Befrielse genom kunskap: Knut Kjellberg. Den karismatiske folkbildaren och hans värld

By Erik Kjellberg

Knut Kjellberg (1867-1921) kom från Göteborg. Han var Uppsalastudenten och läkaren som ägnade sitt korta liv åt folkbildning. Han efterträdde Anton Nyström som ledare för Stockholms arbetareinstitut, tog initiativet till Folkbildningsförbundet och satt i riksdagens andra kammare som representant för det liberala samlingspartiets radikala flygel.

Han drev frågor om ett modernt biblioteksväsen tillsammans med Valfrid Palmgren m.fl. och han samarbetade med Ivar Bratt för ett nyktrare Sverige. Han propagerade för kvinnors rösträtt och för en fri religionsutövning.

Knut Kjellberg vände sig till alla i det svenska samhället där kampen mot alkoholism, arbetslöshet, bostadsbrist och fattigdom samlade många goda krafter i riktning mot en fungerande demokrati.

Många vittnade om hans lysande talarkonst och administrativa förmåga. Han knöt kontakter med många och räknade prins Eugen till sina nära vänner.

I boken sammanfattas återges många tal och skrifter bland ur hans postuma "Själskultur" som gav applåder i pressen över hela landet.

Han inspirerade många. Industriarbetaren och senare folkbildaren Gunnar Hirdman tecknade på 1940-talet ett kärleksfullt av porträtt av sin mentor

Familjen Kjellbergs ursprung i 1700-talets Västergötland och vidare etablering i Göteborg skildras i bokens andra del.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: May 22, 2024
• ISBN: 9789180974066

Erik Kjellberg

Erik Kjellberg (f. 1939) är professor emeritus i musikvetenskap vid Uppsala universitet. Han är musikhistoriker och har publicerat böcker och skrifter om 1600-talet, Johann Sebastian Bach, jazzhistoria och Jan Johansson med mera. Han framträder också som jazzpianist. Han är sonson till Knut Kjellbergs äldre bror Jonas C:son Kjellberg.

Book preview

INNEHÅLL

INTRODUKTION

DEL I - KNUT KJELLBERG, LIV OCH VERKSAMHET

1. UNGDOMSÅREN

2. MANNEN

3. FOLKBILDNINGENS HISTORIA

4. VARDAGEN

5. FOLKBILDNINGEN ORGANISERAS

6. RIKSDAGEN

7. NYA TAG

8. ETISKA SÖNDAGSFÖRELÄSNINGAR

9. RECENSIONER

10. DET TALADE ORDET, DEN DJUPARE TANKEN

11. TANKAR OCH KÄNSLOR

12. DET PLÖTSLIGA DÖDSFALLET

13. BERÄTTELSER OCH ÅTERBLICKAR

14. ETT LIV

DEL II - RÖTTERNA, DET LÅNGA PERSPEKTIVET

1. VÄSTERGÖTLAND

2.GÖTEBORG

EPILOG - EN ENTRÉ I MODERN TID

BILAGOR

FOTNOTER

LITTERATUR

BILDFÖRTECKNING

PERSONREGISTER

Folkbildning är viktigare än någonsin.Vi lever i en tid då det blir allt svårare och allt viktigare att se skillnad på fakta och påhitt.Folkbildning är en motvikt mot populism och ett motgift mot manipulation. Olof Palme kallade folkbildningen för demokratins vapensmedja, och den smedjan ska vi låta gå på högvarv.

Anna Ekström, ordförande i ABF Stockholms Styrelse, april 2023

INTRODUKTION

Vid sekelskiftet 1900 var Sverige ett klassamhälle med stora sociala och politiska spänningar. Fattigdom, arbetslöshet, bostadsbrist, alkoholism, prostitution var stora sår på samhället. Många människor levde på marginalen, utsatta och med begränsade möjligheter till ett annat liv. Det fanns olika uppfattningar om på vilket sätt människor skulle kunna befrias ur dessa eländiga förhållanden. En väg mot något ljusare och bättre var strejkrätten,en annan en demokratisering av rösträtten med lika röst för alla,män och kvinnor, en tredje, i vissa läger, drömmar om en revolution som måste kunna utmynna i en annan maktfördelning.

