Stina och herr Saltarello

By Sonja Nordenswan

Stina Forsström arbetar som köksbiträde på ett nedslitet vägkafé någonstans i södra Finland. Hon lider av en svår stamning, vilket gör att de flesta kunderna uppfattar henne som tystlåten eller till och med stum. Bland de återkommande gästerna på kaféet finns den bortkomna herr Saltarello, en originell gestalt från en italiensk adelsfamilj. Trots kommunikationsproblemen blir Saltarello förälskad i Stina.
Stina, trött på sin enahanda verklighet, reser till andra sidan jordklotet för att finna ett nytt liv och sin plats i världen. Efter en chockartad händelse återfår hon plötsligt sin förlorade förmåga att tala. Detta markerar början på hennes resa mot att skapa en ny tillvaro och ta kontroll över sitt öde.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 28, 2024
• ISBN: 9788727135786

Book preview

Sonja Nordenswan

Stina och herr Saltarello

SAGA Egmont

Stina och herr Saltarello

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2007, 2024 Sonja Nordenswan och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727135786

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL 1

Ös på mera sås du bara lilla gumman, sa herr Saltarello medan han gned handen i en cirkelrörelse på sin stora isterbuk. Här finns det gott om rum.

Stina hatade herr Saltarello. Han hade knappast vuxit upp med tjänstefolk och var egentligen ingen herre utan asfaltläggare, men han betedde sig som om han var van att bli uppassad och därför kallade hon honom tyst för sig själv för herr Saltarello. Antagligen hade hans morsa skämt bort honom. Den generationens italienska morsor gjorde väl det. Stina tyckte att han kunde komma och hämta påfyllning i stället för att gapa efter mera sås så att det varje gång slutade med att såsen började droppa över kanterna på tallriken innan han var nöjd, och Stina missnöjd. Det betydde att hon måste torka upp efter honom innan följande matgäst spred spillet över hela serveringsdisken. Lunchkön var lång och det var bråttom nog utan det extra jobbet. Förresten måste han vara dum som inte lade märke till hur det gick varje gång han gapade efter mera sås lilla gumman. Det var också helt uppenbart att herr Saltarello skulle ha mått bra av att gå ett extra varv om han nu nödvändigtvis skulle ha mera sås.

Stina tyckte att de flesta kunderna var fruktansvärt lata. För att slippa stiga upp och hämta påfyllning till mjölken fyllde de färdigt tre glas och radade upp dem på sina brickor. Det blev mycket mera disk på det viset och risk för att de rena glasen skulle ta slut innan alla hade hunnit bli serverade. Dessutom orkade de ofta inte dricka upp allt i alla fall och mycket mjölk gick till spillo. Ett sätt att lösa problemet hade förstås varit att köpa större glas till Café Kusken. Stina hade gärna velat påpeka dessa saker både för kunderna och för sin chef, men hennes svåra stamning gjorde att hon avstod. Hon pratade inte alls numera annat än för sig själv när hon var hemma.

Alla trodde att hon var stum eftersom hon bara meddelade sig med lappar, men det var enklare så. Hon hakade bara upp sig och den enklaste lilla mening kunde ta upp till fem minuter att uttala. Det värsta, innan hon hade beslutat sig för att sluta prata, var när folk hade frågat henne vad hon heter. Långt innan hon hade stammat klart förnamnet S-S-S-S-S-tttt-St-St-St-t-t-t-Stiiiii-ih-ih-ih-na hade folk börjat skruva besvärat på sig, och när hon kommit till efternamnet F-F-F-FFFFF- (spott)- Forss-sss (spott)-st-st-st-st-st-st (spott)-rrrrrrr-rrrrrr-höm hade de duckat och Stina var illröd och generat medveten om fradgan som yrde från hennes mun.

Det hade alltså blivit lappar. Men det kändes för krångligt att skriftligt framföra saker som hon var missnöjd med eller förslag till förändringar. För att utförligare beskriva en situation eller argumentera för sin sak krävdes det mer än bara små lappar. Man kunde behöva flera A4-sidor. Hon visste att hon skulle kunna uttrycka sig och att hon skulle kunna försvara sina åsikter, men hon hade inte modet att göra det eftersom ingen någonsin frågade efter hennes åsikter annat än när det gällde frågor som: tycker du vi skall ta en glass till kaffet idag? Alltså lät hon bli att skriva vad hon ansåg om att matgästerna inte tycktes begripa att man kunde komma och hämta påfyllning i stället för att vingla omkring med överfyllda brickor och fat. Men hon retade upp sig på det. Enormt. Och hon kunde inte tåla att herr Saltarello kallade henne för lilla gumman. Det var länge sen hon var liten och gumma var hon definitivt inte ännu. Dessutom hade hon en tydlig namnlapp på bröstet där det stod STINA. Herr Saltarello var väl för fåfäng för att bära glasögon.

