Spöken

By Mark Dawson and Lars Winclair

John Milton är ett spöke. Han brukade vara Nummer ett. Det farligaste lönnmördaren i Grupp Femton, gruppen som tog över när diplomati inte längre gav resultat. Nu är Milton Hennes majestäts mest jagade person – en anonym ensamvarg med dödliga förmågor. När han arresteras efter ett slagsmål på krogen i Texas så är den sista han förväntar sig ska hjälpa honom med borgen en glamorös agent från den ryska säkerhetstjänsten. Milton utpressas till att jaga rätt på sin föregångare i gruppen, den förre Nummer ett. Men hon är också ett spöke, och lika farlig som han är. Han är ute på djupt vatten, spelar ut ryssarna mot britterna i ett desperat försök att rädda livet på sin gamla vän. En del spöken ska man låta vara ifred. Men de här två har blivit uppjagade, och konsekvenserna blir ödesdigra …

"Spöken" är fjärde delen i Mark Dawsons bästsäljande serie om John Milton, en lönnmördare som utan större framgång gör vad han kan för att lägga sitt förflutna bakom sig. För att sona blodet på sina händer bestämmer han sig för att hjälpa behövande.

Mark Dawson föddes i engelska Lowestoft. Han arbetade som dj, glassförsäljare, på fabrik och som klubbpromotor innan han utbildade sig till advokat. I tio års tid jobbade han sedan med att först jaga internationella penningtvättare och sedan med att hjälpa celebriteter stämma tidningar för förtal. Idag lever Dawson i Wiltshire med sin fru och sina två barn.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 24, 2023
• ISBN: 9789180007887

Book preview

Del I

London

Åtta år sedan

Kapitel 1

Skåpbilen stod parkerad längs trottoaren. Det var en vit Renault som hade gjorts om så att den liknade Virgin Medias bilar. Den stod parkerad vid korsningen mellan Upper Ground och Rennie Street. Det var en väl utvald plats; man hade fri sikt över ingången till restaurangen som låg i Oxo Tower i South Bank i London. Insidan av skåpbilen var också ombyggd. På ena sidan av skåpvagnen hade ett kontrollbord med skärmar installerats, som visade vad en mörkerkamera uppe på taket fångade upp. Bilen hade ett periskop som både kunde svänga runt fritt och höjas och sänkas efter behov. Där fanns även diverse inspelningsapparater, en radioantenn och en mikrovågsmottagare. Det var lite trångt för de två männen där inne. Agenten som skötte all utrustning hade börjat jobba på en gång och brydde sig inte om hur trångt det var. Han sträckte sig över kontrollbordet och tryckte fram bilden från en annan videokamera; de hade installerat en sändare i ambassadens övervakningssystem för två veckor sedan och hade nu tillgång till alla kameror där inne, utöver kamerorna som satt på fasaden som de också hade hackat sig in i. Skärmen flimrade till, och visade sedan bilderna från en övervakningskamera som visade huset. Han kunde se den stora Mercedes S280 som chauffören hade parkerat där, men utöver det visade bilden inget.

Den andre mannen satt bara bredvid teknikern och såg på över hans axel. Han var nervös och visste att det var tydligt. Byt vinkel, sa han spänt. Inomhus igen.

Teknikern gjorde som han blev tillsagd och bytte kamera till en som satt inne i restaurangen. Måltavlorna satt kvar i matsalen och åt sin efterrätt. Den ena måltavlan satt med ryggen mot kameran, men det gick ändå att känna igen henne. Den andra måltavlan höll i en cigarett som han rullade fram och tillbaka mellan fingrarna. Den andre mannen tittade på skärmen. Det såg ut som om de äntligen var klara snart. De två måltavlorna skulle snart gå.

Gruppen, sa den andre mannen i sin headsetmikrofon. Det här är Control. Radiokontroll. Kom.

Kontroll från Ett. Full signalstyrka. Kom.

Från Åtta, även full signalstyrka här. Kom.

Från Tolv, samma här. Kom.

Från Tio, full signalstyrka. Kom.

Från Fem, jag med. Kom.

Elva, vad ser du?

