Nemos arv

By Clive Cussler

Det er juli månad, år 2003. Under sin jungfruresa tar lyxkryssninsfartyget "Emerald Dolphin" eld och sjunker efter vad som tros vara sabotage. Nära två tusen passagerares liv räddas tack vare att NUMA:s forskningsfartyg, med Dirk Pitt ombord, finns i närheten. Det är även Pitt som får uppdraget att undersöka varför lyxkryssaren sjönk.
Efterforskningarna leder honom till Cerberus Corporation – ett hänsynslöst företag som använder sig av terrorism för att få makt över USA:s oljemarknad.
När den farliga jakten efter terroristledaren Omo Kanai inleds dras Pitt in i de mest bisarra händelser, där Jules Vernes kapten Nemo får en avgörande betydelse.
När allt är över har liv gått förlorade medan andra räddats, och Dirk Pitt möts av en överväldigande nyhet som förändrar hans liv för all framtid.

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Jun 21, 2024
• ISBN: 9789979644484

Clive Cussler

Clive Cussler (1931–2020) was the author or coauthor of over eighty books in five bestselling series, including DIRK PITT®, THE NUMA FILES®, THE OREGON FILES ®, AN ISAAC BELL ADVENTURE ®, A SAM AND REMI FARGO ADVENTURE ®, and A KURT AUSTIN ADVENTURE ®. His nonfiction works include Built for Adventure: The Classic Automobiles of Clive Cussler and Dirk Pitt, Built to Thrill: More Classic Automobiles from Clive Cussler and Dirk Pitt, The Sea Hunters, and The Sea Hunters II; these describe the true adventures of the real NUMA, which, led by Cussler, searches for lost ships of historic significance. With his crew of volunteers, Cussler discovered more than sixty ships, including the long-lost Civil War submarine Hunley. 

Book preview

Nemos arv

Nemos arv

Clive Cussler

Nemos arv

Originalets titel: Valhalla 9789979644644 Rising

Copyright © Clive Cussler Enterprises, Inc. 2001

Copyright © Jentas ehf, 2023

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-448-4 e-bok

ISBN 978-9979-64-464-4 e-ljud

www.jentas.com

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Utplånade

Juni 1035

Någonstans i Nordamerika

De kom genom morgondimman som andeväsen, tysta och kusliga i sina spökskepp. På varje skepp var den höga ormliknande fören och aktern elegant böjd och krönt med omsorgsfullt utsirade drakar, vars tänder var hotfullt blottade som om deras ögon spanade genom dimman efter offer. Förutom att drakarna var avsedda att sätta skräck i fienden, trodde besättningen också att de skyddade dem mot de onda andarna som bodde i havet.

Den lilla skaran invandrare hade färdats över ett skoningslöst hav i långa, elegant utformade, svarta skrov som gled fram över vågorna med samma lättthet och säkerhet som en forell i en fridfull bäck. Långa åror stack ut ur hål i skroven och ned i vattnet för att föra skeppen framåt genom vågorna. De fyrkantiga, rödvitrandiga seglen hängde slaka i den loja vinden. En liten klinkbyggd, sex meter lång båt hängde på släp i aktern och medförde de förråd som inte fick plats i skeppet.

Det här var föregångarna till de människor som skulle anlända betydligt senare: män, kvinnor och barn tillsammans med sina knappa ägodelar, husdjuren inberäknade. Av alla färdvägar nordmännen hade tagit över haven fanns det ingen mer farofylld än den stora färden över Nordatlanten. Trots de okända farorna hade de djärvt seglat mellan isflaken, kämpat sig fram i orkanvindar, slagits mot enorma vågor och uthärdat fruktansvärda stormar som kom farande från sydväst. De flesta hade överlevt, men havet hade krävt sina offer. Två av de skepp som hade lämnat Norge hade gått förlorade för evigt.

Till slut nådde de stormpinade nybyggarna Newfoundlands västkust, men i stället för att landstiga vid L’Anse aux Meadows, Leif Erikssons tidigare bosättning, hade de bestämt sig för att utforska områdena längre söderut där de hoppades kunna finna ett varmare klimat för sin nya koloni. Skeppen fortsatte i ytterligare två dagar, förbi några mindre öar och en vidsträckt, vit sandstrand, en syn som förundrade dessa människor som hela livet hade bott vid oändliga klippkuster.

När de rundade ändan av den till synes milsvida sandstranden kom de till en bred vik. Utan att tveka styrde den lilla flottan in i det lugnare farvattnet och seglade västerut med hjälp av det inkommande tidvattnet. En dimbank rullade in över dem och lade sig som en fuktig filt över vattnet. Senare på dagen förvandlades solen till ett suddigt klot som började gå ned över den osynliga västra horisonten. Ledarna på de olika skeppen ropade till varandra och kom överens om att ankra upp till nästa morgon, då de hoppades att dimman skulle lätta.

När det började dagas hade dimman ersatts av ett lättare dis och man kunde se att viken smalnade av till en fjord som flöt ut i havet. Årorna stacks ut och männen rodde in mot strömmen medan deras kvinnor och barn tyst betraktade de höga, branta klippväggarna som dök upp ur den avtagande dimman längs flodens västra sida och olycksbådande reste sig högt över skeppens master. Trots att de inte såg en skymt av liv misstänkte de att de iakttogs av människoögon inne bland träden. Varje gång de hade gått i land för att hämta vatten hade de antastats av skrälingar, deras beteckning på alla infödingar som bodde i de främmande länder som vikingarna hoppades kunna kolonisera. Skrälingarna hade inte visat sig vara särskilt vänligt sinnade och vid mer än ett tillfälle hade de skjutit skurar av pilar över skeppen.

Bjarne Sigvatson, expeditionens ledare, hade hållit tillbaka sina mannars vanligen krigiska lynne och inte tillåtit dem att slå tillbaka. Han visste att andra nybyggare från Vinland och Grönland också hade plågats av skrälingarna, en situation som hade uppstått sedan vikingarna hade mördat flera oskyldiga invånare av ren barbarisk mordlusta. Under den här färden tänkte Sigvatson kräva att infödingarna behandlades på ett vänskapligt sätt. Han ansåg att kolonin stod och föll med möjligheten att utan blodsutgjutelse byta billiga varor mot pälsar och andra livsförnödenheter. Och till skillnad mot Thorfinn Karlsefnis och Leif Erikssons tidigare expeditioner, som slutligen hade drivits bort av skrälingarna, bestod den här av stridshärdade norska veteraner som hade utkämpat många strider mot ärkefienden saxarna.

