Framtidsdrömmar

By Harriet Hegstad

Emma från Averøya är ett hjärtevärmande och spännande familjedrama om kärlek, hopp och okrossbara band.
Averøya, 1911: Så länge hon kan minnas har Emma Viks hjärta tillhört barndomsvännen Olav. Hennes mor ogillar dock deras förhållande och har bestämt sig för att skicka Emma till Kristiansund för att utbilda sig till sömmerska under sin mosters ledning. Men när en främling, som påstår sig vara konstnär, anländer till ön väcks Emmas drömmar om att måla till liv igen. Allt eftersom Emma tillbringar mer tid med den mystiska besökaren blir hennes familj alltmer orolig över hans verkliga avsikter. För vad vet de egentligen om nykomlingen?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 27, 2024
• ISBN: 9788728453841

Book preview

Harriet Hegstad

Framtidsdrömmar

Översatt av Emma Ericson

SAGA Egmont

Framtidsdrömmar

Översatt av Emma Ericson

Originaltitel: Fremtidsdrømmer

Originalspråk: norska

Cover image: Shutterstock

Copyright ©2016, 2024 Harriet Hegstad och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728453841

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Karaktärslista:

Averøya

Averøya är den största ön i Averøy kommun i Nordmøre och ligger i Møre och Romsdals fylke. Averøy består av flera stora och mindre öar, ligger vid Norska havet och är i övrigt omgiven av fjordar. I öster ligger staden Kristiansund. Berättelsen om Emma och Johannes utspelar sig på en fiktiv plats på Averøya, mellan Bremsnes och Bruhagen. Jag har kallat gården Vik, och den ligger vid en havsvik på den nordvästra delen av ön. Serien handlar om Emma och Johannes, som är tvillingar. Det finns ett mycket starkt band mellan de båda, precis som det ofta finns mellan tvillingar. Berättelsen börjar år 1911, då de flesta på Averøy levde av jordbruk och fiske.

Prolog:

– Så vackra de är, sa Peder och strök försiktigt med ett finger över barnens knubbiga kinder. Barnen låg tätt intill varandra i sängen.

Karen tittade på sin man med en varm blick.

– De håller varandra i handen när de sover och jag har inte hjärta att skilja dem åt.

Peder tittade länge på de två vaggorna bredvid sängen. Den ena var ett arvegods, den andra hade han tillverkat själv. Det var bara initialerna som saknades. Flickan skulle heta Emma, pojken Johannes.

– Varför försöker vi inte lägga dem i vaggan igen? Jag börjar bli trött på att ligga i gästrummet.

– Jag vet, älskling. Karen suckade. Men de börjar bara gråta, och de är så små. Tror du att de alltid kommer att vara så nära varandra?

– Vem vet, sa han med stolthet i rösten. De är ju tvillingar.

1

Averøya, maj 1911

– Emma. Karen skuggade sina ögon med handen för att dämpa det starka ljuset. Fjorden glittrade och solen var varm som om det vore mitt i sommaren. Emma! Hon tryckte tillbaka en hårlock under halsduken när hon kände hur irritationen steg. Hon hade bett sin dotter att hjälpa till att sträcka ut sängkläderna som fladdrade på tvättlinan, men det hade hon tydligen glömt bort. Nu var Emma borta igen.

Hon stod en stund och lyssnade, men allt hon kunde höra var vinden som tilltog för varje timme. Vågorna slog mot klipporna och hon hörde dånet från den enorma kraften. Vitt skum svävade i luften och fördes inåt land av de kraftiga vindbyarna.

Hon fuktade läpparna med tungspetsen och smakade på den salta smaken. Hon tänkte på tvätten som hon hade kämpat med i timmar, böjd över badkaret nere vid bäcken. Nu skulle saltet fastna och göra den stel och obehaglig. Hon såg molnen hopa sig i väst. Även om gården låg väl skyddad i slutet av viken skulle det inte dröja länge förrän stormen var över dem.

