Hämnaren från Tellus

By Kjell E. Genberg

"Hämnaren från Tellus" är en berättelse som förenar hämnd och överlevnad med utomjordiska världar. Men under ytan av denna interplanetära dystopi pulserar också hjärtat av en oförlåtlig kriminalroman, där varje steg kan vara det sista ...
Johan Hellgrens fridfulla tillvaro skakas brutalt när han blir vittne till det grymma mordet på sin mor och hennes arbetsgivare. Fast besluten att hämnas, ger han sig in i en obönhörlig jakt som inte kommer att sluta förrän den skyldige har fått sitt straff. I sin strävan efter hämnd förs Johan med på en hisnande resa som tar honom bortom gränserna för vår egen värld och djupt in i det okända.
Mer än ett decennium senare befinner han sig på planeten West Occident 241 – en plats som är allt annat än hemma. Under täcknamnet Benji Hogg försöker han smälta in i det märkliga samhället samtidigt som han aldrig upphör att jaga mördaren som en gång förstörde hans liv ...
I boken finns även de fyra novellerna: "Uppfinningen", "Datormannen som försvann", "Närkontakt" och "Tysta flickan".

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 6, 2023
• ISBN: 9788727051390

Book preview

Kjell E. Genberg

Hämnaren från Tellus

SAGA Egmont

Hämnaren från Tellus

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1971, 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727051390

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Hämnaren från Tellus

Kapitel 1

Den flimrande himlakroppens strålar brände från en gulgrön himmel. Det var en sol, som egentligen hette M9647. Det hade varit molnfritt i flera veckor och det kostade på. En lätt vind rullade torra växter framför sig och rörde upp färgrikt damm. Dammet besvärade den slitne ryttaren och hans minst lika trötta riddjur, en fyrbent abrax med hård hud som täcktes av brunt och vitt strävt hår. En gång för länge sedan hade liknande djur kallats hästar. Det var som sagt för mycket länge sedan och på en helt annan plats i universum.

Den gänglige ryttaren, en ung man mellan tjugo och trettio jordår, liknade inte helt och hållet de övriga varelserna som befolkade denna del av världen, planeten West Occident 241. På huvudet hade han en svart hatt med brett brätte nedtryckt i pannan till skydd mot solflimrets ibland farliga strålar. Under västen av imiterat kalvskinn lyste en klarröd skjorta av ett material som liknade flanell. Hans blekta byxor hade en gång i världen varit klarblå. Fötterna var instoppade i stövlar med höga klackar. Näsan och munnen skyddades från dammet av en röd- och vitrandig bandanna.

Runt midjan bar mannen ett brett bälte med silverspänne. I det, från den högra höften, hängde ett vapenhölster som innehöll en uråldrig strålpistol. Äldre människor, åtminstone vissa av dem, skulle kunna känna igen den som en livsfarlig Collot med sex avfyringsbatterier.

Mannen var nöjd med den. Men än nöjd. Omedvetet klappade han hölstret då och då och liksom fick ny energi.

Med ovanligt ljust blå ögon kisade han mot horisonten. Ögonvitorna var röda efter att lång tid ha plågats av den heta solen. Några blonda lockar hängde ner under den svarta hatten och ljus skäggstubb kransade hakan.

Han upptäckte tunna rökstrimmor stiga upp mot himlen ett par kilometer längre bort. Äntligen började han komma i närheten av sitt mål. Trots att han kände sig trött drogs den smala munnen bakåt i ett leende. Tröttheten hade sina skäl. Han hade ridit länge genom ett område som påstods vara mycket farligt. I traktens vidsträckta skogar vistades enligt malisen grovhuggna, tre meter långa varelser som vissa kallade Yetis och andra Sasquats. Dessa kroppsbehårade typer påstods ligga i bakhåll för resande för att dra ner dem från deras abraxer eller vagnar för att sedan slita av dem lemmarna och äta dem råa vid vägkanten.