Det inkommande tidvattnet gjorde sig påmint långt upp i floden och hjälpte roddarna att ta sig upp mot den relativt svaga motströmmen. Flodmynningen var bara en dryg kilometer bred, men vidgades snart till nästan det tredubbla. Landskapet på den östra sluttningen ned mot floden grönskade av frodig växtlighet.

Sigvatson, som stod med armen runt halsen på den stora draken i fören på sitt skepp och spanade genom dimman, pekade mot en skugga på den branta klippväggen som tornade upp sig i en flodkrök.

Ta av mot den vänstra strandbanken, beordrade han roddarna. Det ser ut som en öppning i klipporna där vi kan söka skydd för natten.

När de närmade sig vidgade sig den mörka öppningen och blev till en vattenfylld grotta som var så bred att ett skepp kunde styra in där. Sigvatson spanade in i det dunkla innandömet och såg att passagen sträckte sig djupt in under de tvärbranta klippväggarna. Han gav order om att de andra skeppen skulle avvakta medan masten på hans eget skepp monterades ned och lades platt på däcket för att göra det möjligt att komma in genom den låga grottmynningen. Strömmen virvlade kring öppningen, men de erfarna männen rodde lätt in skeppet i grottan.

Kvinnor och barn stod lutade över relingarna och tittade ned i det häpnadsväckande klara vattnet, där de tydligt kunde se fiskstim simma ovanför klippbottnen nästan femton meter under dem. Det var inte utan en viss bävan de nu befann sig i en enorm grotta, med högt i tak och så stor att den utan vidare kunde rymma en tre gånger så stor flotta som den lilla samlingen av vikingaskepp. Trots att deras förfäder hade anslutit sig till kristendomen levde gamla hedniska traditioner kvar. Naturliga grottor ansågs vara gudarnas boningar.

Grottväggarna välvde sig upp mot det kupolliknande taket där det inte syntes vare sig mossa eller annan växtlighet. Anmärkningsvärt nog fanns det heller inga fladdermöss. Grottkammaren var i huvudsak torr. Vattnet hejdades av en meterhög avsats som sträckte sig nästan sextio meter inåt i grottan.

Sigvatson ropade ut genom grottmynningen att de andra skeppen också kunde komma in. Sedan höjde roddarna sina åror och gled fram genom vattnet tills skeppets förstäv slog emot klippavsatsen med en lätt duns. När de andra skeppen närmade sig landstigningsplatsen lades långa landgångar ut och alla skyndade upp på torra land, glada att få sträcka på benen för första gången på flera dagar. Först såg man till att kunna servera den första varma måltiden sedan den senaste landstigningen flera hundra kilometer norrut. Barnen spred ut sig i grottsystemet för att samla drivved och sprang fram och åter längs klipphyllorna som vattnet under eoner hade slipat fram ur klippan. Snart hade kvinnorna eldarna igång och bakade bröd medan de kokade gröt och lagade till fisk i stora järngrytor. En del av männen började reparera de skador som skeppen fått under den hårda färden, medan andra kastade ut nät för att fånga en del av den fisk som fjorden vimlade av.

När de hade ätit och just skulle börja göra sig i ordning för natten i sina sovsäckar av skinn sprang två av Sigvatsons barn, en elvaårig pojke och en tioårig flicka, fram till honom under ivriga rop. De grep tag i hans stora händer och började dra honom in mot den innersta delen av grottan. Efter att först ha tänt några facklor gick de före honom genom en lång, rörformad tunnel som bildats medan grottsystemet fortfarande låg under vatten.

De klättrade över nedrasade klippblock och tog sig på det sättet uppåt närmare sextio meter. Sedan stannade barnen och pekade på en liten spricka i berget. Titta, far, titta! ropade flickan. Där är ett hål som leder ut. Man kan se stjärnorna!

Sigvatson såg att springan var så smal och trång att inte ens barnen skulle kunna ta sig igenom, men han kunde tydligt se natthimlen utanför. Nästa dag satte han flera av sina män i arbete med att jämna till golvet i grottan så att det skulle gå lättare att komma fram och vidga utgångshålet. När öppningen hade blivit så stor att en vuxen kunde gå igenom utan att böja på nacken steg de ut och fann sig stående på en stor äng omgiven av högväxta träd. Det var så långt från det kala, trädlösa Grönland man kunde tänka sig. Tillgången på timmer att bygga hus med var obegränsad. Marken var täckt med vilda blommor och gräs som deras husdjur skulle kunna beta av. Det var på denna bördiga mark högt ovanför den vackra, blå, fiskrika fjorden som Sigvatson skulle slå ned sina bopålar.

Gudarna hade visat vägen för barnen, som i sin tur ledde de vuxna till det som de hoppades skulle bli deras paradis på jorden.

Nordmännen var fulla av livslust. De arbetade och slet och levde hårt. Havet var deras element. För dem var en man utan skepp en fjättrad man. Även om de var fruktade under vikingatiden för sina barbariska seder, var det de som omformade Europa. Dessa härdade nybyggare stred och slog sig ned i Ryssland, Spanien och Frankrike som handelsmän och legosoldater, ryktbara för sitt mod och sin skicklighet med svärd och stridsyxa. Gånge-Rolf lade under sig Normandiet, som fick sitt namn efter nordmännen. Det var hans ättling William som erövrade England.

Bjarne Sigvatson var sinnebilden för en gyllenblond viking, med ett skägg som matchade det rågblonda håret. Han var inte lång, men han var bredaxlad och stark som en oxe. Bjarne föddes år 980 på sin fars gård i Norge, och i likhet med de flesta andra unga vikingarna växte han upp med en rastlös längtan efter att få se vad som fanns bortom horisonten. Han var vetgirig och djärv, men ändå behärskad, och deltog redan som femtonåring i en expedition till Irland. När Bjarne hade nått tjugo hade han hunnit bli en stridsvan, sjöburen plundrare som hade samlat tillräckligt med byte för att kunna bygga ett fint skepp och anordna sina egna plundringståg. Han gifte sig med Freydis, en robust och självständig skönhet med långt, gyllene hår och blå ögon. Det var en lyckosam förening. De passade ihop som solen och himlen.