Ladugårdsdörren öppnades och ut kom den yngste sonen, Johannes. Han stod kvar en stund och tittade på dörren. Han sköt den fram och tillbaka innan han satte axeln mot den och stängde den ordentligt. Sedan stoppade han händerna i byxfickorna och promenerade mot henne.

– Dörren är sned. Jag kan knappt stänga den.

– Jag vet … Karen suckade tungt. Jag måste använda all min kraft för att få igen den. Den måste repareras innan vintern kommer.

– Eller så får vi bygga en ny. Dörren är sprucken och rutten. Jag ska fråga far om vi kan använda virket som ligger i ladan.

– Gör det. Det kommer väl inte att bli någon ny lada, så det borde finnas mycket virke som du kan använda. Hennes röst var lika bitter som härsket smör. Hon hörde det själv och tittade snabbt på honom. Far nämnde det själv häromdagen, så jag antar att det inte blir av.

– Jag ska prata med honom. Johannes ställde sig bredvid henne och tittade ut över fjorden. Det blir visst oväder i kväll.

– Det ser så ut. Hon strök handen över pannan, som om hon ville sudda bort tankarna i hans huvud. Vet du var Emma är?

– Nej. Sist jag såg henne var hon i mastua och tvättade mjölkhinkarna. Han sköt tillbaka hatten i nacken och kliade sig i pannan. Hon är nog med far, sa han likgiltigt och ryckte på axlarna.

Karen tittade på honom och spände munnen.

– Är inte far i ladan?

– Nej, det är han inte. Han är förmodligen ute på fältet och ordnar med potatislandet. Vi måste få ner sättpotatisen i jorden. Jag tittade på dem igår och de har redan grott för länge. Det blir svårt att plantera dem utan att förstöra de sköra groddarna.

– Ute på fältet, säger du. Hon fnös föraktfullt. Då får han gräva med händerna, för verktygen står vid ladugårdsväggen. Hon tog korgen. Kan du hjälpa mig att sträcka ut sängkläderna? Emma har uppenbarligen annat att göra än att hjälpa sin mor.

– Det kan jag göra. Emma nämnde något om att hjälpa far att agna linan.

– Det sa hon, ja. Karen gick mot klädstrecket med hastiga steg och tog bort klädnyporna med snabba rörelser. Hon gav Johannes ena änden av ett lakan. Det spelar ingen roll vad jag säger till henne. Det rinner av henne som vatten från en gås. Hon är snart en vuxen kvinna, och gud vet vad som händer den dag hon ska ta hand om ett eget hus.

– Det är fortfarande några år kvar, mor, sa Johannes och log. Du tänker väl inte gifta bort henne än?

– Nej, gud hjälpe mig … Karen var tvungen att skratta. Ilskan hade lagt sig.

Johannes var lugn och samlad. Det krävdes mycket för att han skulle tappa humöret. Man skulle inte kunna tro att Emma och Johannes var tvillingar, så olika som de var. Johannes var lång med breda axlar och smala höfter. Hans hår var blont som hennes och lockades i fuktigt väder. Han hade ett fint format ansikte med en framträdande näsa och haka, blå ögon och raka ögonbryn. Nu stod han och tittade på henne med ett leende på läpparna.

– Emma är nästan sjutton och bryr sig inte ett skvatt om matlagning och städning. Hon är en drömmare, precis som … Hon snörpte på munnen, drog ut lakanet och vek ihop det innan hon lade det i korgen.

– Som vem?

– Glöm det, Johannes. Ta i nu, och dra ordentligt. Så där, ja. Karen kände hur kinderna rodnade när hon insåg att hennes son tittade granskande på henne. Hur är det med Svartsi? fortsatte hon distraherat. Ska hon kalva snart?

– Ja, kanske redan i kväll … eller i natt. Johannes tog bort de sista nyporna och lade handdukarna i korgen. Om det inte har hänt före läggdags kommer jag att sova i ladugården i natt. Jag är rädd att det blir en stark kalv, så stor som hon är.