Han hade inte sett till någon sådan. Kanske var alltsammans en skröna men inget han kunde vara säker på. Därför red han genom området utan att stanna med sinnen på helspänn.

Ingen var att leka med…

För ett dygn sedan, mitt i natten, hade han kommit ur en skog och dragit en suck av lättnad. I månens matta sken kunde han se en flat slätt breda ut sig på båda sidor om vägen. Det såg platt och obebott ut.

Ett par timmar senare ansåg han sig ha tagit sig så pass långt från skogen att det var riskfritt att slå läger. Medan han sökte efter en lämplig plats hajade han till. I halvdunklet, ett moln dolde månen, märkte han något kompakt som var mörkare än omgivningen. Han red närmare och såg vad han trodde var en lada. Det visade sig vara en enplans byggnad med veranda och en ytterdörr som vette mot norr.

Ett märkligt hus, tänkte han. Inga fönster.

Det skymtade något svagt vitt och fyrkantigt på den ena av verandans stolpar. Då lirkade han fram en tändsticka ur bröstfickan och rev eld på den mot sadelhornet.

Det vita var en skylt. Rum att hyra.

Hur skönt skulle det inte vara att få vaska av sig och krypa ner mellan lakan i en säng? Han bestämde sig för att banka på. En säng skulle bli en välsignelse, till och med utan lakan. Det tog inte lång stund innan dörren öppnades av en ung, blek kvinna med långt korpsvart hår. Hon var klädd i en mycket mörk togaliknande klänning och hade en brinnande lampa i ena handen.

Hennes utseende attraherade honom. Hon märkte det och drog på sina fylliga läppar.

»Söker du husrum, främling?» sa hon med mörk och beslöjad röst.

»Ja, och stallplats åt min abrax.»

»Rum åt dig har vi. Abraxen får nöja sig med inhägnaden. Jag ska ge honom växter och vatten.»

Kvinnan gjorde en inbjudande åtbörd med den lediga handen och visade in honom i ett stort rum innanför förstugan. En golvbräda kved under hans tyngd. Hon öppnade en låg dörr på höger sida och lät honom gå in.

I skenet från hennes lampa såg han en säng med överkast längs ena väggen. Vid den stod ett enkelt nattygsbord och på det ett tvättfat med vatten i. En stol med rakt och högt ryggstycke var inskjuten vid nattygsbordet. Ingenting mer.

»Inget fönster?» sa han.

»Glas är dyrt», sa hon och ryckte på axlarna samtidigt som hon sträckte fram en öppen handflata. »Resten av natten… det blir sjuttiofem planck.»

Han gav henne tre mynt. Hon nickade och lämnade rummet. Han stängde dörren och fann att den inte gick att låsa. Uttröttad som han var klädde han av sig och rev bort sängöverkastet. Han log och visslade till när han såg att bädden hade lakan och en mjuk kudde. När han tvättade sig hördes ljud utifrån. Kvinnan höll på att ta hand om abraxen. Han hade hennes bild på näthinnan. Den halvt bortvända blicken under halvslutna ögonlock. Leendet som lyste upp hennes ansikte utan att visa tänderna.

Han la kläderna på stolen. Tändstickorna tillsammans med Colloten på det bordet vid sängen. Så fort han la huvudet på kudden föll han i en drömlös sömn som lovade ljuvlig vila. Tre, möjligen fyra timmar senare vaknade han häftigt. Ett ljud… Det lät som en bräda som knarrade utanför dörren. Trots att det var kolmörkt i rummet insåg han att någon var på väg in till honom. Med handen trevade han över nattygsbordet och fick eld på en tändsticka. Ljuset bländade honom först. Sedan fick han syn på henne. Den svarthåriga stod någon meter från sängen, naken och hennes hud var kritvit.

