Kommissarie Marquanteurs hjärta klappar: fransk kriminalthriller

By Alfred Bekker

av Alfred Bekker



I Marseille begås tre mord på ett ohyggligt sätt och det verkar inte finnas något samband. Det enda de har gemensamt är en flera år gammal rättegång där de tre hade vittnat - falskt, som det nu visar sig. Men den dömde mannen är död, liksom resten av hans familj. Så vem är det som bedriver en vendetta?

Ett nytt fall för kommissarie Marquanteur och hans kollegor från Marseille.



Alfred Bekker är en välkänd författare av fantasyromaner, kriminalthrillers och ungdomsböcker. Förutom sina stora bokframgångar har han skrivit ett stort antal romaner för spänningsserier som Ren Dhark, Jerry Cotton, Cotton Reloaded, Kommissar X, John Sinclair och Jessica Bannister. Han har också publicerat sig under namnen Jack Raymond, Robert Gruber, Neal Chadwick, Henry Rohmer, Conny Walden och Janet Farell.

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: Nov 17, 2023
• ISBN: 9783745235111

Book preview

Upphovsrätt

En bok från CassiopeiaPress: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Sonder-Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är trycksaker från

Alfred Bekker

© Roman by Author

© denna utgåva 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De fiktiva personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Namnlikheter är slumpmässiga och oavsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Följ oss på Facebook:

https://www.facebook.com/alfred.bekker.758/

Följ oss på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Få de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förläggarens blogg!

Håll dig informerad om nya utgåvor och bakgrundsinformation!

https://cassiopeia.press

Allt som har med skönlitteratur att göra!

1

Jag var tillbaka hos mina föräldrar i helgen. De bor inte i Marseille, utan i en liten by i Provence, och det mest slående i denna by är den stora romerska akvedukten som leder dit. Det är möjligt att denna by hade sina bästa dagar under romartiden, men som vi alla vet var det för länge sedan.

Inte mycket har hänt sedan dess.

Så det är inte konstigt att jag inte stannade där.

I det långa loppet blir man levande begravd där. Det var åtminstone min känsla när jag var en ung man och sedan drogs jag någon annanstans.

Du har ett farligt jobb, min son! sa min far den här gången.

Vi ville inte prata om det! Maman försökte hindra samtalet från att gå i den riktningen.

Men samtalet gick oundvikligen i denna riktning. Det fanns inget vi kunde göra åt det. På något sätt hände det bara automatiskt och även Mamans mest energiska ingripanden var helt meningslösa.

I vilket fall som helst ledde de i slutändan till ingenting.

Ja, medgav jag, mitt jobb är definitivt farligt.

Du kan bli skjuten.

Jag vet.

Din mamma oroar sig för det varje dag. Inser du verkligen det?

Pappa! Någon måste hålla ordning! Och jag jobbar på brottsutredningsavdelningen. Där måste man ta itu med brottslingar.

Bara dåliga människor.

Jag vet

Och med algerier.

Ja, även med algerier.

De är särskilt dåliga.

Nej, de är inte särskilt dåliga. Det finns också gangsters som inte är algerier.

Det är okej nu, ingrep Maman. Vi är glada att han har tid att besöka oss, även om han alltid är så upptagen. Och du bör också komma ihåg att han gör något mycket viktigt: han upprätthåller lag och ordning. Det är viktigt, skulle jag säga.

Men du är ju orolig! insåg pappa. Jag också, förresten! När han är borta säger du alltid att du hoppas att han inte blir skjuten av din algeriske knarklangare och att vi en dag kommer att stå vid hans grav innan han ens har gift sig och satt barnbarn till världen! För de finns inte heller än.

Vilket förde oss till nästa ämne som dök upp varje gång jag återvände till mina föräldrars by. Byn där jag hade vuxit upp. Men nästan ingen från min generation var kvar där. De flesta av dem hade försökt bli något någon annanstans och hitta sin väg. Det var bara inte möjligt här. Inte på något sätt.

Maman suckade.

Jag hoppas att du hittar rätt kvinna en dag och sedan bildar familj, sa hon.

Hon uttalade dessa ord på ett sätt som gjorde det tydligt hur mycket hon ville ha detta.

Men det var inget problem för mig just nu.

Jag hade redan sagt det öppet till dem flera gånger. För tillfället hade jag ägnat mig åt en enda uppgift. Kampen mot den organiserade brottsligheten. Och det som Maman hade i åtanke var helt enkelt svårt att förena med det.

Senare kanske det hade varit rätt sak för mig vid något tillfälle.

Men inte just nu.

Och pappa och mamma var tvungna att acceptera det.

Vi lever trots allt inte för att uppfylla våra föräldrars önskningar.

Ibland måste vi göra våra föräldrar besvikna. Vi kan inte göra något annat. För alla måste hitta rätt väg för sig själva. Vi får bara hjälp med de första stegen. Efter det står vi slutligen på egna ben.

Se till att de inte skjuter dig, sa pappa.

Det ska jag göra, lovade jag.