Efter att ha samlat ihop en väldig förmögenhet genom att länsa städer och byar längs hela den brittiska kusten och samtidigt dra på sig ett otal ärr under striderna, drog sig Bjarne tillbaka från plundrandet och blev köpman i timmer, dåtidens ädelstenar. Men efter några år blev han rastlös, inte minst sedan han hade hört berättelserna om de storslagna färder som Erik Röde och hans son, Leif Eriksson, hade genomfört. De främmande länderna långt västerut lockade, och han beslutade sig för att själv anföra en färd ut i det okända för att grundlägga en bosättning. Han hade snart samlat ihop en flotta med tio skepp som skulle bära med sig trehundrafemtio personer, husdjur och redskap. Ett skepp fylldes med Bjarnes förmögenhet i bärnsten och byten från härjningstågen, vilket skulle användas vid framtida handel med de skepp som forslade varor från Norge och Island.

Grottan var idealisk som förvaringsplats för både skepp och förråd och kunde dessutom fungera som befästningsverk mot eventuella anfall från skrälingarnas sida. De eleganta farkosterna drogs upp ur vattnet på stockar som huggits till valsar och placerades sedan på tillyxade ställningar på den hårda klipphyllan. Vikingarna byggde vackra skepp som var sin tids underverk. De var inte bara otroligt effektiva att segla utan också skulpturala mästerverk, utsökt välproportionerade och överdådigt dekorerade med omsorgsfullt utsirade konstverk i för och akter.

Långskeppet var det fartyg som användes vid räderna runt om i Europa. Det var utomordentligt snabbt och smidigt med smala hål för femtio åror. Men det var knarren som var vikingarnas arbetshäst. Knarren var femton till arton meter lång med en största bredd på fyra och en halv meter och kunde bära med sig femton ton last över mycket långa sträckor till havs. Ute på öppna havet användes mest det stora fyrkantiga seglet, men det gick att sätta ut upp till tio åror för färder i grundare vatten intill kusterna.

För- och akterdäck var lagda med plankor, med ett väl tilltaget öppet däck midskepps som kunde användas för last eller husdjur. Besättningen och passagerarna fick hålla till i det fria och skydda sig från väder och vind med hjälp av oxhudar. Hövdingar som Sigvatson hade inte förmånen av egen hytt utan seglade som vanliga sjömän, ingen förmer än någon annan, och det var bara vid viktiga beslut som ledaren tog befälet. Knarren hörde hemma i hård sjö. När det blåste orkan och vågorna tornade upp sig kunde hon ändå ta sig fram genom det värsta gudarna kunde bjuda på, och med fem till sju knops hastighet tillryggalägga omkring tjugofem mil om dagen.

Vikingarna var enastående skeppsbyggare som med bara handens och ögats hjälp yxade till de stora ekstockarna. Kölen höggs ut av ett enda stycke ek till en T-formad balk som ökade stabiliteten i grov sjö. Därefter kom ekplankor som höggs till smala plankgångar och som svängde av elegant innan de fästes vid för- och akterstäv. De övre plankorna överlappade de undre och bildade ett så kallat klinkbyggt skrov. Sedan diktade man fogarna med tjärat djurhår. Kölen var böjlig och skrovet tålde en hel del snedvridning, varför skeppet obesvärat kunde glida fram med minsta möjliga motstånd från vattnet, vilket gjorde henne till vikingatidens mest stabila skepp. Och hennes ringa djupgående gjorde att hon kunde slinka över jättelika vågor som en barkbåt.

Rodret var också ett byggnadstekniskt underverk. En stadig styråra var fäst vid styrbords låring och dess vertikala stång vreds av rorsmannen med hjälp av en horisontell rorkult. Rodret satt alltid fast på skrovets högra sida och kallades stjornbordi, vilket sedan kom att beteckna högra sidan — styrbord — på alla fartyg. Rorsmannen höll ena ögat på havet och det andra på en vackert utsirad vindflöjel av koppar som var fäst på akterstäven eller masten. Genom att iaktta vindens nyckfulla spel kunde han styra skeppet i den mest fördelaktiga riktningen.

Ett stort stycke ek fungerade som det kölsvin i vilket mastfoten var fastsatt. Masten var nio meter hög och bar upp ett drygt hundra kvadratmeter stort, rektangulärt segel. Seglen vävdes av grov ulltråd i två lager för att de skulle hålla bättre. Sedan färgades de i olika röda och vita nyanser, vanligtvis med enkla mönster som ränder eller rutor.

Vikingarna var inte bara mästerliga skeppsbyggare och sjömän, de var också utomordentligt goda navigatörer. De föddes till sjöfarare. En viking kunde avläsa strömmar, moln, vattentemperatur, vind och vågor. Han studerade fiskarnas vandringar och fåglarnas flytt. På natten styrde han med hjälp av stjärnorna. Dagtid använde han ett skivliknande solur med en rörlig mittenstång som mätte solens lutning, genom att solskuggan föll på vissa märken på skivans yta. Det var inte ofta vikingaskepp seglade totalt vilse. De behärskade havet till fullo, ett faktum som heller aldrig blev ifrågasatt.

Under de månader som följde byggde nybyggarna stadiga timmerkojor med kraftiga bjälkar som höll uppe ett torvtak. De reste en väldig vikingahall med en stor eldstad för gemensam matlagning och för att umgås i, men som också användes som förråd och som skydd för husdjuren. Nordmännen som hade längtat efter bördigt land lät ingen tid gå förlorad innan de var ute och planterade sina grödor. De plockade bär och från fjorden håvade de in fisk i överflöd. Skrälingarna visade sig vara nyfikna men förhållandevis vänskapligt sinnade. Småprydnader, tyger och komjölk byttes mot värdefulla pälsar och vilt. Klokt nog befallde Sigvatson sina män att gömma undan sina svärd, yxor och spjut. Skrälingarna hade bågar och pilar, men deras handvapen var fortfarande primitiva föremål av sten. Sigvatson utgick med rätta från att nordmännens överlägsna vapen snart nog skulle bli stulna eller krävas som utbyte vid köpslåendet dem emellan.

Fram emot hösten var de fullt förberedda inför en sträng vinter. Men det här året visade sig vintern bli mild med litet snö och få riktigt kalla dagar. När våren kom förberedde Sigvatson en omfattande rekognosceringsexpedition för att utforska detta nya och främmande land. Han föredrog dock att själv stanna för att ta ansvaret för driften av den vid det laget blomstrande lilla bosättningen. Han valde sin bror, Magnus, till ledare för expeditionen.