Det fanns även en fjärde väg som hade inletts vid mitten av 1800-talet och som fick ordentligt fäste vid ingången till det nya seklet, och det var folkbildningens väg. Den vägen hade ett bredare tillslag eftersom den vände sig till alla människor oavsett social hemvist, kön, ålder och yrkesverksamhet. Man skall komma ihåg att folkbildningens upptakt fann sin form och sina uttryck i en tid då radion ännu inte gjort sitt intåg, för att inte tala om televisionen och andra nyare massmedier som idag berättar om händelser och åsikter utanför den enskilda människans vardag. Vid denna tid fanns dock en livaktig dagspress, veckotidningar, tidskrifter av många olika slag osv. En viktig aktivitet, ja, rentav ett centrum i folkbildningsverksamheten kring sekelskiftet 1900, var föreläsningen. Goda föreläsare kunde dra till sig ett betydande antal åhörare och ämnena kunde variera mycket som vi skall komma att se.

Under rubriken folkbildning var många personer verksamma i olika roller och funktioner. De hade olika bakgrunder och ambitioner men de drog åt samma håll. Man var nämligen övertygad om att en människa med större kunskaper om världen utanför ens egen omedelbara vardag, med större tillförsikt skulle kunna och vilja hävda sin röst i det samhälle som var på väg i riktning mot en modern demokrati. Det fanns en politisk ram kring vilket mycket av folkbildningen utspelade sig. Det gällde finansiering av olika verksamheter, det handlade om statliga och kommunala intressen i stort och smått. Det gällde också tidens brännande frågor som sociala ojämlikheter, kvinnornas roll, religionens betydelse, skolans roll och barnens framtid och en hel del annat. Det fanns samförstånd men också olika uppfattningar om vilka vägar som var framkomligast och lämpligast om syftet var att befria den enskilda människan i riktning mot något bättre och frigörande.

Denna bok är ett försök att inledningsvis klarlägga något av den historiska bakgrunden för att sedan mer i detalj utreda förhållandena kring folkbildningens villkor fram till 1920-talet. Det är många röster som kommer till tals, men utgångspunkten och centrum i framställningen är Knut Kjellberg som var en av de mest aktiva och uppskattade personligheterna inom folkbildningen under 1900-talets två första årtionden – en samtida kollega till honom kallade honom folkbildningens själ. Desto egendomligare är att hans namn, med ytterst få undantag, inte bara är försvunnet ur historieskrivningen utan också ur de flesta människors minnen.

* * *

Knut Kjellberg var född 1867, kom från en välsituerad patricierfamilj i Göteborg vars ursprung och historia sammanfattas i del 2 i denna bok. Knut utbildade sig till läkare i Uppsala och flyttade till Stockholm på 1890-talet för att helt ägna sig åt folkbildningsarbete i en rad olika sammanhang. Han dog 1921 endast 53 år gammal.

Det finns en hel del texter och anteckningar av Knut Kjellberg, en del publicerade och andra, förvarade i hans skrivbord hemmavid, där han utvecklar sina tankar om folkbildning och de idéer som han ville framföra och sätta i rörelse. Men hans verktyg var inte i första hand det skrivna ordet utan det talade. Det var i den muntliga framställningen som han rörde sig som friast. Visserligen finns en hel del föreläsningar och inlägg publicerade både under hans livstid och i efterhand. Men han var något av enögonblickets mästare, en improvisatör snarare än en skribent. Det är omvittnat hur han kunde fängsla åhörarna genom sina föredrag och inlägg i olika sammanhang, han stod i direkt förbindelse med publiken. Häri finns naturligtvis ett visst problem för en sentida bedömning. För hur skall man i en sen eftervärld bäst kunna återge hur en person talar? Tonfall, röstkaraktär och rytm måste upplevas på plats. Men om personen levde för längesedan och det saknas inspelningar där ljudet har fångats upp och på så sätt kunnat transporteras ned till vår tid, hur gör man då? Då blir berättelser, vittnesbörd och beskrivningar av personens sätt att tala och röra sig de enda, mer eller mindre pålitliga, källorna att hålla sig till. I den mån det finns nedskrivna tal representerar de en viss hjälp, en orienteringspunkt där innehållet i det talade återges, inte alltid ordagrant.

