På den säkra sidan

By Elvy Ahlbeck

En sommardeckare fylld av gåtor och mystik, skriven av prisbelönta Elvy Ahlbeck.
En het sommardag i juni 1954 hittas Heikki Kosiken död i Nyhavn. Lundastudenten Marianne och hennes studiekamrater drygar ut de långa dagarna med att arbeta som guider på Malmöbåten i Köpenhamn. En båt där Heikki mer än ofta synts till. Vännerna kan inte släppa dödsfallet, och låter nyfikenheten och längtan efter spänning ta över. Men fallet visar sig vara allvarligare än vad de hade kunnat ana, och finner snart sig själva i en mordutredning.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 25, 2018
• ISBN: 9788711955260

Book preview

Elvy Ahlbeck

På den säkra sidan

Detektivroman

Saga

På den säkra sidan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1965, 2018 Elvy Ahlbeck och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711955260

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Folk i farten:

1

En vacker junieftermiddag år 1954 satt Patrik i sitt rum på Landbygatan i Malmö och läste Eugenie Grandet.

Han läste boken dels av nödtvång, därför att den hörde till kurslitteraturen i hans ämne, litteraturhistoria, dels av lust, eftersom han tyckte om Balzac. Framför honom på mattan låg den rävröda rackan och tuggade sorgmodigt på Sveriges kommunallagar. Det var ingen av de bästa böckerna; limmet i ryggen var inte lika gott som i Frödings samlade skrifter. Rackan tyckte bättre om Fröding.

Patrik iakttog henne ibland över boken men ingrep inte. Det var Natan, som var jurist.

Fönstret stod öppet för att släppa ut röken från hans pipa. Luften utifrån förde istället med sig kvarterets lukter: lukter från brandmuren, som inte ens under sommaren torkade upp ordentligt utan alltid var lite möglig i skrymslena, odörer från torrklosetten bak spjäldörrarna i gårdshörnet, matångor från Druvan snett över Engelbrektsgatan och över alltsammans en frisk doft av lindblommor från vårdträdet på gården.

Han hörde porten slå och trodde, att det var någon av ölgubbarna som var på väg ut. De hängde alltid i portvalvet för att vara ur vägen för polisen, men då och då måste ändå någon ut och söka en möjlighet att proviantera. Eller var det kanske gamle Arimatea som kom?

Om gubben verkligen hette så, det visste inte Patrik, men alla kallade honom så. Han var slummens prins. När ägaren till beklädnadsaffären ibland tog sig samman och körde ut ölgubbarna ur porten, så gjorde han alltid ett undantag för gamle Arimatea. Och Arimatea var den ende, som fick lov att använda den kasserade byrån i portvalvet till att samla tomflaskor i.

Men det kunde inte vara Arimatea, som stormade uppför trappan på det sättet! Det lät som en murbräcka i det sköra trapphuset. Sedan slängdes köksdörren upp, och Marianne kom inrusande.

Tydligen kom hon direkt från köpenhamnsbåtarna. Hon höll händerna knäppta framför magen till stöd för en packe broschyrer. Fastklämt mellan överarmen och sidan stack ett exemplar av Politiken fram. Det hade kommit i glid under språngmarschen uppför trapporna. Inne i Natans rum tappade hon det.

Hon fortsatte in i Patriks rum och slängde broschyrerna ifrån sig på sängen. Rackan, som redan hade hunnit ge sig in på Politiken, kom i bryderi om hon inte istället borde ta och undersöka broschyrerna, men när Marianne genast kom tillbaks och sträckte sig efter tidningen, förstod hon att den var den dyrbaraste skatten. Hon satte framtassarna på den och morrade.

En spark från Marianne kom henne att gnällande dra sig tillbaks. Hon såg, att Marianne ögonblickligen ångrade sparken. Då gnällde hon lite till.

Marianne gick ner på knä och tog rackan i famnen.

– Lilla bitte voffsingen! kelade hon.

– Ska du inte hälsa på mej? undrade Patrik avundsjuk.

Det gjorde hon, men inte med samma värme som hon hälsat på hunden. Sedan beredde hon plats åt sig bland de utspridda broschyrerna och slog sig ner på sängen. Rackan hoppade upp bredvid henne.

