Kommissarie Marquanteur och sjukhusmördarna i Marseille: Frankrike Thriller

By Alfred Bekker

av Alfred Bekker



En märklig sekt kräver att dess medlemmar ska döda människor. Och det är precis vad som händer på sjukhusen i Marseille; mikrovågssändare stoppar den livsviktiga utrustningen, särskilt kvinnor som vill göra abort drabbas. Kommissarie Marquanteur och hans kollega Leroc jagar det så kallade sanna helgonet, som trots allt inte är så heligt.


Alfred Bekker är en välkänd författare av fantasyromaner, thrillers och ungdomsböcker. Förutom sina stora bokframgångar har han skrivit många romaner för spänningsserier som Ren Dhark, Jerry Cotton, Cotton Reloaded, Kommissar X, John Sinclair och Jessica Bannister. Han har också publicerat sig under namnen Neal Chadwick, Jack Raymond, Jonas Herlin, Dave Branford, Chris Heller, Henry Rohmer, Conny Walden och Janet Farell.

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: Oct 6, 2023
• ISBN: 9783745233896

Book preview

Upphovsrätt

En bok från CassiopeiaPress: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Special Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är trycksaker från

Alfred Bekker

© Roman by Author

TÄCKMANTEL A.PANADERO

© för denna utgåva 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De påhittade personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Namnlikheter är slumpmässiga och inte avsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Följ oss på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Få de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förläggarens blogg!

Håll dig informerad om nya publikationer och bakgrunder!

https://cassiopeia.press

Allt om skönlitteratur!

1

Gränsen mellan heligt och hycklande är ibland suddig.

Det är trevligt att ha er hos oss igen, Monsieur Commissaire, sa prästen när gudstjänsten var över.

Jag hade suttit kvar en liten stund.

I Frankrike kallar man inte någon för Monsieur Commissaire.

Inte längre, i alla fall.

Det var länge sedan detta var vanligt.

Du säger namnet och Monsieur eller Madame framför det. Men ingen rang.

Detta har bara gällt inom armén och sjöfarten.

Men ingen annanstans.

Det fanns en anledning till att prästen ändå gjorde det.

Han kunde ha sagt: Monsieur Marquanteur, det är trevligt att se dig igen. Men det gjorde han inte.

Och eftersom jag känner honom så ville han göra något klart för mig genom sitt uttryck. Till exempel att jag mest sysslade med den jordiska världens mörka sida och att jag förmodligen därför hade svårt att tro på en god Gud. Vi hade ett långt samtal om detta, prästen och jag. Att jag ändå då och då hittade in i kyrkans kalla, tjocka väggar hade att göra med den atmosfär som rådde här. Jag tyckte om den. Och kanske tröstade den mig till och med då och då.

En modern människa går inte i kyrkan, sa prästen och log kryptiskt.

Vem har sagt det?, frågade jag.

Min far.

Åh!

Han var hamnarbetare. Och kommunist. Och död ganska tidigt.

Jag är ledsen för det.

Han föll ner från kranen.

Åh.

Ja, det är ju så det är.

Då har du blivit något helt annat än din far.

Just det. Du behöver inte upprepa andras misstag.

Där håller jag med dig.

Bättre att göra sina egna - misstag.

Jag håller med dig där också.

I vilket fall som helst var det inget misstag att återvända hit, sade prästen. Till fadern.

Jag har inga problem med min far.

Jag menade vår himmelske Fader.

Jag skulle ha något otalt med honom.

Titta!

*

Detta är Satans plats, viskade rösten i Fernand Demoines bakhuvud. Mannen i den blå overallen bar en verktygslåda i sin högra hand. Han stannade till och såg sig omkring. OP - NO ADMISSION stod det på en grå dörr som öppnades automatiskt. Två sjuksköterskor i limegrön klänning skjuter in en vårdsäng i korridoren. I den låg en ung kvinna. Hennes ögon var slutna och hon fick dropp. Demoines tittade på henne ett ögonblick.

Förmodligen också en av de kvinnor som inte ser något fel i att döda den ofödda själen i sin livmoder, gick det upp för honom. Rob Demoines var övertygad om att Gud hade valt honom för att stoppa denna synd.

Herren har dömt Sodom och Gomorra, mumlade han för sig själv, knappt hörbart. Det lät som en besvärjelse. Inte ens horan Marseille, det nya Babylon, kommer att undkomma monsieurens vrede", rann det genom honom. Och jag är hans blodiga domarsvärd!

2

Det finns ingen ingång här! sa en av sjuksköterskorna.

Jag måste gå till rum 324. På grund av luftkonditioneringen!