Knut Kjellberg, var således en talets man, en karismatisk personlighet som fångade stora åhörarskaror där och då. Det saknas som sagt inte vittnesmål om hans talekonst och hans personlighet. Men vad är det han säger? Vilket är hans budskap? I likhet med många samtida kolleger och arbetskamrater ville han befria den enskilda människan och försöka lyfta hennes självmedvetande. Han betonade ofta två saker: att lära sig lyssna till sitt inre och att ge böcker en chans att få tala till henne och ge henne kunskap och flykt för fantasien. Det handlade om den egna personens ansvar och befrielse ur fördomar och dåliga vanor oavsett klass, ålder och kön. Varje människa har en personlighet och hon bär på en värdighet som kan förtydligas både för henne själv och för hennes omgivning. Det var kärnan i Knut Kjellbergs program.

Arbetets upplägg, litteratur och arkiv

Tiden kan tyckas mogen för en biografi om denna på många vis märkliga man, så uppburen av sin samtid. Utöver de mer allmänna monografier, tidningsartiklar och specialtidskrifter i vilka hans namn och verksamhet nämns, beskrivs och kommenteras, finns det en rad hittills outnyttjade dokument.

Närmast Knut Kjellberg som privatperson kommer man honom via de handlingar som förvaras i det omfattande Kjellbergska familjearkivet på Göteborgs landsarkiv (GLA).Särskilt upplysande och underhållande är de många innehållsrika och personliga brev han under många år sände till sin syster Ingeborg bosatt på Jonsered nära Göteborg. Breven är i stora delar utformade som en dagbok där vi under vissa år får följa hans vardag och hans reflektioner kring små och stora händelser han deltagit i eller observerat. I breven får vi med andra ord veta åtskilligt om hans person och annat somskulle ha blivit oåtkomligt för oss i en sen eftervärld.¹

Som redan nämnts publicerade sig Knut Kjellberg sparsamt vilket säkert är en av anledningarna till att han förblivit obekant för många. Strax efter hans död samlade hans dotter Ingeborg Thiel några av hans sena föreläsningar i en mycket uppmärksammad bok, Själskultur.

Värdefullt källmaterial finns också på Kungliga biblioteket, Riksarkivet, Stockholms stadsarkiv och Stockholms stadsmuseum där framför allt en rad publikationer om och kring folkbildningen och Knut Kjellbergs roll avhandlas. 1928 utkom en minnesskrift över Folkbildningsförbundet (1903-1928) med innehållsrika och personligt hållna bidrag av personer som kände och samarbetade med Knut Kjellberg

Så kom 30-talet och andra världskriget, och minnet av honom bleknade. Helt bortglömd var han inte. Efter krigsslutet upplästes i radio vid minst tre tillfällen (vid Marie bebådelsedag 1947, 1948, 1949) några av hans föreläsningar något som uppmärksammades av flera lyssnare. I sin bok Synpunkter och meningar, som kom 1947, ger Gunnar Hirdman ett långt och personligt formulerat porträtt av Knut Kjellberg med en sammanfattning av dennes verksamheter – det porträttet har jag valt att återge i sin helhet. Sigfrid Leanders två minnesskrifter: Folkbildningsförbundet under 50 år (1953), respektive Stockholms Arbetareinstitut (1955) är gedigna framställningar om två av Knut Kjellbergs organisatoriska fästpunkter

Vid mitten av 50-talet diskuterades hans namn i samband med planer på en eventuell utgivning av hans opublicerade söndagsföreläsningar 1919-1920, vilka hade stenograferats av Vera Abenius. Hon hade varit åhörare vid dessa föreläsningar och hennes nedskrifter och transkribering till text togs fram på 1950-talet då hon undrade om de inte borde utges. Det blev en ganska livlig diskussion med flera sakkunniga inblandade bl.a. Arbetareinstitutets dåvarande föreståndare Sigfrid Leander som ännu 1961 hade skriftlig kontakt med Vera Abenius, som själv hade en brevväxling med bland andra biskop Torsten Ysander i Linköping. Andra röster vid mitten av 50-talet tillhörde folkhögskoleveteranen och folkbildaren Alf Ahlberg som tillstyrkte en utgivning, medan två blivande professorer i litteraturhistoria, Gunnar Brandell (1916-1994) och Staffan Björck (1915-1995), avrådde.