– Har du läst Politiken i dag?

Patrik skakade på huvudet.

– Den där finnen, som vi hade med oss i går, hette inte han Heikki Koskinen?

– Jo, så fattade jag det i alla fall.

– Och han var från Vasa?

– Jaha?

– Och ni följde honom till tåget på kvällen, påstår Natan.

– Visst.

– Såg ni att han kom på tåget ordentligt också?

– Jo då. Vad är det nu?

– Läs själv!

Hon bläddrade fram sidan åt honom och pekade på rubriken. Det var ingen av de större nyheterna. En man hade hittats död i Nyhavn.

– Det hände i går eftermiddags, sa Marianne. I Holbergsgade.

Patrik läste irriterande långsamt, tyckte hon. Hon ställde sig bakom honom och pekade på någon rad här och där i reportaget och översatte själv.

. . . identifieringen lätt . . . heter Heikki Koskinen . . . från Vasa i Finland.

– Vad säger du om det?

– Heikki Koskinen från Vasa i Finland hittad död i Nyhavn i går eftermiddags! sammanfattade Patrik förundrad. Men vem tusan var då den kraken som vi satte på Lundatåget i går kväll?

2

Sommaren 1954 var en av de sista somrar, då snårskogen av svenska turistbyråer fick växa otuktad på köpenhamnsbåtarna. De arbetade bara i en riktning. Nio firmor hade guider ute på varenda båt från Malmö till Köpenhamn för att locka svenska turister till sightseeingturer. Däremot var det ingen, som försökte övertala köpenhamnarna till någon rundtur i Malmö.

Ändå hade Sverige sina särdrag på den tiden. Köpenhamn hade nattklubbar, speceriaffärer med fri spritförsäljning, små hemtrevliga krogar, där man kunde gå in bara för att ta en öl. Köpenhamn var alltså inte märkligt på något sätt; samma sensationer kunde man uppleva var som helst på kontinenten. Nej, det var Sverige, som höll sig med en egen livsstil; vi hade motboken, mattvång på restaurangerna och varietéförbud. Ändå reste svenskarna över till Köpenhamn i hopar, som förde tanken till flyttande lämlar.

Guiderna bestod till stor del av lundastudenter, som på det sättet fick sin bärgning över sommaren. Bland dem fanns trion Patrik, Natan och Marianne.

Den dagen, när guiderna träffade Heikki Koskinen, skilde sig till en början inte från andra dagar. Det började som vanligt med att måsarna vaknade nere i Inre Hamnen. Det låg en rödmålad kutter inne i Suellshamnen den sommaren. Alltid var den prickig av sovande måsar om nätterna, som en annan flugsvampshatt. Tidigt på morgnarna, när kranarna inne på Kockums område ännu stod med hängande halsar och gäspade, började det leva om bland de vita prickarna. Trutar och måsar raglade yrvakna mot relingen, stod där och bligade morgonsurt åt alla håll och lyfte sedan med sömntunga vingar. Med motionen vaknade deras livsandar och gav sig genast tillkänna i deras magar. Strax började de skräna av hunger och missnöje.

Först gjorde de individuella utflykter, lågt över vattenytan, spanande efter en fiskstjärt. Under vattenytan kilade vita blänk, men det var bara bländverk, bara reflexerna av deras egna bukar. De samlade sig då och svepte in över hamnområdet i ett stort vitt moln. Skränande pockade de på sin rätt, men ingen tog notis om deras demonstration. I spridd ordning drog de sig då tillbaks till kuttern och sittstrejkade. De vände näbbarna mot tullhuset till, öppnade gapen och skrek skymfande tillmälen.

– Är det här ett sätt! Krakar! Kräk! Krääääääääk!

Ska ett samhälle få misskötas hur som helst! Inte en fiskstjärt! Ska det fortsätta på den bogen, då kan dom få se sej om efter måsar på annat håll!