Därefter tog Sigvatson ut hundra deltagare till upptäcktsfärden som han räknade med skulle bli både lång och mödosam. Efter flera veckors förberedelser sattes seglen på sex av de minsta skeppen, medan de män, kvinnor och barn som skulle stanna kvar vinkade farväl till den lilla armadan när den begav sig av uppåt floden för att söka dess källa. Det som skulle ha blivit två månaders utforskning förvandlades emellertid till en storslagen färd på fjorton månader. Förutom vid de tillfällen då männen måste dra båtarna över land till nästa vattenled, seglade och rodde de på breda floder och över enorma sjöar som verkade lika vidsträckta som de stora nordliga haven. De färdades längs en flod som var oändligt mycket större än någon de hade sett i Europa eller kring Medelhavet. Efter fem hundra kilometers färd på denna väldiga vattenled gick de i land och slog läger i en tät skog. Här täckte de över och gömde sina skepp. Sedan gav de sig ut på en årslång fotvandring genom böljande landskap och över ändlösa grässlätter.

Nordmännen såg märkliga djur som de aldrig hade sett tidigare. Små hundliknande varelser som ylade i natten. Stora katter med korta svansar och väldiga pälsförsedda odjur med horn och enorma huvuden. De dödade dem med sina spjut och fann deras kött lika läckert som nötkött.

Eftersom de inte dröjde sig kvar på samma ställe tog skrälingarna dem inte som något hot och ställde därför inte till några problem. Vikingarna fascinerades och roades av skillnaderna mellan de olika skrälingsstammarna. Vissa var rakryggade med stolt och ädel hållning medan andra inte såg mycket bättre ut än smutsiga djur.

Åtskilliga månader senare gjorde de halt när de såg topparna på enorma berg höja sig på avstånd. Med den största vördnad inför detta mäktiga land som tycktes fortsätta i all evighet, bestämde de sig för att det var tid att vända för att hinna tillbaka till sin bosättning innan snön började falla på nytt. Men när de trötta vandringsmännen vid midsommartid slutligen nådde sitt mål och förväntade sig ett översvallande välkomnande, fann de ingenting annat än ödeläggelse och tragik. Hela bosättningen hade bränts ned till grunden och allt som fanns kvar av deras kamrater, hustrur och barn var utspridda benrester. Vad var det för fruktansvärda motsättningar som hade fått skrälingarna att dra ut på härjningståg och slakta vikingarna på detta sätt? Vad var det som hade orsakat sammanbrottet i deras fredliga relationer? De döda hade inga svar att ge.

Magnus och de övriga överlevande nordmännen upptäckte att öppningen till tunneln, som ledde ned till grottan där skeppen fanns, hade blivit täckt med stenar och buskar av de avlidna invånarna och därmed dold för skrälingarna. På något sätt hade bosättarna lyckats gömma undan de skatter och heliga reliker, som Sigvatson hade stulit i yngre dagar, tillsammans med sina mest omhuldade personliga ägodelar, och stoppat undan det i skeppen när skrälingarna anföll.

De plågade krigarna skulle ha kunnat vända ryggen mot blodbadet och seglat sin väg, men tanken föll dem aldrig in. De törstade efter hämnd, trots att de visste att det nästan säkert skulle innebära deras egen död. Men för en viking var det ärofullt att dö i strid mot en fiende. Dessutom fanns fortfarande den fruktansvärda möjligheten att deras hustrur och döttrar kunde ha förts bort som slavar av skrälingarna.

Besinningslösa av sorg och ursinne samlade de ihop kvarlevorna av sina vänner och familjer och bar ned dem genom tunneln till grottan, där de placerades i skeppen. Det ingick i deras traditionella ceremonier att sända sina döda till ett ärofullt liv efter detta i Valhall. De identifierade de lemlästade kvarlevorna av Bjarne Sigvatson, svepte in honom i en mantel och lade honom i hans skepp omgiven av stoftet av de två barnen och hans mest värdefulla ägodelar samt kärl med mat till resan. De hade helst velat placera hans hustru, Freydis, bredvid honom, men hennes kropp stod inte att finna och inte heller fanns det några husdjur kvar att offra. Allt hade tagits av skrälingarna.

Traditionen bjöd att skeppen och de döda skulle begravas, men det var inte möjligt. Vikingarna var rädda att skrälingarna skulle gräva upp och plundra gravarna. De sorgtyngda krigarna högg därför loss ett väldigt klippblock ovanför grottmynningen så att det föll ned i ett jätteras tillsammans med tonvis av mindre stenar och gjorde det därmed omöjligt för någon som färdades på floden att komma in den vägen. Klippraset fastnade dock i en klippformation några meter under vattenytan och lämnade en stor osynlig undervattensmynning.

När ceremonin var avslutad började nordmännen förbereda sig för strid.

Ära och mod var de egenskaper vikingarna satte högst. Nu när de visste att de snart skulle ut i strid befann de sig i ett tillstånd som mest liknade ett lyckorus. De vässade sina långa svärd och stridsyxor som smitts av finaste stål av tyska vapensmeder — högt skattade och dyrkade ägodelar. Både svärd och yxor gavs namn som om de levde och andades.

De tog på sig sina praktfulla brynjeskjortor för att skydda överkroppen och sina enkla konformiga hjälmar, varav vissa hade nässkydd, men samtliga saknade horn. De tog upp sina sköldar, som var tillverkade av trä och målade i klara färger. Mitt på framsidan satt en stor metallnit vid vilken baksidans armremmar var fästa. Samtliga bar spjut med enormt långa och vassa spetsar. Vissa hade också breda, meterlånga, tvåeggade svärd medan andra föredrog den stora stridsyxan.

När de var färdiga ledde Magnus Sigvatson sin styrka på hundra vikingar mot den stora skrälingsbyn, som låg fem kilometer från den plats där den fruktansvärda massakern hade ägt rum. Byn var i själva verket en primitiv stad bestående av hundratals hyddor, som rymde nästan två tusen skrälingar. Vikingarna gjorde inga försök att överrumpla fienden med list. De stormade ut från skogen, ylande som galna hundar och trampade ned det låga trästaketet som omgav byn och som satts upp mer som hinder mot djur än mot anfallande människor.

Det plötsliga angreppet skapade stor förödelse bland skrälingarna som stod som förstenade och höggs ned som boskap. Nästan två hundra människor slaktades i det överraskande anfallets första grymma ögonblick innan byborna fattade vad som höll på att hända. Men de började snabbt slå tillbaka i små grupper om fem till tio man. De var visserligen vana att hantera spjut och hade tillverkat primitiva stenyxor, men deras favoritvapen i strid var båge och pil, och snart fylldes luften av en skur av pilar. Kvinnorna anslöt sig till striden genom att kasta sten, som dock knappt ens åstadkom några märken i vikingarnas hjälmar och sköldar.