Först trodde han att hon var till salu. Sedan såg han hennes tänder glimma i tändstickans ljus. Huggtänder! De var större än han sett hos någon orm. Han fick grepp om Colloten i exakt samma ögonblick som tändstickan slocknade. Då kunde han inte se henne längre. På bråkdelen av en sekund hade han fattat vad det var för varelse som gett honom husrum: en vampyr! Sådana dog enbart av silverkulor. Hans vapen avfyrade elektromagnetiska projektiler.

Han sköt i alla fall när han kände hennes osande andedräkt och förstod att hon var mycket nära. Dock siktade han inte på henne. Han riktade Collotens mynning mot väggen som han visste vette mot öster.

Ett stort hål slets upp i väggen. Han hade gissat rätt. Natten hade sovits bort. Dagen var kommen. M9647:s spjutvassa strålar kastade sig in i rummet och lyste upp det helt och hållet. Från sängens fotända hördes ett skrik av skräck och fasa. Den svarthåriga vampyrkvinnan stirrade mot solen som belyste henne genom hålet i väggen. Först syntes ingenting. Förvandlingen kom gradvis. Den kritvita hyn blev som pergament, gulnade, ådrades och därefter krackelerade varelsen. Fina revor vidgades. Ögonblick senare sprack kvinnan och föll samman i en oformlig hög på golvet.

Är hon mänsklig på något sätt? tänkte Hogg. Finns en gnutta människa i henne? I så fall bör hon väga 10, 15 kilo mindre nu.

Han klädde sig snabbt och medan han gjorde det hörde han ljud inifrån resten av huset. Med vapnet i handen tog han sig ut genom hålet i väggen. Ingen följde efter.

Troligen var de därinne av samma sorts nattvarelser. Det han hört stämde, alltså. Vampyrer var häxor av den sort som sprack när de träffades av solljus. Han kastade en blick av tacksamhet mot den glödande stjärnan högt ovanför en gulgrön himlapäll.

Abraxen stod i inhägnaden och mumsade på växter. Den slutade inte äta, ens när den blev sadlad. Inte förrän hans husbonde satte sig i sadeln blev abraxen på det klara med att det inte skulle bli någon efterrätt.

Mannen i den röda skjortan tänkte på det nattliga äventyret som kunde ha ändat hans liv och värre, hans uppdrag hade inte blivit utfört, då han lät sin abrax stanna till uppe på en högplatå. Rökstrimmorna var tydliga. Med vinden kom ljud av vagnar, djur och människor.

Han tog av hatten, rev loss halsduken och torkade sig i panna och nacke innan vapnet fick en lätt klapp med handflatan. Därefter kittlade han abraxen i sidorna med sporrarna. Utan att tveka, snarare med siktet på att få till ett slut på jakten, red han in i gruvarbetarhålan med det avskräckande namnet Gravsten.

Den här delen av planeten West Occident 241 befolkades av desperata och utstötta varelser, det visste den unge ryttaren med den röda skjortan. Knappast frivilligt, mest av tvång hade de hamnat där. Precis som det gamla jordiska landet England en gång brukade en upptäckt kontinent, döpt till Australien, som fångkoloni tog somliga planeters ledare detta ställe och förvandlade det till en deportationsplats för oönskade individer.

Här fanns märkliga varelser att se upp med. Somliga påminde om vampyrer och varulvar, monster från avlägsna planeter, andra, de flesta, liknade de människor som härstammade från Tellus. Den brokiga befolkningen hade med åren assimilerats, parat sig med lämplig partner och därför förlorat mycket av sina gamla skepnader. Bortsett från ett fåtal som ännu dolde sig i de avlägsna skogarna och dalgångar hade merparten mänskliga drag, gick upprätt på två ben och hade både armar och huvud.

Bland de första som förpassats hit till torkan under den grönaktiga solen var människor. De hade kommit från ett ställe, som för tusentals år sedan kallades västvärlden, på den i stort sett bortglömda planet Jorden eller Tellus. Den muntliga traditionen hade de tagit med sig. Därför hade de byggt samhällen med namn som fanns kvar i det gemensamma minnet. Provinsen där byn Gravsten låg hette Roc Marie och ryttaren med den svarta hatten med vida brätten hade ingen aning om varför.