Agenten med kodnamnet Elva stod vid baren och höll i en drink medan han väntade på sitt bord. Han hette Duffy och hade tidigare varit med i specialförbandet Special Boat Service. Control såg honom på skärmen och tittade på när han vände ryggen åt paret och satte handen över munnen. De är färdiga, sa han korthugget och lågmält när han pratade i den diskreta mikrofonen som satt i hans armbandsur. Servitören frågade precis om de ville ha kaffe på maten, men de sa nej. Det dröjer inte länge nu.

Control lutade sig nöjt tillbaka i stolen och betraktade skärmen. Det var inte många som visste vad han faktiskt hette. Han var välklädd, som vanligt, och hade på sig en ljusblå skjorta och prickiga hängslen. Han höll sina glasögon i högerhanden medan han tankspritt knackade ena skalmen mot munnen. Han hade varit ansvarig för Grupp Femton i flera månader nu, men det här var första gången han övervakade en insats i fält. Han var mer bekväm bakom skrivbordet. Han föredrog att styra i det dolda, dra i trådarna. Trollkarlen bakom skynket. Men den här insatsen var personlig och han ville vara på plats. Han hade helst varit så nära att han kunde se allt själv, men det var omöjligt. Han hade helst velat hålla i pistolen.

Att se på istället fick duga.

Det var en dyr och fin restaurang. Sidan ut mot floden bestod av fönsterglas, med dörrar som gick ut till terrassen. Utsikten var fantastisk och Control var högst medveten, efter ett flertal måltider där, att maten höll samma nivå. Det skarpa solljuset reflekterades i armbandsuret och diamantörhängena på första måltavlan. Örhängena måste ha kostat en mindre förmögenhet. Control betraktade scenen och kände humöret sjunka. Han hade blivit presenterad för henne av en gemensam iransk vän. Hon hade uppgett namnet Alexandra Kijznetsov. Nu visste han att det inte stämde. Hennes riktiga namn var Anastasia Ivanovna Semenko, och hon var en agent från Ryska federationens federala säkerhetstjänst, FSB, och inte alls en affärskvinna som var intresserad av kemiindustrin. Hon var i fyrtioårsåldern men hade satsat hårt på skönhetsingrepp och kunde lätt antas vara femton år yngre. Control hade tyckt att hon var attraktiv och hade njutit av hennes flörtiga sätt när de hade stött på varandra.

Det gjorde bara hennes svek ännu värre.

Control stirrade på skärmen och tänkte på de tre senaste dagarnas frenetiska aktiviteter. Det var så lång tid han hade haft på sig för att planera hela insatsen. Det var minst sagt hopplöst, speciellt för ett så här pass känsligt uppdrag, men Semenkos påtagna roll gjorde henne till något av en globetrotter och det var svårt att få tag på ett pålitligt schema för hennes resor, då hon brukade boka om dem slumpmässigt. Hon hade precis kommit tillbaka från en affärsresa till Saudiarabien. Control hade bara gett klartecken för insatsen när det blev bekräftat att hon skulle stanna till i London innan hon återvände till Moskva. Han hade kallat in teamet och underrättat dem om den stundande insatsen. Control hade noga tänkt igenom den minutiösa planen, och var i stort nöjd med den. Den var så genomtänkt den kunde bli med så kort varsel.

Den andra måltavlan skrattade åt något Semenko sade. Control fokuserade på honom istället. Han hade presenterat sig som Andreij Dragunov, men det var också en ren lögn. Han hette Pascha Sjtjerbatov och var rysk. Han var i medelåldern och hade varit en del av KGB under en lång tid, en agent in i benmärgen. Sedan muren föll hade han blivit allt mäktigare inom Ryska federationens yttre underrättelsetjänst, SVR; efterföljaren till hans förra, ökända arbetsgivare, och ansågs nu vara något av en nyckelperson. Definitivt en motståndare av rang i alla fall.

Semenko skakade hand med hovmästaren och såg nöjd ut. De ställde sig upp efter att ha lagt kontanter på bordet och gick mot valvet som ledde till lobbyn.

DOLLAR och SNOW är på väg, rapporterade Control. Var beredda.