– Det kommer att gå bra, ska du se. Det är hennes tredje kalv och hon har alltid klarat sig bra. Hon suckade och tittade länge ner mot båthuset. Det var bara taket som syntes från där de stod. Några måsar satt på taknocken och flera svävade runt och skrek sina hesa, kalla skrik. Hon stod kvar en stund och kämpade mot ilska och uppgivenhet. Men vad är det för mening med att vara irriterad? Det tär på krafterna och är inte bra för någon. Vi sätter på kaffe och sedan går vi ner till dem. Far är säkert kaffesugen vid det här laget.

– Det gör vi. Johannes log, tog korgen med de nytvättade sängkläderna och bar in den. Jag tar en promenad till ladan för att se över virket medan kaffet kokar.

– Ja, gör det. Jag meddelar dig när det är klart.

Karen bar in korgen i rummet bredvid köket och tackade sin skapare för att Johannes inte var av samma skrot och korn som sin far. Det var synd att han inte var den äldste sonen. Pojken var smart och skulle bli en bra bonde. Jacob, å andra sidan … Hennes hjärta värkte och hon skämdes för sina egna tankar, men de fanns där, precis som de hade funnits så många gånger förut. Jacob hade inget intresse för gården, men han var bondens förstfödde son och det var hans skyldighet att lära sig gården. Det fanns en trygghet i att kunna bruka jorden, ha djur på gården och vara självförsörjande. Drömmar gav inte mat på bordet eller kläder på kroppen. Marken var Guds gåva som de skulle förvalta med omsorg. De skulle tacka varje dag för den rikedom den gav och vara nöjda. En öm känsla grep tag i henne. Nöjd, ja. Det var hon, och hon älskade Peder, även om han ibland irriterade henne mer än vad som var bra. Men ingen var så snäll som han och ingen hade så fina, varma händer.

2

– Aj! Emma stoppade in pekfingret i munnen och sög på det. Blod rann ut ur ett litet sår.

– Du måste vara försiktig, Emma. Krokarna är vassa. Hennes far tittade på henne med ett leende på läpparna. Jag kan göra resten själv. Mor behöver säkert hjälp med något.

– Det behöver hon alltid. Emma plockade upp ett nytt bete, tog tag i det och fäste det på kroken. Fisken, som hade skurits upp i lämpliga bitar, luktade fränt. Jag skulle hellre vara här nere med dig än att stå böjd över den heta spisen.

– Någon måste göra det jobbet också om vi ska kunna få mat på bordet. Fadern lade försiktigt ner kroken med betet. Det var viktigt att göra det på rätt sätt, så att linan inte trasslade in sig när den sänktes ner i havet.

– Jag vet, men det är så orättvist att ni män får vara ute i det fria hela dagarna, medan vi kvinnor måste stanna vid köksbänken.

– Du överdriver, skrattade han. Det låter som om ni kvinnor är slavar.

– Är vi inte det då? svarade hon. Ni män är de som bestämmer allt. Hon tittade retsamt på honom. Det är i alla fall vad prästen har lärt oss. Vilken dåre!

– Såja, skrattade hennes far. Kalla inte prästen för en dåre, flicka. Kom ihåg att han är Guds utvalde.

– Suck! Han är dum som en nöt, luktar illa och har dåliga tänder. Jag mådde illa varje gång han lutade sig över mig, vilket var ofta.

– Det var förmodligen för att kontrollera att du läste rätt från skriften.

– Varför behövde han göra det? Emma tittade upp. Jag kan faktiskt läsa, far. Det har jag kunnat sedan jag var åtta år gammal. Du anar inte hur jobbigt det var när han satte sitt feta pekfinger under texten och sa att jag uttalade orden fel. Och hur han svettades! Det rann nedför kinderna och svetten låg som regndroppar i pannan på honom. Usch!

– Du var inte den enda som läste ur skrifterna, eller hur?

– Nej, men det var bara oss flickor han plågade på det viset. När pojkarna läste ställde han sig bredvid dem och sa: Bra, jättebra. Vackert läst. Till och med när Tormod läste sa han att det var bra, och han kan knappt läsa. Jösses, jag blir så irriterad när jag tänker på det. Jag vill inte ens gå till kyrkan.