Magnus stormade fram i spetsen för sina krigare med ett spjut i ena handen, sin stridsyxa i den andra och båda vapnen drypande av blod. Han var vad vikingarna kallade en beserkr, ett ord som skulle föras vidare genom århundradena som bärsärk — en av allt att döma vansinnig man utan andra syften än att injaga skräck i sina fiender. Han vrålade som en galning när han kastade sig mot skrälingarna och fällde dem med sin virvlande yxa.

Skrälingarna blev skräckslagna av den brutala vildsintheten i anfallet. De led stora förluster när de försökte ta upp striden mot nordmännen man mot man. Men även om de decimerades minskade de inte i antal. Budbärare skickades ut till de omgivande grannbyarna och när skrälingarna återvände med förstärkningar drog de sig tillbaka för att gruppera om.

Under första timmen spred hämnarna död i byn under sitt systematiska sökande efter sina kvinnor, men det enda de fann var små tygstycken från deras klänningar som nu bars som prydnader av skrälingarnas kvinnor. Bortom vreden ligger ursinnet och bortom ursinnet lurar hysterin. I sitt uppjagade tillstånd föreställde vikingarna sig att deras kvinnor blivit utsatta för kannibalism. De kunde inte veta att de fem kvinnor som hade överlevt slakten i bosättningen inte hade skadats utan förts vidare som hedersbevis till hövdingar i andra byar. Vikingarnas vildsinthet bara ökade och snart var marken inne i skrälingsbyn genomdränkt av blod. Men skrälingarnas förstärkningar bara fortsatte att välla in och så småningom började händelseförloppet vända.

Förkrossande underlägsna i antal och allvarligt försvagade av skador och utmattning minskade skaran av vikingar tills det bara var tio stycken kvar som stod runt Magnus Sigvatson. Skrälingarna hade upphört med sina frontattacker mot de dödliga svärden och yxorna. De fruktade inte längre nordmännens spjut, som antingen hade kastats eller brutits av. En allt större armé, varav det nu gick femtio skrälingar på varje viking, stod utom räckhåll och sköt skurar av pilar in i den lilla klungan av överlevande som kröp ihop under sina sköldar medan pilarna föll ned över dem och stack upp som piggarna på en igelkott. Och ändå stred vikingarna vidare i anfall efter anfall.

Då reste sig skrälingarna som en man och kastade sig utan minsta tvekan mot vikingarnas sköldar. Den väldiga mänskliga tidvattensvågen dränkte den lilla hopen av nordmän som gjorde ett sista försök att hålla stånd. De få som ännu levde stod rygg mot rygg och krigade till det bittra slutet, medan de fick utstå en lavin av våldsamma slag av stenyxor tills de inte kunde stå emot längre.

Deras sista tankar gick till de kära som de hade förlorat och till den ärofulla död som väntade dem. De gick under till siste man med svärd och yxa i hand. Magnus Sigvatson var den siste som föll, och hans död var den mest tragiska av dem alla. Med honom dog det sista hoppet att kolonisera Nordamerika under de närmaste fem hundra åren. Och han lämnade efter sig ett arv som skulle bli mycket dyrbart för dem som så småningom skulle följa i hans spår. Innan solen hade gått ned hade alla de hundra modiga nordmännen fallit tillsammans med över tusen män, kvinnor och barn som de hade slaktat. På värsta tänkbara sätt hade skrälingarna tvingats inse att de vithyade främlingarna från andra sidan havet var plundrare, vars framfart bara kunde hejdas med hjälp av hänsynslöst våld.

Skrälingsstammarna försattes i ett chocktillstånd. Aldrig hade en strid mellan de olika stammarna orsakat en så ohygglig manspillan och aldrig någonsin tidigare hade de sett skador och lemlästning i en så fruktansvärd omfattning. Det stora slaget var bara ett forntida förspel till de fasansfulla krig som skulle komma.

Det öde som Bjarne Sigvatsons bosättning hade gått till mötes förblev ett mysterium för vikingarna som bodde på Island och i Norge. Ingen hade överlevt och kunnat berätta om vad som hade hänt och inga andra äventyrslystna nybyggare följde i deras spår över de stormiga haven. Nybyggarna blev en bortglömd fotnot i de berättelser som fördes vidare genom århundradens lopp.

Monstret från djupet

Den 2 februari 1894

Karibiska sjön

Ingen som befann sig ombord på det gamla krigsskeppet Kearsarge hade kunnat förutse den katastrof som höll på att inträffa. Hon förde Förenta staternas flagga och skyddade nationens intressen i Västindien och var just på väg från Haiti till Nicaragua när hennes utkik fick syn på en underlig skepnad i vattnet på en och en halv kilometers avstånd på styrbords bog. Sikten under den klara himlen sträckte sig ända bort till horisonten, och sjön var lugn med dyningar som inte mätte mer än en halvmeter från vågdal till vågkam. Det gick att med blotta ögat tydligt urskilja ett besynnerligt slags sjömonster med en svart puckel på ryggen.

Vad tror ni om det där? frågade kapten Leigh Hunt sin förstestyrman, löjtnant James Ellis, utan att sänka mässingskikaren från ögonen.

Ellis stod och tittade på den avlägsna skapelsen genom ett teleskop som han stödde mot relingen. Först trodde jag att det var en val, men jag har aldrig sett någon som rört sig så jämnt fram genom vattnet utan att visa stjärtfenan eller dyka ned under ytan. Dessutom har den en konstig upphöjning framtill på ryggen.

Det måste vara någon slags ovanlig sjöorm, sade Hunt.

Det är i alla fall ingen varelse jag känner till, mumlade Ellis med en viss bävan i rösten.

Jag har svårt att tro att det är ett fartyg som människor skulle ha byggt. Hunt var yrkesofficer vid flottan och hade i den egenskapen tillbringat nästan ett kvarts sekel till sjöss, där han hade samlat på sig mycket goda meriter. Han hade fått befälet över flottans mest berömda fartyg som en hedersbetygelse innan han skulle gå i pension. Hunt, som hade varit för ung för att delta i inbördeskriget, hade examinerats från sjökrigsskolan 1869 och tjänstgjort ombord på åtta olika krigsfartyg, där han stigit i graderna tills han erbjöds befälet ombord på Kearsarge.