Nästa dörr till höger, ropade hon när hon gick förbi. Sedan tillade hon med ett leende: Men var försiktig! Det är sköterskornas omklädningsrum på den här avdelningen.

Men Rob Demoines log inte tillbaka. Hans ansikte förblev en stel mask.

Oanständiga horor!, flög det genom honom. Syndens avkomma. Inte undra på att hon inte har något emot att arbeta på en plats där barn mördas varje dag.

Den unga kvinnan i limegrön sjuksköterskeklänning lade inte märke till det. Hon hade redan skyndat förbi honom.

Demoines fortsatte på sin väg.

En stund senare stod han framför nummer 324.

Han knackade på.

Inget svar.

Demoines öppnade dörren.

Omklädningsrummet var drygt tjugo kvadratmeter stort och fönsterlöst. Belysningen aktiverades automatiskt av en rörelsesensor. En stor del av väggytan täcktes av låsbara garderober. Med undantag för en nisch på vänster sida.

Där fanns ett galler som var ungefär en meter gånger en meter stort, och bakom det fanns ingången till ett ventilationsschakt. Demoines gick dit och knäböjde.

Ur benfickan på sin overall tog han fram en skruvmejsel. Metallgallret lossades snabbt. Demoines lägger det åt sidan och öppnar sedan verktygslådan. En lådformad anordning fanns inuti. Demoines lyfte ut den och tryckte in den en bit i den rörformade axeln.

Ditt syndiga hantverk kommer att läggas till vila, sade Fernand Demoines bistert. Herren straffade Sodom och Gomorra med eld och svavel eftersom inga rättfärdiga människor ville befinna sig inom deras väggar. Det är samma sak här.

Demoines aktiverade anordningen genom att vrida på en liten spak. En nål kom ut och en lampa blinkade.

De starka elektromagnetiska impulser som avges av denna enhet skulle redan ha slutfört sitt arbete.

I Sodom och Gomorra hade svavelelden fallit från himlen, i det här fallet förblev den till och med osynlig.

Under ett ögonblick funderade Demoines på vad som skulle hända nu. Om störningar eller till och med fel på elektroniskt styrd medicinsk utrustning. Om hjärt-lungmaskiner som stannar, ultraljudsmaskiner och röntgenapparater som slutar fungera och patientdata som inte längre kan hämtas. Till och med läkarnas personsökare slutade snart att fungera tillförlitligt inom ett visst område.

Kanske kommer oskyldiga människor också att drabbas, tänkte Demoines. Han tog ett djupt andetag. Se inte tillbaka, som Lots hustru som förvandlades till en saltsten, det blixtrade till i honom. Det som händer nu är rättvist! Ingen nåd för synden!

Med några få handgrepp satte Demoines tillbaka metallgallret på plats, reste sig, tog verktygslådan och gick ut i korridoren.

Demoines hade ännu inte nått hissen när han såg oroliga läkare och sjuksköterskor skynda genom korridorerna.

Ingen brydde sig om mannen i den blå overallen.

3

Två veckor senare

Merde, jag gillar inte cappuccino och jag tål inte de där jävla wops! sa mannen med det lockiga håret. Han satt mitt emot François och mig vid ett av de små runda borden på Antonio's Bistro.

Varför valde ni då just den här platsen som mötesplats?, frågade jag.

Den lockhårige mannen lutade sig framåt.

Han skrattade.

För alla som känner mig vet det och skulle aldrig misstänka att jag skulle träffas här, av alla ställen, med kommissarie Pierre Marquanteur och hans kollega, brottsbossen François Leroc!

Jag sa: Det är bäst att du håller dina åsikter om italienare för dig själv här i alla fall!, svarade jag.

Den lockige mannen hette Philippe Artois. Han var delägare i en klubb som hette BIJOU i Pointe-Rouge och var också inblandad i alla möjliga obskyra affärer. Som informatör erbjöd han sig dock till oss för första gången.

Låt oss komma till saken! krävde min vän och kollega kommissarie François Leroc. Det påstås att du vet något om förestående terroristattacker i Marseille och dess omgivningar.

Philippe Artois log ett tunt leende.

Du måste först garantera mig att du omedelbart kommer att ta mannen i fråga ur omlopp. Annars kommer mitt liv inte att vara värt en cent mer.

För att göra det måste vi först veta om det finns någon sanning i det du säger, svarade François.

Philippe Artois satte upp ett pokeransikte.

Jag undrade vilket motiv den här mannen kunde ha för att sätta sig vid bordet med oss. Han hade hittills inte ställt några ekonomiska krav. Enligt vad vi visste om Artois var han inte beroende av de få euro som en informatör kunde