Och hotelserna gjorde verkan, den morgonen som alla andra. Det började durra av motorljud borta vid tullhuset. Den vita ångaren Örnen gjorde sig klar för avgång på sin första tur till Köpenhamn. Måsarna visste, att när motorljudet har kommit igång, då börjar kocken syssla nere i köket, och sedan kommer avfall och rens uthivat över relingen.

De glömde sin sammanhållning. En efter en seglade de iväg bort mot tullhuset för att vara först på plats, när födan serverades.

I samma ögonblick började också turistguiderna strömma till uppifrån stan. Enligt besättningen var det ingen tillfällighet, att de alltid kom samtidigt med måsarna.

Före varje båts avgång brukade de postera med sina broschyrer utanför tullhuset, stod där som partifunktionärer framför vallokalerna och delade ut sina lappar. Sedan gick de ombord på båtarna och förvandlades från PR-män till plockare. Det gällde att bland turisthopen plocka åt sig en busslast sightseeing-lystna människor, som lovade att åka med just det bolagets bussar. Var och en, som avlockats ett sådant löfte, försågs med bolagets märke, en flagga i knapphålet. Men på grund av att tillgången på turister var mindre än efterfrågan, respekterades inte alltid dessa fridlysningstecken.

– Dom slåss om turisterna som måsarna om renset, sa besättningen.

Först på plan den morgonen var Marianne Vedel. Hon kom med bestämda kliv över hamngatsbron i firmans uniform, grå kjol och röd jacka, i i samma ögonblick som trean svängde kring reklampelaren utanför Centralen. Bredvid busshållplatsens skylt utanför Centralens sidoingång hade ett par unga pojkar ställt ner sina packningar, omspända av remmar, avsedda att bäras på ryggen. De stod och småjoggade bredvid packningarna, med uppdragna skulderblad, gråbleka av brist på sömn. När de såg blänket av Mariannes röda jacka i slutet av allén, piggnade de till och följde henne med ögonen. Just när hon gick förbi, gav de upp ett par busvisslingar.

Hon vände sig om och log mot dem. Kanske var de presumptiva rundtursturister, och Marianne försummade aldrig att göra ett gott intryck för alla eventualiteter.

Förnöjd såg hon, att ingen av de andra guiderna var på plats ännu. Det gav henne tid att påverka de första turisterna, de ivrigaste, som kommer för tidigt till båten för att inte missa någonting.

En blå skåpbil backade ut genom grindarna till godsmagasinet, det skorrade till i en växel och sedan svängde bilen ner mot Stortorget. Hon följde den med blicken och spanade samtidigt hoppfullt efter turister.

Då hörde hon en försiktigt undertryckt nysning bakom ryggen. Hon vände sig om och fick syn på honom, en grå figur mot tullhusets bruna dörr.

Och därmed börjar historien.

– – –

Han stod orörlig och tittade rakt fram. Händerna höll han i trenchcoatens fickor. Axlarna slokade. Bredvid honom stod en hög, smal bag, nödtorftigt hophållen upptill av en snodd. Han var det typiska guideoffret, en ensam, bortkommen stackare på resa utan att veta, hur han ska använda sin tid.

Marianne makade broschyrerna tillrätta på armen, så att försättsbladet skulle synas ordentligt, och närmade sig honom med sitt speciella, förtroendeingivande leende. Hennes utseende var en obestridlig tillgång, när det gällde offer av det här slaget. Hon var stor och mörk med en air av moderlig barnträdgårdslärarinna.

– Ska min herre resa över till Köpenhamn?

Han vände mot henne ett fyrkantigt ansikte med breda kindknotor. Ett uttryck av vilsenhet vek ur det, när hans blick vilade på hennes stadiga, förtroendeinjagande gestalt. Istället betraktade han henne med växande hopp och tillit.

– Terve, sa han.

Marianne tog sats och började igen. Han lyssnade med samma tacksamma, lite generade leende.

– Arlöv, sa han när hon slutat.

Hon greps av den förtvivlan man känner, när man talar med en välvilligt inställd utlänning utan att förstå ett ord av hans språk. Han begrep uppenbarligen inte heller vad hon sade. Hennes leende vidgades och blev ansträngt. Hon började gestikulera med broschyrpacken.

– Kö-pen-hamn? upprepade hon med övertydlig