Stina hade vid det här laget jobbat på Kusken i snart sju år och vantrivdes. Kusken var ett typiskt långtradarfik, därav namnet. Egentligen skulle det ha hetat Truck Driver’s Inn, men det namnet var redan registrerat. Klientelet bestod mest av byggjobbare, chaffisar och dikesgrävare som alla ville ha stora portioner och hederlig gammaldags husmanskost. Några nymodigheter såsom pizza och paella hade ändå tillkommit på menyn de senaste åren.

Stina var road av tanken att göra ett litet experiment en dag. Inspiration hade hon fått från Dolda kameran på TV. Där hade de filmat matgästernas reaktioner på ett liknande lunchställe som Kusken, när de plötsligt i stället för sina vanliga överfulla tallrikar med husmanskost blev serverade pyttesmå portioner dekorerade med spretiga gräslöksstrån och en konstfärdig liten slinga sås mitt på alldeles för stora tallrikar. Stina hade skrattat så hon nästan kissade på sig när mannen bakom disken utan att röra en min förklarade att de hade anställt en ny fransk kock. En del gäster accepterade tyst att äta sin mat med sorgsen min, andra blev flyförbannade och bad den franske kocken dra åt helvete.

Det skulle förstås vara omöjligt att göra en sådan sak. Det var ju inte Stina som gjorde upp matlistorna eller lagade maten. Det gjorde Chefen som egentligen hette Peter, men som alltid kallades Chefen. Förutom att vara just chef var han också Kuskens kock. Stina var bara köksbiträde och fick mest hålla sig till att laga sallader, skiva upp bröd, laga smörgåsar och koka kaffe förutom att portionera ut maten och diska. I kassan jobbade Lotta som var deltidsanställd för att ta hand om lunchtoppen mitt på dagen. Där fick Stina stå endast i nödfall då hennes stumhet ansågs vara ett handikapp.

Hon roade sig ofta med att föreställa sig olika absurda situationer och det hjälpte till att göra arbetsdagen uthärdligare. Annars funderade hon bara på hur hon skulle få ihop tillräckligt med pengar för att kunna lämna sin arbetsplats innan hon blev pensionerad. En idé, som var en kombination av tanken att förtjäna pengar och en absurd situation, hade hon fått från en dokusåpa som gick ut på att två fruar eller mammor bytte familj med varandra under två veckor. Programmakarna ansträngde sig förstås att vaska fram fruar som levde på vitt skilda sätt i vitt skilda typer av familjer. Överklassfruar bytte plats med arbetslösa, vegetarianer skickades till familjer som älskade att grilla biffar, pippinettor fick mocka skit på bondgårdar och klassiskt skolade musiker hamnade hos death metaldiggare. Stina var övertygad om att de som ställde upp på ett byte fick bra betalt så hon fantiserade om att hon skulle anmäla sig till såpan, problemet var bara att hon inte hade någon familj.

Men varför låta den saken vara ett hinder? Hon kände en alkoholiserad uteliggare som kanske skulle vara intresserad av en överenskommelse. Att säga att hon kände honom var väl inte riktigt sant, men de hade utvecklat en slags ömsesidig tystlåten respekt för varandra, kanske beroende på att hon var den enda som hälsade på honom och såg honom i ögonen. Stina visste hur det kändes att inte bli sedd. Många undvek henne eftersom de kände sig obekväma och inte visste hur de skulle bete sig på grund av hennes stumhet. Men uteliggaren, som hade presenterat sig som Offa, hälsade alltid och tycktes inte bry sig om att hon inte svarade annat än genom att nicka eller skaka på huvudet när han pratade med henne. Han brukade sova i sopcontainern vid hyreshuset där Stina bodde. Om han ställde upp på att föreställa hennes make skulle han få trettio procent av såpapengarna. Att han inte skulle få hälften var bara rättvist för det var hon som hade kommit på idén och dessutom skulle han ju få tak över huvudet i hennes lägenhet i två veckor. Han skulle få en riktig lyxtillvaro. Kanske han till och med skulle acceptera tjugo procent? För att göra en riktigt bra dokusåpa skulle hon uppmana honom att behålla sina gamla stinkande paltor i två veckor och se till att kylskåpet var fyllt med öl. Kvinnan som skulle komma till hennes lägenhet och bo med Offa i två veckor skulle få en prövning, likaså den man som skulle få bo med den stumma Stina. Hon kunde förstås inte beskriva sin man som uteliggare, men på något vis skulle hon få båda att framstå som ett tillräckligt intressant par för att TV skulle nappa…