Sjtjerbatovs telefon ringde och han stannade till och satte den mot örat. Semenko hejdade sig och väntade in honom. Control tittade fokuserat på den olovligt uppfångade filmsekvensen och försökte läsa på hans läppar, men det var hopplöst. Det var helt fel vinkel, och bilden var för grynig. Han tittade bekymrat på vad som utspelade sig på skärmen. Sjtjerbatov log brett, lade ner telefonen igen och pratade med Semenko. Control hoppades att de skulle följa planen för kvällen. Annars skulle det bli svårt att utföra insatsen.

Control till Ett och Tolv, sa han in i mikrofonen. De är på väg.

Ett här, uppfattat.

Control såg på när Semenko och Sjtjerbatov gick mot utgången. Paret ställde sig under kameran och försvann ur bild. Följ efter dem, sa Control och teknikern knappade in kommandot och de bytte kameraflöde. Den här satt inne i hissen och medan han betraktade skärmen öppnades dörrarna och de steg in i hissen. Sjtjerbatov tryckte på knappen för entréplanet. Bilden skakade till när hissen började åka ner.

Måltavlorna befinner sig i hissen, rapporterade Control. Ett och Tolv, var beredda.

Ett här, Control. Uppfattat.

Agenten som satt vid kontrollborden svängde runt i stolen och fick fram en annan kameravinkel på den andra skärmen. Den visade gatan utanför restaurangen i vidvinkel. Control kunde se Semenkos chaufför. Det var en stor man, kraftigt byggd, med en begynnande flint. De visste att han hade varit med i Spetsnaz och var med största sannolikhet beväpnad. Han hade på sig ett par glasögon utan bågar och var klädd i en mörk kostym och en skjorta som inte var knäppt hela vägen upp. Control betraktade honom när han tog ett kliv ut ur skuggan, kastade en fimp på marken och trampade på den.

Hissen stannade och dörrarna öppnades.

Semenko syntes först i bild; hon gick självsäkert fram till den Mercedes som stod parkerad och väntade på dem. Sjtjerbatov följde henne i spåren med telefonen tryckt mot örat igen. Chauffören öppnade bakre passagerardörren för sina passagerare. När de hade satt sig öppnade han främre dörren och satte sig i bilen.

Han startade motorn. Control kunde se avgaserna stiga från avgasröret.

Chauffören backade och svängde, för att snabbt köra iväg.

Måltavlorna är tillgängliga, rapporterade Control.

Kapitel 2

Beatrix Rose satt gränsle över en Kawasakimotorcykel på Rennie Street. Visiret på hennes hjälm var uppfällt och kvällsluften kändes sval mot kinderna. Det sedvanliga adrenalinruset hade kommit igång nu när insatsen närmade sig sin kulmen. Hon var rutinerad och hade flera års erfarenhet i ryggen; hon var för rutinerad för att låta nerverna komma i vägen för det hon behövde göra. Hon lyssnade på det som sades över kommunikationsradion i en öronsnäcka – det var en detaljerad redogörelse för hur bilen körde från baksidan av restaurangen till Upper Ground. Hon hade lagt den här delen av London på minnet, först med hjälp av en karta och sedan under morgonen genom en tre timmar lång rekognosceringstur.

De svänger österut mot Bridge, sa Control.

Hon hade sällskap av en annan motorcykel. Agenten som körde den var nervös, trots all tid han hade tillbringat i armén och brittiska specialförbandet. Han hade ett lysande CV där ett uppdrag i fiendeland under det andra kriget i Irak verkligen stod ut; men det var en sak att strida i ett krig när det fanns lagar som sa vad man fick och inte fick göra, och framgångarna ofta hyllades och skrevs om i tidningar. Det var något helt annat att utföra en hemlig, laglös insats som de gjorde, utan backup eller något slags erkännande, med risk för att bli fängslad eller ännu värre saker om det ville sig illa. Mannen hade också visiret uppfällt, men medan hon var klarögd och fokuserad såg han likblek ut.

Milton, ropade hon till honom.

Han svarade inte.

"Milton."

Han vände ansiktet mot henne.

Är du okej?

Ja, svarade han.

Det ser ut som om du är på väg att svimma.

Jag är okej.

Kom ihåg vad du har lärt dig. Du har gjort svårare saker än det här.

Han nickade.

