Kommissarie Marquanteur och det omisskännliga mönstret: Frankrike thriller

By Alfred Bekker

av Alfred Bekker


Ett nytt fall för kommissarie Marquanteur och hans kollegor från Marseille vid Medelhavskusten. Vem mördar enligt ett årslångt mönster och tatuerar offren? Gärningsmannen är inte längre i livet, men hans gärningar kopieras exakt. Utredarna Marquanteur och Leroc letar efter en copycat-mördare. Men vad är hans motiv och varifrån har han fått denna exakta kunskap?


Alfred Bekker är en välkänd författare av fantasyromaner, deckare och ungdomsböcker. Förutom sina stora bokframgångar har han skrivit många romaner för spänningsserier som Ren Dhark, Jerry Cotton, Cotton Reloaded, Kommissar X, John Sinclair och Jessica Bannister. Han har också publicerat sig under namnen Jack Raymond, Robert Gruber, Neal Chadwick, Henry Rohmer, Conny Walden och Janet Farell.

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: Apr 30, 2024
• ISBN: 9783745237634

Book preview

Upphovsrätt

En CassiopeiaPress-bok: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Sonder-Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är imprints av

Alfred Bekker

© Roman av författaren

© detta nummer 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De fiktiva personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Likheter i namn är slumpmässiga och oavsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Följ oss på Facebook:

https://www.facebook.com/alfred.bekker.758/

Följ oss på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Få de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förlagets blogg!

Håll dig informerad om nya utgåvor och bakgrundsinformation!

https://cassiopeia.press

Allt som har med fiktion att göra!

1

Jag reser mycket i jobbet, så jag går inte ut så mycket i privatlivet.

Det är faktiskt förståeligt, eller hur?

Och eftersom jag träffar många människor på jobbet har jag inte riktigt lust att träffa många människor i mitt privatliv.

I mitt jobb har man inte så mycket tid för ett privatliv.

Det är bara så det är. Jag har accepterat det.

Det är helt enkelt inte möjligt att göra på något annat sätt på grund av det som jag huvudsakligen är involverad i.

Jag bekämpar brott. Och brottslingar håller sig inte till kontorstider. Man måste hålla sig på spåret eller träffa informatörer på ovanliga tider.

Nyligen gick jag ut för en gångs skull och bjöd mig själv på en riktigt god måltid efter jobbet.

Ingen snabbmat.

Inte något som man sväljer mellan måltiderna eller bakom ratten på tjänstebilen, utan något gott.

Lite matkultur är ett måste då och då.

Åtminstone då och då.

Jag har inte råd att göra det oftare.

Hur som helst, jag satt i baren efteråt och en främmande kvinna kom fram till mig.

Ja, du hörde rätt: en utomjording.

Jag menar, det finns människor och varelser från hela världen i Marseille. Där finns de många internationella företagen med sina internationella medarbetare. Där finns sjömännen från de fartyg som kommer in i Marseilles hamn. Det är stjärnor från hela världen som uppträder på arenorna och i hallarna, och det är hororna i Pointe-Rouge, som också kommer från hela världen. Varför skulle det inte finnas några utomjordingar däremellan? Vi har ju trots allt ett institut för tropiska sjukdomar i Marseille. Så främmande bakterier har också tagit sig till Marseille. För att inte tala om de exotiska giftormarna och andra djur i Marseilles zoo.

Naturligtvis var utomjordingen inte riktigt en utomjording, hon såg bara ut som en.

Och om jag inte hade vetat att jag inte satt i en biosalong och såg en science fiction-film, hade jag kanske till och med trott att de var verkliga.

Kvinnan var tatuerad över hela kroppen.

Inte bara någon målning på armarna eller en diskret trampstämpel som tittade fram ur kombinationen hipsterbyxor och crop top, utan en helkroppstatuering som bara avbröts av kläder på några få ställen.

Det var ett virrvarr av bisarra ornament, drakhuvuden, dödskallar, stjärnor och tecken. Vissa såg kinesiska ut, andra som invecklade gamla frakturbokstäver eller germanska runor. Det var ett mångsidigt potpurri, vars innebörd utomjordingen förmodligen bara kände till själv.

Vad heter du?

Jag heter Pierre, sa jag.

Jag frågade inte vad hon hette.

Jag kände inte för att memorera det.

Pierre. Det är ett fint namn.

Som Pierre Richard.

Vem är det där?

Du kanske bara är för ung för att känna honom.

Var det en sångerska?

En skådespelare.

Jag förstår.

På film.

Pierre, för att svara på din fråga direkt: Jag är inte i den erotiska branschen.

Jag frågade inte ens det.

Men det frågar sig alla förr eller senare.

Jaså?

På grund av tatueringarna.

Det skulle jag inte ha tänkt på nu.

Alla tänker alltid på tatueringar direkt.

Tankar är fria, som man brukar säga.