Det ärevördiga fartyget hade vunnit sin berömmelse trettio år tidigare efter en storslagen sjöstrid, där hon hade besegrat och sänkt sydstaternas ökända kaparfartyg Alabama utanför Cherbourg i Frankrike. Trots att de var ungefär jämbördiga, hade Kearsarge förvandlat Alabama till ett sjunkande vrak efter mindre än en timmes strid. Hennes kapten och besättning firades som hjältar av en tacksam nordstatsunion när de återvände till hemmahamnen.

Under senare år hade hon tjänstgjort på jorden-runt-kryssningar. Hon var sextio meter lång, hade en största bredd på tio meter och ett djupgående på fyra och en halv, och med två motorer och en propeller kunde hon forsa fram genom vattnet i en hastighet av elva knop. Tio år efter kriget hade hennes kanoner ersatts med ett nyare batteri bestående av två elvatums och fyra niotums slätborrade kanoner samt två tjugopundare med räfflade eldrör. Hennes besättning bestod av etthundrasextio man. Trots sin ålder kunde hon alltså bita ifrån sig ordentligt.

Ellis sänkte teleskopet och vände sig mot Hunt. Skall vi undersöka saken, sir?

Hunt nickade. Gira tio grader styrbord och ge order om full fart framåt. Skicka sedan ut besättningen till kanon två och fördubbla utkiken. Jag vill inte tappa det där monstret ur sikte, vad det än är för något.

Aj, aj, kapten. Ellis såg till att orderna blev efterföljda och snart började det gamla ärevördiga fartyget öka farten tills bogen klöv vågorna så att skummet yrde. En kvast av tjock, svart rök blandad med ett regn av gnistor steg upp ur hennes skorsten. Den gamla stridshästens däck skälvde av förväntan när hon tog upp jakten.

Det dröjde inte länge förrän Kearsarge började ta in på den underliga företeelsen som vare sig ökade eller sänkte hastigheten. En kanonbesättning kom på plats, körde ned en krutladdning och en projektil i tjugopundarens räfflade eldrör och drog sig bakåt. Artilleriofficeren kastade en blick upp mot Hunt, som stod bredvid rorgängaren.

Kanon två laddad och klar för eldgivning, sir.

Sätt ett skott femtio meter framför nosen på monstret, mr Merryman, ropade Hunt genom sin megafon.

Merryman bekräftade ordern med en handrörelse och nickade till en man som stod bredvid kanonen med ett fyrsnöre i ena handen och till en annan vars uppgift var att ställa in höjdriktningen med hjälp av en skruv på kanonens bakstycke. Ni hörde vad kaptenen sade. Lägg skottet femtio meter framför odjuret.

Justeringar gjordes, sedan ryckte mannen i fyrsnöret och den stora kanonen dånade och for tillbaka mot det tjocka stagrepet som löpte genom en ögla på dess tjockända. Det var ett i det närmaste perfekt skott, och granaten slog i vattnet framför den väldiga klumpen som synbarligen utan ansträngning gled fram genom vattnet. Oavsett om det var ett djur eller en maskin tog den i alla fall ingen notis om angreppet utan bibehöll både hastighet och kurs utan minsta tillstymmelse till ändring.

Den verkar inte imponerad av vår skjutskicklighet, sade Ellis med ett litet leende.

Hunt tittade genom sin kikare. Jag bedömer att den håller en hastighet på tio knop mot våra tolv.

Då borde vi vara ikapp den om ungefär tio minuter.

Avfyra ytterligare ett skott när avståndet krympt till tre hundra meter. Lägg det då inom trettio meter framför den.

Hela besättningen, bortsett från maskinrumsmanskapet, stod nu längs relingarna och iakttog monstret som kom allt närmare skeppets bog för varje minut som gick. Det syntes bara en krusning på själva vattenytan, men i kölvattnet under ytan skummade det vitt. Sedan blänkte det till i upphöjningen på dess rygg.

Om jag inte visste bättre, sade Hunt, så skulle jag säga att solen speglar sig i något slags fönster eller ventil.

Det finns inga sjömonster med glas infattade i sig, mumlade Ellis.

Kanonbesättningen laddade om och sköt ytterligare ett skott som slog i med ett rejält plask mellan femton och tjugo meter framför monstret. Fortfarande ingen reaktion. Det fortsatte som om Kearsarge på sin höjd utgjorde en tillfällig irritation. Nu var monstret så nära att kapten Hunt och hans besättning kunde skönja en triangelformad påbyggnad på ovansidan, med stora runda ventilfönster av kvartsglas.

Det är ett fartyg som är byggt av människohand, sade Hunt häpet.

Det är inte möjligt, sade Ellis tvivlande. Vem skulle ha kunnat bygga en så otrolig farkost?

Om den inte är gjord i Förenta staterna måste den komma från England eller Tyskland.

Vem vet? Hon visar ingen flagg.

Medan de stod och iakttog det underliga föremålet gled det sakta ned under vågorna tills det försvann ur deras åsyn. Kearsarge passerade rakt ovanför platsen där det försvunnit, men besättningen kunde inte se en skymt av monstret nere i djupet under dem.

Hon är borta, kapten, ropade en av sjömännen till Hunt.

Håll skarp utkik efter henne, ropade Hunt tillbaka. Skicka upp några mannar i riggen så att de ser bättre.

Vad gör vi om hon dyker upp igen? frågade Ellis.

Om hon inte drejar bi och talar om vem hon är sätter vi en bredsida i henne.

Två timmar förflöt och solen gick ned medan Kearsarge slog allt vidare cirklar och hoppet om att de skulle hitta monstret på nytt bleknade. Kapten Hunt skulle just blåsa av sökandet när en utkik i riggen ropade ned till däck.

Monster tvärs om styrbord på omkring tusen meters avstånd med kurs mot oss!

Officerarna och besättningsmännen rusade fram till styrbords reling och stirrade ut över vattnet. Det var fortfarande tillräckligt ljust för att man skulle kunna se det tydligt. Det verkade komma rakt emot Kearsarge i mycket hög hastighet.

Under sökandet hade kanonbesättningen stått tålmodigt och väntat med sina mynningsladdare apterade och färdiga för avfyring. Kanonjärerna på styrbordssidan sprang snabbt fram till sina kanoner och siktade mot den annalkande uppenbarelsen. Ta hennes hastighet med i beräkningen, och sikta på utbuktningen akter om bogen, beordrade Merryman.

Inställningarna ändrades och kanonmynningarna sänktes efterhand som monstret framträdde allt tydligare i siktet. Sedan skrek Hunt: Eld!

