att bry sig om Nickos försök att bryta in. Du är den som har kontakterna och din pappa har ju hjälpt oss att komma i tidningen och allting. Utan dig skulle The Diamonds knappast få några spelningar alls.

Nicko Lundberg såg belåten ut. Han tog fram ett Toypaket ur fickan och bjöd på en bit. Janne tuggade sönder den söta skorpan innan han fortsatte.

– Vi behöver en manager! Vi har snackat om det lite löst. Ja, det vet du ju, för du har också varit med. Men nu har vi kommit på hur alltsammans kan lösas på bästa sätt. Du blir vår manager på heltid. Vad säger du om det?

Det belåtna i Nickos ansikte hade försvunnit medan han lyssnade på Janne.

– Ni vill ha mig som manager… inte som trummis?

– Ta det inte på det sättet, Nicko, slätade Janne över. Det är lättare att få tag på en bra trummis än en bra manager.

Nicko reste sig från sängkanten och korsade trasmattan från kant till kant två gånger innan han stannade intill Janne.

– Du ska inte tro att jag är en idiot! viskade han hest och visade knytnäven för Janne Waern. Det här är bara ett fint sätt att kicka mig ur bandet. Fint… ett jävla sätt! Det var i alla fall jag som bildade The Diamonds. Utan mig hade det inte funnits något band alls. Vem såg till att du fick låna pengar till din Dynacord? Det var pappa som skrev på växlarna för både förstärkare och ekomaskin. Och bilen är min. För att inte tala om släpet. Jag äger hälften av det. Ni andra kunde bara satsa till halva ihop. Det enda ni har betalat själva är era instrument.

Janne eldade upp sig till ilska. Här hade han försökt ta det fint och så gick Nicko till angrepp tillbaka. Allt som Nicko sa var visserligen sant, men det hade inte med saken att göra. Han reste sig ur stolen och gav Nicko en puff för bröstet så att trumslagaren satte sig i sängen.

– Nu ska du höra på mig! sa han. Din farsa har skrivit på åt oss, men han har inte behövt lägga ut ett öre. Min Dynacord är i det närmaste betald, och det är då inte med pengar från spelningarna som jag har pröjsat den. Jag vet att du bildade bandet, det har du varit noga med att tala om för jämnan. Men det skulle inte finnas några The Diamonds utan oss andra…

– Det var inte så jag menade.

– Det kan hända. Jag skulle helst inte vilja dra fram det här, men när du tar det på det här viset så måste jag nästan, sa Janne Waern. Du är ingen bra poptrummis! Inte med den här nya popen som vi börjat lira. Killarna från England låter annorlunda. Du spelar Shadows bra, men det räcker inte längre. Det låter för mycket jazz om dig!

Han svalde och tystnade. Vreden rann av honom när han såg Nickos olyckliga min. Men det var sant. Nils-Göran Nicko Lundberg var en usel trumslagare, trots att han hade riktiga Ludwigtrummor med Buffaloskinn. Senaste slaget av plast. Nicko var av den sorten som älskade att spela utan att kunna det. På 50-talet hade han varit med i jazzklubben Jaznie och brukade hjälpa till att fixa lokal när det var dags att jamma. Alla musiker i Hudiksvall – alla unga, vill säga – var med i klubben. Nicko fick spela eftersom han var en bra fixare, men stans bäste trumslagare, Jan-Erik Janken Westin, sa en gång att han aldrig hört en så usel kalvskinnsplågare som Nicko. Efter den salvan hade Nicko inte gått till klubbträffarna på två månader.

– Har ni skaffat en annan trummis redan? frågade Nicko Lundberg hest.

Janne skakade på huvudet.

– Ingenting är bestämt än, svarade han. Vi ville snacka med dig först… om att du skulle bli manager. Men vill du inte så…

Det var det här han varit mest rädd för. Eftersom Nickos far arbetade på Hudiksvalls-Tidningen kunde en fullständig brytning innebära att HT aldrig skulle komma att skriva en rad om det nya bandet. Han hade fortfarande 350 kronor kvar att avbetala på sin Dynachord Echochord. Den hade kostat 1 700 ny, och de hade inte fått någon rabatt, trots att alla i bandet handlade samtidigt. Men de hade ändå tjänat på att åka ner till Stockholm och köpa grejerna direkt hos Firma Arthur Rydin på Ulvsundavägen. Om Arvid Lundberg bestämde sig för att han ta tillbaka underskriften skulle alla tvingas återlämna sina förstärkare. Janne visste med säkerhet att han inte skulle klara av att få fram 50 kronor på ett bräde. Inte nu när han köpt en Hohnerorgel på avbetalning hos Bergströms Musik.