– Jag antar att prästen också bara gör sitt bästa. Jag har bara hört bra saker om honom.

– Det är möjligt, men jag behöver välinte gilla honom.

Fadern log.

– Tyvärr har jag inte haft nöjet att träffa honom, så jag kan inte uttala mig.

– Tyvärr? Emma skrattade retsamt. Du kan ju gå till kyrkan med mor nästa söndag. Jag är säker på att hon skulle bli jätteglad.

Hennes far suckade och skakade på huvudet.

– Jag tror inte det, Emma. Min kyrka är naturen, med himlen som tak. Det är där jag finner frid och styrka, och låter andra göra som de vill.

Emma tittade på honom och fylldes av en varm känsla av trygghet. Hon älskade dessa stunder med sin far. De kunde prata om allt och alla. Inget var för litet eller för stort. Hennes far hade svar på det mesta och hon sög åt sig av hans visdom. Hon kunde be honom om råd, oavsett vad det handlade om.

Hon tittade på det böjda huvudet och såg hur lätt han fäste betet. Åren hade ristat in sina årsringar med försiktig hand. Hans panna var slät som en ung pojkes och hans hud var gyllenbrun året runt. Några djupa linjer vid näsroten och skrattrynkor runt ögonen var allt som skvallrade om hans ålder. Hennes far var fortfarande en stilig man.

De hoppade båda till när en vindpust svepte in i båthuset och rörde vid verktygen som hängde på väggen.

– Det bådar inte gott, Emma. Hennes far lade försiktigt ner ett bete i baljan och gick bort till dörröppningen. Molnen var fortfarande ute till havs, men de rörde sig långsamt in mot land. Öar och rev dämpade de starka krafterna, men vågorna slog ändå mot klipporna så att skummet stod högt i luften. Han såg båten guppa på vattenytan och vågornas dans. Det verkar som om vi agnar förgäves. Det ser ut som om en storm är på väg.

– Åh, nej! Emma hoppade upp och gick fram till honom. Och jag som såg fram emot att åka ut på fjorden. Men stormen kanske inte varar så länge.

– Kanske inte, men som havet är nu kan vi inte åka ut.

– Vi kan stanna inomskärs.

– Det hjälper inte. Titta på de stora vågorna! Han pekade. Vi gör klart betet och ser hur lång tid det tar. Han tittade uppgivet på den fulla baljan. Fisken var redan på väg att ruttna och luktade illa. Den skulle inte hålla en dag till.

Emma lutade sig mot dörrkarmen och blickade ut över den skummande fjorden. Långt där ute låg det väldiga havet. Hon älskade havet med dess plötsliga förändringar, men hon fruktade det också. När det stormade var det inte säkert att resa ut på det. Det fanns flera skeppsvrak runt öarna. Båtar som hade blivit krossade av de mäktiga krafterna. Många sjömän hade begravts där ute. Men under ljusa dagar var fjorden som en spegel som man kunde titta in i och dra handen över vattenytan för att skapa vågor som gjorde ens ansikte förvridet och främmande. Ibland såg hon små krusningar med gulddroppar som glittrade så starkt att hon var tvungen att kisa. På kvällarna låg havet mörkt som olja och drev mot klipporna. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Små ljusblixtar reflekterades i den mörka ytan när oljelampan tändes vid båthuset. Kluckandet under bryggpålarna lät som om någon skrattade under de ruttna plankorna. Lukten av tång, tjära och salt rev i näsan, men var inte obehaglig. Bara bekant och kärt, som en vän. Det fanns ingen bättre plats att vara på.

Emma delade allt detta med sin far. Hennes mor, å andra sidan, var rädd för havet. Minnena av natten då hon förlorade sin egen far i vågorna skulle för alltid vara inpräntade i hennes sinne. Hennes mor var bara en ung flicka när det hände, men hon hade berättat för Emma att hon fortfarande kunde vakna på