Sex av Kearsarges kanoner dundrade till när sprängsatserna exploderade med ett öronbedövande dån, och eld och rök sprutade ut ur deras mynningar. Hunt såg genom sin kikare hur granaterna från de två stora elvatums, svängbara kanonerna slog ned i vattnet på ömse sidor om det underliga föremålet. Niotumskanonerna åstadkom ytterligare vattenkaskader kring målet. Sedan såg han hur projektilen från tjugopundaren slog emot monstrets rygg, for upp i luften igen och studsade iväg längs vattnet som om någon hade stått och kastat smörgås med den.

Hon är bepansrad, sade han förbluffat. Vårt skott bara studsade av skrovet utan att göra så mycket som ett märke.

Oberört riktade deras nemesis osvikligt in sin bog rakt mot Kearsarges midskeppssektion medan hon ökade farten inför sammanstötningen.

Kanonbesättningarna laddade frenetiskt om, men när de väl var klara för ytterligare en bredsida var föremålet så nära att de inte kunde rikta kanonerna tillräckligt lågt för att träffa. Marinsoldaterna ombord började skjuta med sina gevär mot angriparen. Ett flertal officerare stod på relingen och höll sig fast i riggen med ena handen medan de avfyrade sina revolvrar med den andra. En skur av kulor bara studsade mot det bepansrade skrovet.

Hunt och hans besättning stirrade misstroget mot den mardrömsliknande skapelsen som just skulle ramma deras fartyg. Som lamslagen av åsynen av den långa cigarrformade farkosten grep Hunt tag i relingen för att ta spjärn inför den oundvikliga kollisionen.

Men den förväntade kraschen kom aldrig. Det enda besättningen kände var en liten darrning under däck. Sammanstötningen kändes inte värre än en liten duns mot en kajkant. Det enda ljudet som hördes var ett svag krasande av trä som klövs. I detta ögonblick, då tiden tycktes stå stilla, hade den övernaturliga farkosten — lika skickligt som när en yrkesmördare sätter kniven i sitt offer — slitsat upp ett långt jack mellan Kearsarges väldiga ekspant strax akter om maskinrummet.

Hunt bara gapade. Han kunde skymta ett ansikte genom ett stort genomskinligt ventilfönster på den pyramidformade påbyggnaden. Hunt tyckte att det skäggiga ansiktet hade en bedrövad och melankolisk min, som om mannen där innanför kände samvetskval för den katastrof som hans underliga fartyg hade orsakat.

Sedan backade det mystiska fartyget undan och försvann ned i djupet.

Hunt visste att Kearsarge var förlorad. Nere i fartyget hade vattnet börjat strömma in i hennes aktre lastrum och kabyss. Det gapande såret var ett nästan perfekt konkavt hål genom skrovets plankbeklädning två meter under vattenlinjen. Inflödet ökade när krigsfartyget långsamt började få slagsida mot styrbord. De vattentäta skotten var det enda som räddade henne från att omedelbart sjunka. I enlighet med flottans bestämmelser hade Hunt genast givit order om att stänga dem på samma sätt som om fartyget skulle gå i strid. Det satte ett tillfälligt hinder för det inströmmande vattnet, men bara så länge skotten inte gav vika för det oerhörda trycket.

Hunt vände sig snabbt om och riktade blicken mot en korallö som låg på ungefär tre kilometers avstånd. Han ropade till rorsmannen: Sätt kurs mot revet där borta. Sedan gav han order om full fart framåt. Hans största bekymmer var nu hur länge skotten skulle kunna stå emot det vatten som vällde in i maskinrummet. Så länge pannorna fortfarande kunde göra ånga skulle han kanske hinna köra sitt fartyg på grund innan det sjönk.

Fören svängde långsamt runt medan skeppet ökade farten och satte kurs mot grundare vatten. Förstestyrman Ellis behövde inte någon order från Hunt för att göra småbåtarna och kaptenens gigg klara att sättas i sjön. Bortsett från besättningen i maskinrummet hade nu hela manskapet samlats på däck. Som en man riktade de sina blickar mot det platta och nakna korallrevet som de förtvivlat långsamt närmade sig.

Propellern piskade vattnet och drev fram skeppet mot det som alla hoppades skulle bli deras räddning. Rorgängaren ropade att han behövde hjälp med ratten eftersom fartyget blev allt besvärligare att styra efterhand som vattnet forsade in och tyngde ned styrbordssidan, vars slagsida nu hade ökat till sex grader.

Besättningen stod vid småbåtarna, färdiga att överge skeppet så snart Hunt gav order om det. De skruvade ängsligt på sig medan däcket lutade alltmer olycksbådande under deras fötter. En lodhyvare skickades föröver för att loda bottendjupet.

Tjugo famnar och grundare, ropade han med ett visst spår av optimism.

De behövde få ytterligare trettio meters mindre djup innan Kearsarges köl skulle törna emot bottnen. Hunt tyckte att det kändes som om de närmade sig den lilla korallön med samma hastighet som en berusad snigel.

För varje minut sjönk Kearsarge allt djupare ned i vattnet. Slagsidan var nu i stort sett tio grader, och det hade blivit nästan omöjligt att hålla en rak kurs. Revet kom allt närmare. De kunde se vågorna slå emot korallerna och splittras i en kaskad av vatten under solen.

Fem famnar, ropade lodhyvaren, och det går snabbt uppåt.

Hunt hade inte för avsikt att riskera livet på sin besättning. Han skulle just ge order om att överge skeppet när Kearsarge körde upp på korallbottnen och hennes köl och skrov rev upp en ränna i revet tills hon plötsligt stannade och krängde till så att hon kom till vila med en slagsida på femton grader.

Tack, gode Gud. Vi är räddade, mumlade rorgängaren, fortfarande med händerna i ett stadigt tag om ratten, men med blytunga armar och högröd i ansiktet av ansträngningen.

Hon sitter hårt på grund, sade Ellis till Hunt. Tidvattnet är på väg ut, så hon kommer inte att röra sig ur fläcken.

Det är sant, sade Hunt sorgset. Men det vore synd om det inte gick att rädda henne.

Det är möjligt att bogserbåtarna skulle kunna dra loss henne från revet om hon inte har fått bottnen alldeles sönderriven.

Det där förbannade monsterfartyget bär skulden till det här. Om det finns en Gud kommer han att straffa henne.

Det har han kanske redan, sade Ellis tyst. Hon sjönk ganska snabbt efter kollisionen. Hon måste ha skadat bogen och slagit upp en läcka.