Stina! Jag har bett dig två gånger att hämta in mjölkkorgarna från lastbryggan. Ta bort det där flinet från läpparna och var lite närvarande!

Chefen var arg. Det var inte första gången. Stina var lite rädd för hans häftiga temperament men hon kunde inte hjälpa att hon då och då blev för uppslukad av sina fantasier och stängde ut omvärlden. Hon hade nog försökt skärpa sig, många gånger. Men bäst som det var försvann hon iväg och lämnade kroppen kvar för att utföra de rutinmässiga uppgifterna medan hon själv sysselsatte sig med att lösa de stora världsproblemen eller reste runt till alla de platser som hon alltid hade velat se. Oftast klarade kroppen av att ha autopiloten påkopplad en stund, men ibland blev det alldeles fel. Då kunde den börja trava morötter i diskmaskinen eller lägga mjölktetror i brödskivaren och Stina blev hastigt tvungen att avbryta sin utflykt för att återställa ordningen.

Hon gick ut på lastbryggan. Marseftermiddagen var råkall och blåsig med snöflingor som kändes som om någon sköt knappnålar mot hennes ansikte. Tidigare på dagen hade det varit sol med takdropp och talgoxarna hade ti-ti-tuat. Inte för att de sjöng ti-ti-tu längre, såsom de hade gjort i hennes barndom. Hon hade läst att det var miljögifter som var orsaken till att de numera bara klarade av att sjunga två stavelser, ti-tu. Det må ha varit hur som helst med den saken, det hade i alla fall varit trevligt att höra dem. Deras ti-tu blandat med snövattnets dripp-dropp var de första tecknen på att våren var på gång, en bekräftelse på att hon hade överlevt ytterligare en vinter. Stina var nästan förvånad när hon konstaterade att hon återigen hade klarat sig igenom ett halvår av mörker och kyla utan att förgås. Men som vanligt om vårarna hade det varit det lite för tidigt att ropa hej-hopp jag är över bäcken! Det kom alltid bakslag på våren, som när en alkoholist försöker bli nykter alkoholist. Han trillar alltid dit några gånger. Det var vad den här marsdagen hade gjort, tagit sig ett rus med snöyra och blåst. Nykter skulle den nog hinna bli till sommaren.

Om det inte hade varit så bitande kyligt på lastbryggan hade Stina säkert glömt bort sig i sina tankar igen, men när följande virvelvind med knappnålar slängde sig i hennes ansikte började hon bära in korgarna med mjölk.

Arbetsdagen led mot sitt slut. Det gör alla arbetsdagar i något skede. Stina förstod innebörden i uttrycket men undrade ändå om arbetsdagen tyckte det var plågsamt att den skulle ta slut eftersom den led? Det var ju inte så att den dog, den återuppstod alltid. Visserligen inte som densamma, men gjorde det någon skillnad? Kanske. Stina skulle inte heller vilja pånyttfödas varje dag och kanske var det då likadant med arbetsdagen och därför plågades den. Stina led åtminstone inte när arbetsdagen tog slut, tvärtom, väntade hon ivrigt på dess begravning.

Stina stack nyckeln i låset, öppnade dörren och välkomnades som vanligt varmt och ljudligt hem av katten Korr-Nau. Korr-Nau hette så för att Stina hade tyckt att det lät som korrnau när hon jamade. Sen hade hon avstavat namnet för att det såg mera asiatiskt ut skrivet på det viset och Korr-Nau hade asiatiskt påbrå. Korr-Nau lät lite koreanskt, fast då borde det kanske ha varit tre stavelser som i Kim-Il-Sung eller Kim-Jong-Il? I och för sig var Korr-Nau till hälften siames och då borde hon