Elfrid och Leos bästaste jul

By Pernilla Oljelund

Ett roligt och fartfyllt juläventyr för hela familjen!
Leo tror inte på tomten, men han tror på sig själv. Pappa säger att det är det viktigaste om man vill bli bäst, särskilt på plan. Och det vill Leo. När tomtenissen Elfrid Nilsson dyker upp en dag och påstar att tomten skickat henne, fattar Leo ingenting. Elfrid vet allt om att vara bäst, även om hon är lite värdelös. Elfrid och Leo påbörjar ett komiskt och magiskt äventyr tillsammans!
"Elfrid och Leos bästaste jul" är fristående fortsättning på "Elfrid och Milas riktiga jul".

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 24, 2024
• ISBN: 9788727135878

Book preview

Pernilla Oljelund

Elfrid och Leos bästaste jul

SAGA Kids

Elfrid och Leos bästaste jul

Copyright ©2008, 2024 Pernilla Oljelund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727135878

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Trasselsudd och Tomtetroll

då och då dom bästa på plan,

alltid och alltid dom bästa på jorden.

KAPITEL 1

… där Leo skriver en lista i huvudet och en till Tomten.

Allting började med att Mamma föreslog att dom skulle skriva en önskelista till Tomten.

Leo bara tittade på henne. Till vem då? Alltså, seriöst. Han var faktiskt nio år. Inget litet barnslo som fortfarande trodde på Tomten.

Men Mamma tyckte att dom skulle göra det i alla fall. För Lussans skull.

Lussan var Leos lillasyrra. Hon var bara fyra år och ett typiskt litet barnslo som fortfarande trodde på Tomten.

Leo tyckte att Mamma väldigt ofta ville göra saker för Lussans skull. Och väldigt sällan för Leos skull. Bara för att Lussan var så mycket mindre och gulligare än vad Leo var.

Om det skulle skrivas listor så visste Leo precis vilken lista han borde skriva. Han hade haft den i huvudet länge.

Det var en Lista Över Orättvisor. Den skulle kunna bli en mil lång. Minst.

På förstaplats kom att Pappa hade fått jobb i Nyköping som låg jättelångt bort. Så att Leo inte kunde bo varannan vecka hos honom längre. Utan fick bo hela tiden med Mamma, Lussan och Stefan. Trots att Stefan inte var Leos riktiga pappa utan bara Lussans. Hur rättvist var det på en skala?

Lite längre ner på listan kom andra saker. Att inget nånsin var Lussans fel. Även om det var det.

Om Lussan tog Leos grejer och hade sönder dom så att han blev arg, så blev Mamma alltid arg på Leo och inte på Lussan. Och orättvisast av allt: Mamma verkade inte ens tycka att hon var orättvis.

– Kom nu gubben, sa Mamma och blinkade mot Leo och nickade mot köksbordet där Lussan satt. Det är klart att du också ska skriva till Tomten och berätta vad du önskar dig i julklapp. Visst?

Mamma hade sin Lussan-röst. När hon pratade sådär kvittrigt med Leo som om han också var fyra år, bara för att Lussan var med.

Leo hatade det. Kunde man önska sig en ny mamma av Tomten, en med normal röst?

Leo suckade och gick och satte sig vid köksbordet. Mamma hade lagt fram papper och penna – och satte sig bredvid Lussan för att hjälpa henne att skriva sin önskelista.

Leo funderade på vad han skulle skriva. Inte för att det spelade nån roll. Till skillnad från Lussan hade Leo full koll på att Tomten inte fanns och inte skulle läsa några listor. Men i alla fall. Nåt måste han ju skriva.

Han sneglade mot Mamma och Lussan. Mamma höll Lussans lilla hand och hjälpte henne att få ihop några spretiga bokstäver.

Ingen av dom såg åt Leos håll. Som vanligt. Varför ville dom att han skulle vara med? Dom märkte ju ändå inte att han var det.

Plötsligt kände Leo hur mycket han längtade efter Pappa. Han skulle komma och hämta Leo på lördag och följa med på träningsmatch med fotbollslaget.

Leo tänkte på hur mycket Pappa älskade fotboll.

Om Pappa hade fått skriva en önskelista, så hade han nog önskat att han var fotbollsproffs. Inte försäljningschef som han var på sitt nya jobb. Eller så hade han önskat att Leo skulle bli proffs när han blev stor.

Leo såg på det tomma pappret framför sig. Så skrev han:

TILL TOMTEN

Jag önskar att jag var bäst på plan.

LEO

Mamma kikade över axeln på Leo och läste vad han skrivit.

– Titta! kvittrade Mamma mot Lussan. Har du sett? Leo skriver också till Tomten!

– Vad fådde han av Tomten? ville Lussan veta.

– Han ska få, rättade Mamma Lussan. På julafton. Han ska få bli bäst på fotboll.

– Jag vill också bli bästast på fotboll, meddelade Lussan.

Lycka till, tänkte Leo för sig själv.

Lussan fattade inte ens att en fotboll skulle vara på marken. Så det verkade inte vara läge för nån proffskarriär än direkt. Om man säger så.

– Bäst heter det, rättade Leo. Inte bästast.

– Leo, sa Mamma och tittade ogillande på Leo.

Leo tänkte på listan inne i huvudet igen. Listan Över Orättvisor.

Sådär var det hela tiden. Om Mamma rättade Lussan var det helt okej. Om Leo gjorde det två sekunder senare var det helt fel.

Leo blängde på Mamma och tog pennan igen. Så strök han ett streck och skrev dit:

TILL TOMTEN

Jag önskar att jag var bästast på plan.

LEO

Leo vek ihop pappret och gav det till Mamma.

– Nöjd? frågade han surt. Får jag gå nu?

– Leo, sa Mamma trött.

Nu hade hon inte sin Lussan-röst längre. Utan sin Leo-röst, som mest lät trött.

Leo kände att han själv blev trött av att höra den. Så han gjorde som han brukade göra. Han gick in till sitt rum och stängde dörren.

Leo låg i sängen på sitt rum, under alla fotbollsaffischerna i snedtaket ovanför, och tänkte på julen.

Inte på julen som skulle komma. Utan på julen som den hade varit när han var liten. När Mamma och Pappa fortfarande var gifta och det var bara dom tre.

Om sanningen ska fram så kom han inte ihåg så mycket från den tiden. Men han kunde tänka sig hur julen varit då. Perfekt och liksom glittrig överallt. Som i en amerikansk film typ.

Pappa kom hem glad från jobbet med en gran. Mamma klädde den, småpratande med sin vanliga, varma röst. Lille Leo satt bredvid och klämde på paket. Utan en aning om orättviselistor, om pappor i Nyköping, om småsyskon eller plastpappor eller …

Det var inte så att Leo inte gillade Mammas nya kille. Stefan var helt okej. Och Lussan – Leo kunde komma ihåg att han hade önskat sig ett syskon. Det hade