Benji Hogg hade kommit för att hämnas och struntade fullkomligt i både medborgarna och historien. Han var osäker på om offret för hans hämnd fanns i Gravsten. Han hade länge sökt den mannen. Denne hade rånmördat hans mamma och hennes arbetsgivare. Genom oändliga avstånd och tre maskhål, ända från gamla världen och i stort sett tvärs över planeten West Occident 241 hade han spårat honom. Det hade tagit år av hans liv. Hämndlusten brann fortfarande hett i honom. Fast han hade lärt sig att vänta.

Benji red långsamt sin abrax längs en gata som hette Allégatan troligen för att den kantades av spretiga träd. Gatuskylten fick honom att nicka för sig själv när han konstaterade att han befann sig inom ett begripligt område. Bakom ett hörn såg han en varelse av det slag han lärt sig frukta, en Yeti, en hårig jätte med väldiga vassa tänder, tydligen en av dessa många mutanter som levde ett vampyristiskt liv och alltid måste se sig om eftersom fienderna var många. Jätten vände bort blicken och lommade bort. Just det här exemplaret var troligen en tam Yeti som sökt sig till människor som brukade betala för enklare tjänster med sprit och småpengar.

I övrigt kryllade gatan och trottoarerna av människor han kände igen från Jorden. Mörka och gulhyade personer som kanske var från Japan eller Korea eller någon annanstans i det han lärt sig hette Fjärran Östern. Sedan såg han hopen av skyltar. Kinesiska Marys. Quong Kee’s Can Can-Restaurant. Namnen kom från legendariska, sedan länge döda förfäder. Uppenbarligen var detta den stadsdel i Gravsten där före detta jordiska förvisade orientaler residerade. Flera av dem hade säkert kommit hit som fångar men skaffat sig sätt att försörja och föröka sig på och överleva.

Benji Hogg korsade Fjärde Gatan. Framför en krog där de flagnade bokstäverna på skylten över svängdörrarna förklarade att detta var Bob Hatch’s Saloon höll han in abraxen. Där hängde han djurets tyglar löst över tjuderbommen och gick de två trappstegen upp. Han stannade vid dörren och kikade in i den svagt upplysta lokalen. Flugor surrade under taket. Människor vid bord och baren rörde sig långsamt, det såg sömnigt ut. Benjis blick fastnade på gestalten bakom bardisken. En lång och smal man med fiskliknande ansikte och grönaktig hy; omöjligt att gissa på vilken planet hans vagga stått.

Benji klev fram till honom.

»Vad ska det vara?» sa bartendern och klippte med ögonlocken.

»En stor tuvok!» sa Benji och slängde en barter på disken.

Han fick några planck tillbaka.

Barmannen med den grönskimrande hyn tog en sejdel från en krok under en hylla, satte den under kranen och drog ett par drag i en spak innan han räckte nykomlingen den skummande drycken.

Benji tog en klunk och blev förvånad över att krogens tuvok var kall. På krogarna i de flesta hålor han passerat sedan han kom till denna gudsförgätna planet serverades denna dryck fisljummen.

Han såg sig om i lokalen. Längst in såg han hominider av det slag han träffat på under färden i rymdskeppet; tylaxianer, vodvarier, till och med två turejer som såg skrämmande ut med svartbrun, glänsande hy och ett slags styv tuppkam på den hårlösa hjässan. De hade svårt att hålla ögonen från holografen på väggen trots att ingenting visades på skärmen. Det hade det inte gjort på snart tio år då man misslyckades med att införa televisionsprogram på planeten.

Benji Hogg tömde den tunga sejdeln i tre klunkar och bad sedan om påfyllning.

»Finns det några bra hotell i stan»? sa han när karlen räckte fram den immande sejdeln.

Barmannen ryckte på axlarna.

»Det beror