Nej, det är otäcka fördomar! Vi tatuerade är diskriminerade och reducerade till det.

Tja...

Folk förknippar oss alltid med den erotiska industrin. Men det är inte nödvändigtvis sant.

Vilken bransch arbetar du inom?

Hon ville att jag skulle fråga henne det. Hon hade bestämt sig för att göra det. Och jag ville inte att hon skulle lida längre. Så jag frågade henne, och så kunde hon berätta vad hon hade velat berätta för mig hela tiden.

Jag arbetar med personalkonsultation, sa hon.

Jag förstår, sa jag.

Jag föreställde mig hur konservativa banker vände sig till ett rekryteringsföretag och sedan satt mitt emot denna främmande kvinna. Det fick mig att le.

Säg mig, ska vi fortfarande åka hem till mig eller till dig? frågade hon sedan.

Jag tror inte att vi kommer någonstans idag, sa jag. Det har varit en tuff dag idag.

Jaså, det.

Sanningen var att jag inte ville vara rädd när jag vaknade.

Mitt namn är Pierre Marquanteur, förresten. Jag är kommissarie och ingår i en specialenhet baserad i Marseille som går under det något besvärliga namnet Force spéciale de la police criminelle, eller FoPoCri i förkortad form, och som huvudsakligen arbetar med organiserad brottslighet, terrorism och seriebrottslingar.

De allvarliga fallen.

Ärenden som kräver extra resurser och kompetens.

Tillsammans med min kollega François Leroc gör jag mitt bästa för att lösa brott och avveckla kriminella nätverk. Man kan inte alltid vinna, säger Commissaire général de police Jean-Claude Marteau ofta. Han är chef för FoPoCri . Och tyvärr har han rätt i detta uttalande.

Det var mörkt och hade börjat regna. Linette Michel sätter på vindrutetorkarna på sin Honda Civic med två dörrar. Den unga kvinnan följde motorvägen norrut. Det var mindre än tio mil till sista hållplatsen. Hon hade tankat, druckit kaffe på motorvägsstationen och ätit en smörgås.

Men sedan detta stopp verkade något vara fel med däcken. Rädslan blev så småningom en visshet. Det fanns inte mer luft i det vänstra bakdäcket.

Vilken röra! mumlade Linette för sig själv och stannade till vid sidan av vägen. För ett ögonblick funderade hon på om hon skulle ringa en bärgningsfirma direkt eller ta en titt på skadorna själv först.

Linette lämnade till slut mobilen i handväskan och gick ut. Ett dåligt beslut, för det var precis vad hennes mördare hade förväntat sig.

Duggregnet gjorde att Linettes hår efter en kort stund fastnade i pannan. Det vänstra bakdäcket var punkterat. Och höger bakdäck hade också förlorat mycket luft. Det var omöjligt att fortsätta på det här sättet.

Hur kan det komma sig?" frågade hon sig själv.

Däcken var nya och det hade inte gått lång tid sedan den senaste besiktningen. Jag kanske körde in i något vasst, tänkte hon. Men hon hade inte märkt något sådant.

I samma ögonblick stannade ett annat fordon vid sidan av vägen. Det var ett terrängfordon med en kofångare framför kylaren. Skuggan av ett böjt tjurhorn avtecknade sig på motorhuven.

Men i nästa ögonblick kunde Linette inte längre se något av detta. Föraren av terrängfordonet tände ljuset. Linette blev så illa bländad att hon för ett ögonblick var mer eller mindre blind.

Föraren av terrängfordonet klev ur. Han lämnade bilens motor igång. Han närmade sig som en mörk skugga. Linette backade undan.

Kan jag hjälpa dig på något sätt? frågade en skarp mansröst.

Jag vet inte... faktiskt...

Är det något fel på dina däck?

Den ena är platt, den andra kommer snart att vara det. Jag förstår det inte...

Den skugglika mannen kom ännu närmare. I motljuset från hans terrängbils strålkastare kunde han bara kännas igen som en mörk skugga. Han höll nu på att dra fram något under sina kläder.

Linette kunde inte se det tydligt. Men i nästa ögonblick hördes mynningsblixten från en pistol. Det var inget ljud av ett pistolskott. Bara ett ljud som påminde om en lätt nysning.

Den första kulan träffade Linette rakt i pannan. Hon lutade sig fortfarande mot stänkskärmen på sin bil innan hon kollapsade och blev liggande orörlig på den regnvåta marken.

Den skugglika mördaren närmade sig. Han tittade ner på henne och gömde pistolen med den långsträckta ljuddämparen under sin mörka rock.

Han var klädd i latexhandskar. Med ett mycket starkt grepp tog han tag i den döda kvinnan under armarna och släpade henne grovt efter sig. Lite senare lyfte han in henne i bakluckan på sin SUV. Där var allt redan klätt med plastfolie, så att han nu enkelt kunde linda in hennes kropp i