Du lyssnar ändå inte på vad mamma och jag säger till dig. Men det är ingen dålig sak. Jag var likadan när jag var i din ålder. Det här är saker som förmodligen aldrig kommer att förändras.

Du har nog rätt, erkände jag för honom.

Kommer ni att gripa någon igen inom den närmaste tiden?

Vi förbereder det just nu.

Så, vem är det?

Nu ingrep Maman. Det kan han inte säga! Det skulle ju vara olagligt!

Exakt, instämde jag med Maman.

Min far rynkade pannan. Då kommer du förmodligen att läsa om det i tidningarna?

Jag vet inte om din tidning också publicerar nyheter från Marseille, sa jag.

På vägen tillbaka körde jag längs havet och senare förbi Étang de Berre, den största insjön i Frankrike, som för övrigt tidigare var en vik som stängdes vid någon tidpunkt. Jag öppnade taket på min sportbil och lät vinden blåsa runt min näsa. Himlen var molnfri och solen sken så starkt att man i stort sett skulle ha varit förlorad utan solglasögon.

Marseilles silhuett syntes äntligen på avstånd.

Trevligt att ni har kommit! sade Jean-Claude Marteau när han hälsade oss välkomna. De andra väntade redan på oss i mötesrummet. Vi var på väg att planera ett farligt uppdrag. En operation som skulle bli ett stort slag mot den organiserade brottsligheten.

Förutsatt att allt gick bra och fungerade som vi hade planerat.

Men man hoppas alltid på det bästa.

Jean-Claude Marteau var chef för vår specialenhet i Marseille. Vi kallar oss Force spéciale de la police criminelle, eller kort och gott FoPoCri . Även de mest obskyra sekterna har fyndigare namn, men det är bara så den officiella franskan låter. Det finns inget du kan göra åt det.

Vår avdelning arbetar huvudsakligen med kampen mot organiserad brottslighet, men även fall som kräver särskilda resurser och färdigheter hamnar på våra skrivbord. Seriemord, till exempel.

Mitt namn är förresten kommissarie Pierre Marquanteur. Som vanligt hämtade jag min kollega, kommissarie François Leroc, vid det välkända hörnet. Vi bildar en bilpool och hjälper på så sätt till att hålla föroreningarna av fint damm i den inte så dammfria hamnstaden Marseille på en mer eller mindre uthärdlig nivå.

Tyvärr försenades vi under tiden av en olycka. Till följd av denna olycka hade en lastbil flyttats ur vägen och vi var helt enkelt tvungna att vänta tills den kunde flyttas ur vägen. Även med blåljus och sirener kunde vi inte komma längre.

Clogged var helt enkelt clogged.

Därför anlände François och jag alldeles för sent till polishuset.

Hälften så vild, kunde man ha sagt. Uppdraget var fortfarande många timmar bort.

Så i en avlägsen framtid.

Men i ett uppdrag som detta är planering A och O.

Detta är nästan lika viktigt som själva operationen. Och även om en del människor har svårt att tro det, så avgörs framgången för en sådan operation ofta just här. Vid skrivbordet, många timmar innan någon medlem av någon specialstyrka ens har gett sig iväg.

Jag hörde talas om olyckan, sade Marteau.

Tyvärr kunde vi inte ändra på det, säger François.

Och jag vill påpeka att den organiserade brottsligheten tyvärr inte tar hänsyn till att trafikförhållandena är svåra.

Vi har redan gjort en del förarbete, säger vår kollega Stéphane Caron. Han var vår chefs ställföreträdare och ansvarade vanligtvis för operationer som den vi var på väg att inleda. Jag antar att Didier Borelly inte kommer att kunna sälja mer crack inom den närmaste tiden!

Uppdrag !

Rösten från vår kollega Stéphane Caron nådde mina öron genom mitt headset. Jag greppade P 226 med båda händerna och hoppade ut från skyddet.

Något gnisslade i mitt öra.

Någon form av overdrive.

Detta ingår i tekniska problem med låg prioritet.

François var hack i häl på mig. Omkring trettio kollegor var inblandade i denna operation. Vårt folk närmade sig nu huset från alla håll, där vi misstänkte Didier Borelly - en cracklangare som var starkt misstänkt för att ha dödat en av våra hemliga utredare. Didier Borelly var tungt beväpnad och ökänd för sin ohämmade aggressivitet.

Vi bar Kevlarvästar, men var och en av oss insåg att detta uppdrag kunde sluta i en blodig katastrof. En anonym tipsare hade berättat för oss var Borelly befann sig och hävdat att han var ensam. Men det var bättre att inte lita på det.

François och jag gick fram till ytterdörren. Vi blev förvånade när vi insåg att den inte var låst. Den var en fingerbredd öppen. Något var fel här.

François och jag utbytte en snabb blick. Min arbetspartner hade uppenbarligen samma tanke.

Ibland är det så.

Tankeöverföring.

Det händer med långvarigt gifta par - och med affärspartners som har suttit tillsammans i samma företagsbil i evigheter.

" Ytterdörren