Beatrix Rose var Nummer Ett, den mest seniora agenten i Gruppen. Mannen på den andra motorcykeln hette John Milton. Han var Nummer Tolv. Gruppen var ett litet team där alla hade blivit noga handplockade. Tolv medlemmar. Milton var den senaste rekryten och han var där delvis tack vare henne. Nummer Fyra, en butter irländare som hade tjänstgjort i Special Boat Service innan han blev förflyttad till Gruppen, hade dödats i en skottlossning med al-Qaidasympatisörer ett halvår tidigare. Control hade hittat tio möjliga kandidater för att ersätta honom i teamet, och han hade utsett henne till att välja ut den mest lovande bland soldaterna. Hon hade intervjuat alla och sedan övervakat på plats under urvalshelgen, då antalet kandidater snabbt hade sjunkit en efter en, tills Milton var den enda kvar. Beatrix hade vetat redan innan helgen att det skulle sluta så. Hans officerare hade beskrivit honom som en enastående soldat som var modig och prestigelös. De nämnde hans järnhårda vilja och fokus på målet. Han lät aldrig något komma i vägen. Han hade demonstrerat allt det. Han var den mest lovande rekryt hon någonsin hade jobbat med, och under tiden hon hade varit Nummer Ett hade hon lärt upp två män och två kvinnor som hade ersatt avlidna gruppmedlemmar. Det hade funnits fler än trehundra kandidater för de fyra platserna, och Milton hade varit bäst av alla.

Här kommer de, ropade hon.

Bilen svängde runt hörnet och körde mot dem. Beatrix fällde ner visiret och vred på gasvredet några gånger. Milton gjorde samma sak, gasade för fullt, och när chauffören hade kört förbi dem fällde han ner visiret och körde ut på den tomma vägen.

Ett här, Control, sa Beatrix.

Kom, Ett.

Vi kör efter dem.

Kapitel 3

Control till Ett. Uppfattat.

Control hade placerat ut sina agenter med omsorg: Ett och Tolv öster om restaurangen på Ronnie Street; Fem och Åtta i en skåpbil som stod på Southwark Street; Tio satt på en tredje motorcykel och väntade på Stamford Street ifall de skulle köra västerut istället för österut; Elva var inne på restaurangen. Han var säker på att de var redo för vad som än kunde hända.

Personen som körde skåpbilen med all övervakningsutrustning startade motorn och körde ut på vägen norrut. Måltavlornas bil var utom synhåll, men Ett uppdaterade dem om  bilens färdväg och det var lätt att följa efter den.

Control snurrade på vigselringen på vänsterhanden. Trots alla förberedelser var han nervös. Det här måste gå vägen. Insatsen var helt och hållet hans – vanligtvis brukade MI5 eller MI6 ge honom en dossier med information om måltavlorna i fråga, men så hade det inte gått till den här gången. Ingen av byråerna hade gett klartecken för den här insatsen, och han riskerade mycket ifall något skulle gå snett den här gången. Det var inte bara att det var en hemlig insats – alla deras insatser var hemliga – utan det var ett personligt ärende.

Ingen av hans agenter visste det. Han hade låtit bli att berätta det.

Det här är Control till Ett, rapportera.

Måltavlorna väntar vid korsningen innan Blackfriarsbron.

Control visste hur deras plan såg ut för resten av dagen. Semenko och Sjtjerbatov var på väg till ett möte.

De trodde att de var på väg till ett möte med honom.

Det var ett möte som Control inte tänkte dyka upp på.

Kapitel 4

Chauffören ökade hastigheten när han körde upp på Blackfriarsbron. Han hittade en lucka i den tunga trafiken. Beatrix gasade på och såg till att hålla ett par bilar mellan dem. Enligt vad de hade fått veta skulle kvinnan de kände som DOLLAR ha ett möte vid Victoria Embankment, och det verkade stämma.

Beatrix höll sig mellan femtio och hundra meter bakom bilen. Milton höll sig ytterligare ett tiotal meter bakom henne. Hon fortsatte rapportera medan de körde sydöst, mot floden.

Vi är i norra änden av bron nu, vi svänger av den … vi kör längs Embankment västerut … förbi Blackfriars … vi närmar oss Waterloobron och följer floden söderut.