– Vill? sa Nicko. Du stolpar bara in och säger en massa saker. Man hinner inte tänka. Är allihop överens om det här? Att sparka mig som trummis…

– Det är ju inte bara det som det handlar om, svarade Janne buttert. Det viktigaste är om du vill bli manager och PR-man och allt sånt där. Det finns inga band som klarar sig utan den sortens hjälp längre. Arrangörerna bryr sig bara om grupper som de hört talas om. Det är just ingen som hört talas om oss. Inte utanför Hälsingland i alla fall. Och vi ligger risigt till här också. Titta på Panthers från Ljusdal. De har skaffat en kille som jobbar åt sig. Nyligen var de ända uppe i Niilivaara och spelade.

– Får jag fundera på det.

Janne ryckte på axlarna. Ryckningen berodde inte på att han tyckte att det kunde göra detsamma. Snarare var det en nervös reflex.

– Helst inte, svarade han. Killarna väntar på besked. De vill veta om det är någon idé att fortsätta över huvud taget. Vi vill också komma någonstans här i världen. Vi spelar ju inte så förbannat dåligt, och får jag bara skaffa mig den där nya förstärkaren på 55 watt så får vi ett nytt sound också.

– Den är dyr, sa Nicko. Om du menar Dynachord Echo King.

– Den är värd det.

– Det är många andra band som har börjat med Vox förstärkare. Det har jag sett i Bild-Journalen.

– Jag har ringt och frågat, sa Janne. Om jag köper en sån får jag bra i inbyte för den gamla. Och med det här nya inbyggda ekot får jag bättre ljud för orgeln också. Det kan man inte få i den där lilla Voxen. Och den stora är förfärligt dyr. Ska man ha råd med den måste man upp på Tio i Topp först.

Nicko flinade.

– Som Tages, sa han.

Janne skrattade tillbaka.

– De låter väl för djävligt, frustade han. Att ungarna röstade upp den på listan begriper jag inte. Sleep little girl, sleep little girl… fy fasen! De sjunger ju falskt. Fast det finns Beatlesackord i den. Det är väl det som går hem hos packet.

Janne kände sig bättre till mods nu. Samtalet hade kommit i neutral zon igen, och han hade en känsla av att Nicko funderade allvarligt på det han sagt. Det var en form av ultimatum, även om inget sagts klart ut. Om Nicko blev av med hela bandet som han var kapellmästare för, så betydde det att han förlorade ansiktet alldeles förfärligt. Om han blev manager var det en annan sak. Då hade han gruppen kvar sin hand och han skulle dessutom bli den förste managern i stan. Janne visste att det tilltalade Nickos ego.

Nicko reste sig och gick till fönstret för att titta ut mot Storgatan.

– Om jag åtar mig att bli manager för The Diamonds, vem ska då bli trummis efter mig?

– Vi har pratat med Jörgen Carlén, sa Janne.

– Bom-Bom?

– Just han. Han har ju lirat i nio år och spelat ute mycket och allting.

Nicko vände sig om och såg frågande på Janne.

– Bom-Bom är inte ledig, sa han tvärsäkert. Han är med i Sven-Åkes Kvartett från Näsviken.

– De har inga spelningar, förklarade Janne. Han hoppar gärna in hos oss i stället. Fast då måste du se till att vi får spelningar, förstås. Men det kan du ju…

Nicko svarade inte. Han såg rätt igenom Janne medan han stod vid fönstret och tuggade på underläppen. Det var sant att han grejat en hel del spelningar åt The Diamonds. Men de hade varit ganska dåligt betalda och hade så gott som alltid gällt dansmusik i fyra timmar. Bandet hade repertoar för det, men det var ingen av medlemmarna som trivdes med att spela så länge. Man blir inte idol av att lira'Sentimental Journey' för folk som dansar, hade Kent sagt en gång och det var riktigt. Det var bara banden som gjorde scenshower som kom någon vart.

– Jag har lite idéer, sa han. Det skulle kanske gå… Jörgen Carlén är ju en bra trummis…

– Så du ställer upp? frågade Janne Waern.

– Varför inte… fast…

– Vad då? undrade Janne osäkert.

Nicko satte sig på sängen igen.

– Det ekonomiska, sa han. Om jag ska bli manager för The Diamonds måste bandet köpa min del i utrustningen…

– Inte trummorna väl? frågade Janne. Dem har vi ingen användning för. Jörgen har egna trummor. Nästan nya amerikanska.

– Nej, men bilen och min del i släpet och lite annat sånt. Men det kan jag dra av på varje spelning, förstås, bara vi blir överens om hur mycket som kan betalas varje gång. Och sen vill jag ha femton procent för mitt jobb. Det är