Kjellbergska släktföreningen uppmärksammade 1961 Abenius arbete, på fyrtioårsdagen av Knut Kjellbergs bortgång genom en gåva på 1 000 kronor.² Därefter tystnade röster och kommentarer innan Ragnar Amenius författade en längre och välformuleradbiografi i Svenskt biografiskt lexikon vid mitten av 70-talet. Några år senare återkom Sigfrid Leander med ytterligare en minnesskrift: Folkbildningens födelse: Anton Nyström och Stockholms Arbetareinstitut 1880-1980.

I de senaste 50 årens böcker och om folkbildning och idéhistoria är Nils Runebys diskussion och värdering av Knut Kjellbergs insatser ur ett vidare perspektiv utan tvekan det viktigaste vetenskapliga bidraget, publicerat i den exklusiva Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok 1990 och därmed omsorgsfullt gömt för en bredare läsekrets.³ En annan mer anspråkslös, sen påminnelse om honom med anledning av Svenska läkartidningens 100-årsjubileum, gör Yngve Karlsson i tidningens årgång 2004.

Varför har jag skrivit denna bok? För ett par år sedan landade en kasse med några klippalbum på min tröskel. Det visade sig att albumen innehöll tidningsurklipp från Knut Kjellbergs begravning i april 1921. Jag kikade då och då på dessa klipp och tyckte det var märkligt med denna stora publika uppmärksamhet vid hans bortgång. Hur var den möjlig? Det här var min farfar Jonas bror som tydligen gjort ett betydande avtryck i sin samtid men verkade idag vara okänd för de flesta. Det kändes plötsligt både lockande och utmanande att försöka utreda och presentera Knut Kjellberg i helfigur. På senhösten 2022 kom jag igång med litteratur- och arkivstudier och ett år senare var arbetet klart – det är boken du håller i din hand.

Min son Vincent (22) har svarat för bokens formgivning och layout. Hans nyfikna intresse för historia och släktforskning har varit mycket inspirerande för mig.

Här är också på sin plats att rikta ett varmt tack till korrekturläsarna Ulrika Hermansson Westman och Jan W. Kjellberg. Uppmuntran och goda råd har jag fått av Marianne Döös och Petra Werner. TACK till er alla!

*

Beträffande de många citaten ur litteratur och brev som förekommer utmärks dessa som indragna på båda sidor och i något mindre storlek än min egna text. Dessutom har jag delvis moderniserat stavningen och formuleringar enligt nutida läsvanor samtidigt som jag varit angelägen om att behålla något av tidens språkbruk och atmosfär. Jag har tagit mig friheten att även i citerade avsnitt kursivera eventuellt förekommande titlar.

1

UNGDOMSÅREN

HUR VAR HAN?

För att ge en snabb föraning på hur Knut Kjellberg uppfattades av människorna i hans samtid citerar jag folkbildaren Axel Hirschs beskrivning av Knut sju år efter hans död:

Han lyste upp vår tillvaro med sin flödande humor, sin kvickhet och sina dråpliga historier som han föredrog till glädje både för andra och för sig själv. Han var den mest ridderligt öppna och ärliga natur med starka sympatier och starka antipatier. För folkbildningsarbetet hade han ett brinnande och allt uppoffrande intresse och hans hand var lika öppen till hjälp som till ett hjärtligt handslag. Han hade en för tiden karakteristisk, sentimentalt färgad medkänsla för de kroppsarbetande klasserna, tog städse deras parti och ingrep till deras försvar. Han var i intellektuellt avseende starkt radikal, påverkad av 1880-talets naturvetenskapliga rationalism. Samtidigt var han i många avseenden mycket konservativ, härstammande från en gammal förnäm göteborgsk köpmanssläkt.⁴

VEM VAR HAN?

