det är så här vi minns det

By Anette Nerlie

"det är så här vi minns det" är en gripande berättelse om att möta det förflutna och finna försoning. Genom tålamod och hjärtevärmande samtal får vi vara med när en dotter lär känna sin far som fått demens och berättelsen utforskar de smärtsamma och humoristiska nyanserna av ett liv. Det ställs frågor som inte alltid får svar.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 22, 2024
• ISBN: 9789180973489

Anette Nerlie

Anette Nerlie är en samhällsengagerad och nyfiken kvinna som på fritiden skriver texter om vardagliga möten där hon finner orden som skapar mening. Hon skildrar känslomässiga strider på ett ärligt sätt och lyckas skapa en stark känsla av närvaro och empati hos läsaren.

Book preview

∞∞∞

Och så minns jag inte hur övergången gick från att jag var liten och sedan blev vuxen. Till när jag tog avstånd och han tog avstånd. Till att vi ringer varandra varje kväll och vi ses varje vecka. Men det skedde och vi kan inte veta vad som är sant och vad som verkligen hände men nu är vi här och det är så här vi minns det.

∞∞∞

Han gjorde sin entré i världen en vintermånad innan jul. Mor var förväntansfull och blev förvånad när först en liten pojke föddes fram, för att tjugo minuter senare följas av ännu en. Att hon väntade tvillingar var en överraskning som avslöjades först under förlossningen. Mor hade knappt tid att förbereda sig, men när de rödhåriga gossarna väl låg i hennes famn, kändes det som om de alltid varit en del av hennes värld.

Mor och Far Den Elake levde i en liten och trång lägenhet, och med Storasyster hade de nu tre små barn att ta hand om. Ytterligare två systrar föddes några år senare, och familjen växte upp i skuggan av Far Den Elake, en man som styrde med skräck och våld. Mor, med hjärta och själ i hemmet, tog hand om hushållssysslor, uppfostran och omtanke om de små. Far Den Elake, slipare med verkstad intill hemmet, höll fast vid sina egna rutiner.

När barnen blivit vuxna stod de inför ögonblicket att forma sina egna liv. En syster blev tryckeriarbetare, en annan hotellstäderska, och den yngsta kallskänka. Lillebror, med eget bageri på den lilla orten, och storebror, först äventyrare på haven och sedan slipare i Far Den Elakes fotspår – eller som han kallade sig själv, sliparjäveln – alltid undrande vad fan man egentligen väntade på i detta underliga liv.

∞∞∞

Den Gamle har blivit glömsk, han har sålt huset han köpt av sina föräldrar Far Den Elake och Mor, och istället flyttat in i en marklägenhet och han får luncher och middagar levererade till dörren varje dag. Hemtjänsten ringer på ringklockan på ytterdörren och det tar en stund innan Den Gamle hinner fram och då har personalen redan gått och maten har tagits av någon granne som var hungrigare. Ofta hinner han ändå fram och ibland äter han upp maten, ibland sparas den till veckan därpå och jag får rensa gamla matrester som möglat eller torkat in i tallrikar. Han ligger antingen i sin säng eller i soffan när jag kommer för att hälsa på.

Eftersom han känner sig ensam och rastlös så ber jag honom att passa min undulat en helg i tron att den ska hålla honom sällskap och jag tar med bur, fågel och mat och möter honom liggandes i sin säng i sovrummet och han har en vit plastdunk jämte sängen, med genomskinlig vätska i. Den ligger slängd på golvet som om han tappat den och den svarta korken är löst iskruvad. Han försöker resa sig upp, lyckas till slut och vinglar på ostadiga ben innan han faller ihop på ett hårt sätt, rakt ner med huvudet som slår i golvet. Ögonen rullar och han ser förvånad ut där han ligger med öppen mun. Jag hjälper honom upp i sängen och ser att det ligger en annan man i hans soffa som jag aldrig mött tidigare och varken Den Gamle eller mannen i soffan är kontaktbara. Jag går tillbaka ut till bilen med min undulat och bur och mat i famnen och oro i magen.

∞∞∞

Den Gamle har hittat en död svart fågel på parkeringen utanför sitt köksfönster. Han har snurrat en genomskinlig lina runt fågelkroppens fjädrar och nu hänger den i taklampan över köksbordet och när jag hälsar på puttar han till den med pekfingret så den börjar snurra runt runt runt. Hemtjänstens personal kan inte få honom att ta ner den så när det börjas samlas ohyra i köket som också snurrar runt den döda fågeln ringer de henne så jag åker till honom och klipper ner linan och slänger ut den. Den Gamle säger att den svarta fågeln kommer från huset han bodde i för tio år sedan och han vill spara den som minne och han hummar och säger jahaja och ser på mig lite frågande och med nyfikna ögon och leende mun. Han är nybliven pensionär och demensen har börjat linda sitt grepp om hans tankar.

Jag lurar med sig Den Gamle på ett läkarbesök för att fastställa diagnos och för att få veta hur vi ska hantera det han nu lever i. Läkaren har ett bra sätt att närma sig Den Gamle på då han lägger armen om honom. Läkaren ler och skämtar och de skrattar tillsammans åt att han inte vet vilket år det är. Han vet inte när hans föräldrar föddes och dog, men han vet sina syskons namn och mitt namn. När frågan kommer om vad barnbarnen heter tittar Den Gamle frågande på mig för att få ett svar men läkaren förekommer och meddelar att fortsatta undersökningar ska göras men diagnosen demens är uppenbar. Senare ska det visa sig vara alkoholdemens.