Jag kan inte låta bli att undra varför hon inte helt enkelt drejade bi och förklarade sitt ärende.

Ellis blickade tankfullt ut över det turkosfärgade karibiska vattnet. Jag tror att jag läste någonstans att ’Abraham Lincoln’, ett av våra krigsfartyg, stötte på ett mystiskt metallmonster för ett trettiotal år sedan. Det slet visst av hennes roder.

Var hände det? frågade Hunt.

I Japanska sjön, tror jag. Och minst fyra brittiska krigsfartyg har försvunnit under mystiska omständigheter de senaste tjugo åren.

Örlogsdepartementet kommer inte att tro det som hände här, sade Hunt och såg sig omkring på sitt ödelagda skepp med stigande ilska. Jag far ha tur om jag inte ställs inför krigsrätt och blir utsparkad ur flottan.

Ni har hundrasextio vittnen på er sida, sade Ellis lugnande.

Som kapten vill man inte förlora sitt fartyg, och i vilket fall som helst inte till något slags oidentifierbart mekaniskt monster. Han tystnade för att titta ned i vattnet och övergick till att tänka på uppgiften som förestod dem. Börja lasta utrustningen i båtarna. Vi flyttar i land allting och väntar på räddningen på fast mark.

Jag har tittat efter på sjökorten, sir. Ön kallas för Roncadorrevet.

En sorglig plats och ett sorgligt slut för ett så ryktbart skepp, sade Hunt tankfullt.

Hunt var siste man att lämna Kearsarge. Strax innan han klättrade nedför repstegen till den väntande båten stannade han upp för att blicka ned i det oroliga vattnet. Under resten av sitt liv skulle han få leva med bilden av den skäggige mannen som iakttog honom inifrån det svarta monstret. Vem är du? mumlade han för sig själv. Överlevde du? Och vem blir i så fall ditt nästa offer?

Ända fram till sin död många år senare kunde Hunt, när han läste om något krigsfartyg som försvunnit med man och allt, inte låta bli att undra om mannen i monstret låg bakom.

Kearsarges officerare och besättning klarade sig utan större vedermödor under de två veckor som gick innan de fick syn på en rökslinga vid horisonten. Hunt skickade ut en båt med förstestyrman Ellis, som stannade den förbipasserande ångaren som sedan plockade upp Hunt och hans besättning från korallön och förde dem till Panama.

När Hunt med besättning kom tillbaka till Förenta staterna sammankallades märkligt nog ingen undersökningsnämnd, vilket var mycket ovanligt. Det var precis som om marinministern och amiralerna ville sopa hela händelsen under mattan. Till kapten Hunts förvåning steg han ytterligare en grad i rang innan han pensionerades. Förstestyrman Ellis befordrades också och fick ta befälet över flottans senaste kanonbåt, Helena, och tjänstgjorde sedan under spansk-amerikanska kriget i kubanska farvatten.

Den amerikanska kongressen beviljade fyrtiofem tusen dollar till att dra loss Kearsarge från Roncadorrevet och bogsera hem henne till ett skeppsvarv. Men det visade sig att infödingarna på en intilliggande ö hade satt eld på henne för att komma åt fartygets mässing, koppar och järn. Kanonerna bärgades, bärgningsbåtarna återvände till hemmahamnen och lät skrovet bli kvar att upplösas i en grav av korall.

Första delen

Inferno

1

Den 15 juli 2003

Södra Stilla havet

Katastrofen kunde inte ha varit mer förödande om den så hade planerats flera månader i förväg med yttersta noggrannhet och urskillning. Allt som kunde gå fel gjorde det på ett sätt som ingen människa någonsin hade kunnat föreställa sig. Lyxkryssaren Emerald Dolphin hade fattat eld, och ingen ombord hade en föraning eller ens den minsta misstanke om faran. Och ändå höll lågorna långsamt på att förtära fartygets vigselkapell, som låg midskepps strax föröver om den överdådiga shoppingarkaden.

Uppe på bryggan tjänstgjorde befälen precis som vanligt, ovetande om den annalkande faran. Inga av fartygets alla automatiska brandvarningssystem, inklusive reservsystemen, visade tecken på att något var i görningen. Instrumentpanelen, som utgjordes av en schematisk bild av hela fartyget och hade en liten lampa för varenda brandindikator ombord, var ett hav av grönt ljus. Lampan som skulle ha avslöjat att det pågick en brand i kapellet lyste inte heller röd.

Klockan var fyra på morgonen och alla passagerarna sov i sina lyxhytter. Barerna och salongerna, det praktfulla kasinot, nattklubben och balsalen stod tomma medan Emerald Dolphin stävade fram genom Söderhavet med tjugofyra knop på sin kryssning från Sydney i Australien till Tahiti. Emerald Dolphin, som hade sjösatts bara ett år tidigare och därefter utrustats, befann sig på sin jungfrutur. Hon hade inte samma mjuka eleganta linjer som andra kryssningsfartyg. Hennes skrov såg mer ut som en jättelik vandringskänga med en stor skiva på mitten. Hela överbyggnaden på sex däck var cirkelrund och stack ut fyrtiofem meter utanför skrovets båda sidor och femton meter ovanför för och akter. Om något, påminde överbyggnaden om den som finns på rymdskeppet Enterprise. Fartyget saknade skorsten.

Fartyget, som tveklöst skulle komma att bedömas som sexstjärnigt, var Blue Seas Cruise Lines stolthet och förväntades bli ett mycket populärt fartyg, inte minst tack vare den inre miljön, som liknade den man finner i de mest utsmyckade hotellen i Las Vegas. Varenda hytt var bokad under jungfruresan. Hon var tvåhundratrettio meter lång med ett bruttotonnage på femtio tusen ton, tog ombord sexton hundra passagerare och hade en besättning på nio hundra man.

Emerald Dolphins arkitekter hade överträffat sig själva i prålighet när de skapade de fem matsalarna, de tre bar- och salongsutrymmena, kasinot, balsalen, teatern och lyxhytterna. Fartyget flödade över av glas i alla tänkbara nyanser. Krom, mässing och koppar fanns det gott om på alla väggar och i alla tak. Möblerna var designade av samtida konstnärer och uppburna inredningsarkitekter. Den unika belysningen skapade en himmelsk atmosfär, eller åtminstone formgivarnas uppfattning om himlen som den hade beskrivits av folk som hade dött, hamnat där och sedan återupplivats. Bortsett från promenaddäcken utomhus fanns det inga större krav på att gå. Rulltrappor, rulltrottoarer och