I likhet med andra folkbildare i sin samtid ville Knut Kjellberg föreslå en annan och fredligare väg än den som förespråkades av i synnerhet socialist-marxisten August Palm. Inte genom revolution utan genom ökad kunskap hos varje individ skall samhällets orättvisor kunna planas ut. Detta är Folkbildningens grundläggande idé. Och den var i princip inte bunden till någon klass eller grupp i samhället: okunskap och brist på självinsikt fanns på många håll, något som Knut Kjellberg ofta framhöll. Arbetarna fick ett politiskt instrument i och med bildandet av det Socialdemokratiska partiet 1889. August Palm hörde till tillskyndarna, och hans eldande tal inför stora folkmassor i det fria inspirerade till krafttag. Palm visade ringa förståelse för dem som ville att arbetarna skullebilda signär hungern,arbets- och levnadsförhållandena ropade på hjälp. Vägen till arbetarnas självförverkligande, menade Palm, gick inte genom bildning utan genom kamp för ett rättvisare samhälle. Karl Marx var för Palm en utgångspunkt, och socialism var för Palm också kommunism. Han hävdade att magfrågan var viktigare än bildningen. Det gällde att överleva. Det anordnades ett stort, välbesökt, folkmöte i Östermalmshallen i januari 1886. En ung Hjalmar Branting var på plats och skrev två dagar senare (19 januari) i Dagens Nyheter:⁵

Det finns en vetenskapens och kärlekens socialism, men det finns även en okunnighetens och hatets. Den förra är reformerande och förädlande, den senare revolutionär och demoraliserande. Vilkendera av dessa former av socialism är herr Palms och vilkendera som är min, därom mån ni själva döma.

Det fanns med andra ord mycket delade åsikter om hur samhället skulle kunna förbättras.

Från Göteborg till Uppsala

Knut Kjellberg kom från Göteborg där han bland tio syskon var näst yngsta barnet. Hans föräldrar var Carl Ossian (1825-1891) och Ingeborg Kjellberg (1829-1885, född Arnoldsson). Knut föddes den 9 april 1867 och blev elev i Göteborgs Realgymnasium där han avlade mogenhetsexamen (studentexamen) med fina betyg våren 1886 då han också skrev en studentuppsats som bevarats: Reformationens förespråkare. I övrigt vet vi nästan ingenting om hans barndom och tidiga ungdomsår. Med tanke på familjens status och engagemang inom handel och köpenskap kan man förvänta sig att Knut skulle följa i fädrens spåri likhet med två av sina tre äldre bröder. När stridens vågor gick heta på 1890-talens politiska, intellektuella och litterära arenor finner vi Knut Kjellberg som student i Uppsala för att utbilda sig till läkare.

Knut Kjellberg, ca. 10 år

Tack vare hans flitiga brevskrivande till sin syster Ingeborg, som nämndes tidigare, förmedlar Knut unika inblickar i Uppsalas studentvärld och ännu lite mer. I breven får vi också en god uppfattning om hans personlighet och intressen. Ingeborg var född 1851, således 16 år äldre än Knut. Hon gifte sig 1872 med William Gibson (1848-1917). Han var disponent för Jonsereds fabriker som hade grundats 1833 av hans far William (d.ä.).⁷ Hon var Knuts förtrogna brevvän under alla år. Hon avled 1936.

*

I Uppsala fanns sedan århundraden många studentnationer, och det var naturligt att Knut kom att tillhöra Göteborgs nation. Knut deltog flitigt i studentlivet och knöt många kontakter. Han utsågs till nationens förste kurator, och han gjorde sig känd som en utåtriktad och spirituell person.8

Redan i oktober 1886 då han som 20-åring installerat sig i Uppsala skriver han till sin syster om sina första intryck och upplevelser – hans mamma hade just avlidit:

Knut Kjellberg, ca. 20 år

Tack kära Ingeborg för din vänliga och systerliga hjälp du lämnade mig och det intresse du visade för mig och mitt lilla, nya hem, en hjälp så mycket mera behövlig och därför också mycket värderad av mig som den ju vanligtvis av modern lämnas sonen vid hans första utträde ur hemmet. Ett nytt bevis på hur du härvidlag i en moders ställe gavs mig i den gåva du låtit medfölja i mitt bagage (Bibeln), för vilken jag hjärtligen tackar dig!