∞∞∞

Och så minns jag mitt första minne då jag ligger i en spjälsäng och hör vuxenljud som blandas med gråt och någon som säger nejnej och den andre säger jojo och jag ställer mig upp och håller i spjälorna med små händer där fingrarna möts när jag kramar om dem och varje gång jag gnyr tystnar vuxenljuden. Det blir tyst, tyst och sen hör jag något som gör att det känns oroligt och jag gnyr igen och det blir tyst tyst. Någon klappar mitt huvud, någon lägger mig ner och lägger täcket över mig. Det blir varmt och tyst och jag somnar.

∞∞∞

Den Gamle får via socialtjänsten en kontaktperson som ska hjälpa till med sociala aktiviteter och han tar sitt uppdrag på största allvar och gör saker som går utanför en kontaktpersons ansvar. Han hjälper Den Gamle att söka lägenhet så att han kan få flytta från äldreboendet och hyresavtalet ska skrivas på imorgon och de har tillsammans varit och tittat på lägenheten och alla är nöjda tills jag får veta planerna och stoppar dem. Kontaktpersonen säger att jag är elak och egoistisk och att jag vill Den Gamle illa. Kontaktpersonen säger att Den Gamle är omtänksam och snäll och det enda han behöver är en egen lägenhet och frihet. Han behöver inte en dotter som hindrar honom från att göra det han vill.

Den Gamle bor kvar på äldreboendet nära sjön och varje gång jag ringer honom slänger han på luren utan att säga något mer än helvete och fan och sen hör jag ett klick i örat. Hyresbolaget har rödmarkerat hans uppgifter så att han är spärrad från att skriva nya hyresavtal med dem. De ber mig om ursäkt för de visste ju inte att han är dement och att kontaktpersonen inte följde sitt uppdrag. Jag ber handläggaren på socialtjänsten att avbryta kontaktpersonens uppdrag och hitta en ny person som inte stjälper för de som redan har problem men sådana är svåra att finna så jag bestämmer att det är bättre för Den Gamle att vara utan än att ha en som gör livet svårare.

Det går tre månader innan Den Gamle plötsligt ringer mig en kväll och vi pratar med varandra som om inget hänt. Det känns konstigt och jag funderar på vad det är som gör att vi inte talar om det som finns under ytan. Ingen av oss ställer frågan om vad det var som hände och varför han blev arg. Istället skrattar vi tillsammans och låtsas som att allt är som vanligt och vi säger hej då och att vi ska höras imorgon. Allt är som vanligt igen, men ändå inte.

∞∞∞

Och så minns jag den gången när jag var liten och satt på pappas bröstkorg för att försöka väcka honom. Teven var på, det var mitt i natten och jag hade en orolig känsla i magen. Jag hade vaknat och gått upp ur sängen och där låg han på rygg på golvet med händerna ihopknäppta på bröstet och det gick inte att väcka honom trots att jag satt på honom och hoppade upp och ner och såg ett myller av gråa färger på teven och ett högt brusande som inte tog slut och jag vet inte hur länge jag satt där. Han hade finskjortan på sig som var uppknäppt ner över magen och han luktade rakvatten och sprit. Hans mun var vidöppen. Vaknade han? Andades han? Var jag ensam hemma med honom?

∞∞∞

Den Gamle flyttar till ett annat äldreboende där han blir granne med Lillebror. Personalen rullar ut honom i rullstol när han fyller år och jag sjunger för honom och det är kallt och det är grått och det är svårt för honom att inte få fira sin dag som han vill för allra helst vill han resa till Norrköping. Han vill sitta på parkbänken där på torget och vänta på att Morgan och Jan-Åke kommer förbi, de som han arbetade med för många år sedan och han vill gå över torget och han vill gå utmed huvudgatan och söka efter vännerna. Eller så vill han åka till Polen och till Norge för att hälsa på sin dotter. Han får en fin armbandsklocka i present och en god bakelse till kvällskaffet som duger. Han får en kram som doftar rengöring och jag har ett plastvisir som skaver och det blir en fin födelsedag ändå. Det är ju ändå covid-tider och vi gör så gott vi kan. Och när vi ändå funderar på omöjliga frågor som inte kan få svar, hur ser Morgan och Jan-Åke ut? Skulle han känna igen dem efter 40 år? Skulle de känna igen honom?

-Ja, vad fan tror du, svarar Den Gamle, klart vi skulle känna igen varandra, det gör goda vänner.

∞∞∞

Sliparjäveln som Den Gamle själv kallar sig för, har varit på Nobelfest med fin middag och han har fått Nobelpris som äldreboendet ordnat. Med slitna händer och stela, grova och tjocka fingrar håller han i utmärkelsen som vinnare i kategorin Husets roligaste. Den Gamle blir motvilligt fotograferad.

-Sånt jävla trams är inte nödvändigt, säger han medan ögonen visar hur mycket han ändå tycker om uppmärksamheten.

Han säger att han efter att ha krupit omkring i stora kärl, brutit fingrar och fått blodförgiftning, ramlat ner från stegar och missat tåg, ja då betyder ett diplom ingenting. Istället undrar han när det är dans nästa gång och hur mycket bensin som går åt under en dag och han säger att jag går