Trafiken blev allt mer trögflytande när de kom fram till Victoria Embankment Gardens. Beatrix blev nästan stillastående och tog skydd bakom en buss som stod på tomgång i höjd med Kleopatras nål. Hon kunde se bilen de följde efter genom bussfönstret, och ännu längre bort Westminsterpalatset.

Ett till Control. Vi står vid rödljuset vid Embankment.

Uppfattat, sa Control. De kommer fortsätta köra söderut.

Uppfattat. Ljuset slog om och trafiken började röra på sig igen – de sista eftersläntrande fotgängarna hastade över till andra sidan för att komma undan. Han kör mot Hungerfordbron.

Hon vred om gasvredet ordentligt för att inte fastna om trafikljusen skulle visa sig vara fientligt inställda idag.

Control hördes i radion igen. Control till Gruppen. Det är lika bra att göra det här som någon annanstans. Fem?

På plats, rapporterade Nummer Fem. Fem, Ett och Tolv. Var beredda. Nu kör vi.

Beatrix betraktade scenen, en vit skåpbil som var rätt lik den Control satt i hade hållit jämn takt med dem när de hade kört nerför Whitehall. Nu svängde den av mot Richmond Terrace istället och blockerade vägen framför bilen med måltavlorna. Nummer Åtta – Oliver Spenser – satt bakom ratten. Nummer Fem – Lydia Chisholm – satt bredvid honom. Båda agenterna var beväpnade med maskingevär, men om planen gick som den skulle behövde de inte använda dem.

Beatrix bromsade ner till fyrtio kilometer i timmen, och sedan ner till trettio kilometer. Ett till Control. De bromsar in.

Control till Ett och Tolv. Ni har mitt godkännande. Ta dem.

Beatrix rullade försiktigt fram motorcykeln mellan de väntande bilarna: en röd Peugot, en otvättad grå Volvo och en öppen dubbeldäckarbuss som körde runt turister på sightseeing. Mercedesen stod framför bussen, inklämd mellan den och lastbilen framför. Beatrix gled fram i höjd med bilen, stannade och lutade den tunga motorcykeln mot högerbenet. Milton gled upp bredvid henne. Ingen av dem sa något, det behövdes inte. De handlade helt och hållet på instinkt nu och genomförde planen. Beatrix spanade snabbt in omgivningarna. Det inre körfältet var tomt på andra sidan bilen och trottoaren var tom. Sedan var det bara fri utsikt mot Themsen.

De behövde alltså inte oroa sig för att råka skjuta oskyldiga förbipasserande.

Beatrix släppte greppet om motorcykeln och drog ner blixtlåset på skinnjackan. Hon hade på sig ett pistolhölster över axeln som det satt en Heckler & Koch UMP i.

Hon tog fram kulsprutan, höjde armen och stöttade upp den med vänsterhanden runt det främre greppet, siktade mot måltavlorna och tryckte in avtryckaren.

Bilfönstret exploderade och glassplitter föll ner på vägen likt diamanter.

Det var meningen att Milton skulle göra samma sak, men han stod stilla.

Beatrix lade märke till det, men hade inte tid att säga åt honom. Hon utförde jobbet i första hand. Trots att kulsprutan hon höll i ryckte till hela tiden var hennes sikte så pass bra att varenda skottsalva träffade insidan av bilen. Pistolen tuggade igenom alla trettio rundor i extramagasinet och spottade ut allt inne i bilen.

Chauffören hade lyckats lägga in rätt växel i bilen och trampat på gasen. Han måste ha blivit skjuten, för han hade ingen kontroll över bilen – den körde in i lastbilen framför, körde över vägen tvärs över inre körfältet och kanade framåt. Den snurrade runt hundraåttio grader och fastnade mellan ett träd och en gatlampa. Något låg på biltutan, som gav ifrån sig ett långt och ihållande ljud. Bilen hade bara rullat sex meter, men Beatrix kunde inte se in i bilen längre.

Milton!

Hon hade slut på ammunition och han var den som var närmast.

Milton! Kom igen!

Han satt blickstilla på motorcykeln.

Bakre bildörren öppnades och SNOW föll ut ur bilen. Bilens otyglade framfart hade gjort att bilen nu var mellan honom och Beatrix. Han duckade bakom bilen, utom synhåll.

"Milton! SNOW är på