Här flyga dagarna fort tack vare att jag kommit bra in i läsningen. Det är naturligtvis något torrt att läsa dagligen latin, men tiden tillåter mig även att späda ut detta med någon naturvetenskapligläsningförminkommandemedicinfilosofiskaexamen.Avbrottidagarnas likhet göres stundom av en och annan fest. En sådan gavs i går på Stadshotellet av Stockholms och Göteborgs nationer tillsammans. Den var så mycket intressantare som det var första gången som två nationer slagit sig tillsammans. 200 landsmän voro närvarande. Stockholms nations förste hedersledamot (kronprins Gustaf) var närvarande vid festen ganska länge, med det var eget att se hur liten affär det gjordes av honom (på hans egen begäran). Man märkte varken när han kom eller när han gick. Han uppehöll sig med kuratorerna (nationernas ordföranden) och gjorde på alla ett gott intryck.

Knut berättar i ett senare brev att han debuterat i en pjäs på nationen då man invigde det nya nationshuset på Drottninggatan. Jul- och nyårshelgen var Knut tillbaka i familjehemmet i Göteborg då han passade på att hälsa på hos syster Ingeborg ute på Jonsered. Han skriver i februari 1887:

Min tillvaro är nu betydligt drägligare här i Uppsala sedan jag kommit in i mitt arbete.[…] Vad däremot kamratlivet och ´gasken´ beträffar, så har jag ingalunda kommit in i de gamla vanliga tagen utan håller mig mera ensam, tyst och sluten än tillförne. […]

Ännu står intrycken från den ljuvliga tiden i Göteborg i alltför färskt minne, så att jag från att ha varit den livligaste nu är den mest tyste och slutne i kamraternas samkväm. […] Jag vill begagna tillfället att än en gång tacka dig, kära Ingeborg, för den trevliga dagen ute hos dig på Jonsered, ett minne som länge skall glädja mig.

Jonsered, oljemålning av Ludvig Messman

På våren berättar han att han läst lektor Personnes bok Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland ungdomen och Norduas avhandling Äktenskapslögnen och ser fram emot Ingeborgs tankar om detta. Han medger att han dittills inte intresserat sig så mycket för socioekonomiska frågor. Glimtar från sina studier ger han i ett brev i december:

[…] Jag är just nu kolossalt upptagen: på måndagen skall jag nämligen (men det blir oss emellan) upp i min första tentamen: för professorn i botanik. Mitt arbete under denna termin har varit på laboratoriet. Sysselsatt från kl. 8 på morgonen till 6 på aftonen med kemi,att på stående fot göra experiment,ofta misslyckade,att koka och diska apparater etc.

[…] laboratoriearbetet är mycket mer tröttande än månget annat såväl teoretiskt som praktiskt arbete.Vad det inre andliga livet här i Upsala under den nu snart flydda terminen beträffar (jag menar diskussioner o.d.) har sådant mera sällsynt förekommit.

Kring jul och nyår var han som vanligt tillbaka hos familjen i Göteborg. Åter i Uppsala blev Knut vald till klubbmästare på nationen:

Men då jag som sådan endast har nationens dramatiska avdelning av festerna, så kommer detta ämbete alls ej att inverka på studierna, utan är mer en hederspost.

I ett brev hösten 1888 till syster Ingeborg meddelar han att han skall börja på anatomisalen:

[…] mina studier bliva intressantare ju längre jag kommer, så blir jag också alltmer nöjd med den bana jag valt.

Han hade sedan något år blivit förtjust i en göteborgsflicka, men nu var den förälskelsen förbi. Han lämnade Verdandi – den radikala studentföreningen – och även sin befattning som klubbmästare:

[…] då jag