Fallen från skyarna

By Elvy Ahlbeck

"Fallen från skyarna" är en välskriven och medryckande spänningsroman, skriven av den prisbelönta Elvy Ahlbeck.
Den nyexaminerade Patrik Göransson sätter sig på bussen mot en liten ort i utkanten av Norrland. Han är på väg mot sitt nya liv som fransklärare i kustbygden, men av misstag får han med sig fel väska när han stiger av – ett misstag som ska få ödesdigra konsekvenser. Orten visar sig vara splittrad av religiösa motsättningar och en nybildad sekt, Edwardianerna, har satt samhället i gungning. Gruppen skyr inga medel för att nå sina mål, och den nykomna, unga läraren har något som de vill åt.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 4, 2018
• ISBN: 9788711955277

Book preview

Elvy Ahlbeck

Fallen från skyarna

Detektivroman

Saga

Fallen från skyarna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1966, 2018 Elvy Ahlbeck och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711955277

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

I

En beskrivning av busstationen i Härnösand kunde lika gärna vara hämtad ur en av dessa franska romaner, som skildrar förkomna existenser i någon obestämd håla i fjärran Östern. Smutsen. Stanken från den illa rengjorda bekvämlighetsinrättningen, där sprickor och hål i putsen tillsammans med klumpiga bilder, ritade av genetiskt okunniga, förvandlar väggarna till tavlor av skizofrenas hjärnspöken. Den flagnande bruna färgen i inredningen. De gamla billiga kaféborden, som haltar både på grund av egen skröplighet och därför att brädgolvet under dem ger efter över de ruttna syllarna.

På en av dessa ostadiga stolar satt en prydlig man. Fastän sommaren hade dröjt sig kvar länge i Norrland det året och hettan stod andningshämmande torr utanför de öppna dörrarna ut mot kanalen, var han klädd i mörkgrå yllekostym. Skjortan var öppen i halsen men tillverkad av kraftigt grått bomullstyg, påminnande om materialet i en uniformsskjorta.

Han hade baxat stolen, tills han fått den att stå stadigt på ett par jämna golvbräder. Därför kom han att sitta på armlängds avstånd från bordet. Han rökte på en Hofnar och betraktade avspänt och ointresserat, hur bussen till Viksjö körde ner och vände vid vattnet. Då och då vred han överkroppen mot bordet och sträckte ut handen mot kaffekoppen. Han förde den varsamt till munnen så att inte droppen under bottnen, från den utspillda pölen på fatet, skulle skakas av och falla på hans svarta resväska, som stod mellan honom och bordet. Om någon mer än han hade varit i kaféet, skulle de vid den rörelsen ha kunnat se att ansiktet, som han haft vänt mot dörren, hade en baksida. En kraftig krans av hår inramade hans ansikte från hjässan, ner bak öronen och runt hakan. När han vände ryggen till såg man, att kransen på samma sätt fortsatte runt nacken, medan bakhuvudet var kalt och slätt som ett ansikte utan drag.

En lång mörk ung man i ljusgrå kakibyxor och spräcklig kavaj kom in och slog sig ner på andra sidan om bordet. Den prydlige betraktade honom ett ögonblick, sedan stack han cigarren i munnen och vände åter uppmärksamheten ut mot kanalen.

Den unge böjde sig fram över bordet, så att stolen vickade till, när ett ben sjönk ner genom korkmattan i någon ojämnhet i golvet. Han tog stöd mot bordet, och ytterligare en skvätt av det svarta kaffet skvimpade ut på fatet. Den andre öppnade munnen till en irriterad protest, men när han i detsamma fäste blicken på sin vis-a-vis igen fann han, att denne hade slagit upp sin kavaj. Han hade en grå uniformsskjorta under.

– Å! sa den skallige.

Ett uttryck, som nästan liknade livlighet, föddes i den sidan av det förbryllande huvudet, där anletsdragen satt.

– Det var omtänksamt av er att komma och möta.

– Har ni hittat något som kan vara till hjälp?

Den prydlige lyfte upp sin svarta väska i knäet och öppnade den. I sidofacket fann han vad han sökte, en pärm med lösa papper. Han sköt den över bordet åt den unge, som bläddrade igenom den.

– Inte just mycket att gå efter, medgav den prydlige. Men kanske kan det ge något.

Den unge nickade, slog ihop pärmen och gjorde min av att vilja behålla den, men den andre tog den lugnt ifrån honom, stoppade ner den i sidofacket på väskan och knäppte igen låset.

Genom dörren ut till kioskrummet såg de, att en lång ung man med runda ögon och ett vilset ansiktsuttryck var på väg in mot kaféet.

– Lika bra vi går och tar plats, föreslog den unge. Vi får prata mer, när ingen hör på.

Bussen mot Umeå hade kört fram långsides med den långa, sjabbiga stationsbyggnaden. Den var ännu folktom. De två valde ut ett par platser åt sig mitt i bussen. Bagagenätet där ovanför var upptaget av en svart resväska, men det slagets markering godtog de inte. Den prydlige hivade upp sin egen väska över platsen bakom, hängde sin luddiga sommarulster på kroken vid fönstret, lyfte i byxbenen ovanför knäna och slog sig ner på den markerade platsen. Den unge satte sig bredvid honom. Kavajen gled isär ett ögonblick och avslöjade, att han hade en pistol med axelhölster under vänstra armhålan.

Den äldre betraktade honom ogillande.

– Går du omkring med vapen!

– De är åkej. Vi har licens för tolv stycken. Skytteförening.

Han drog pistolen ur hölstret och demonstrerade den med naiv förtjusning. Den äldre såg ett ögonblick förbryllad ut, som om han inte hade väntat sig en sådan barnslighet av just den mannen.

– En liten fin grej, sa den unge. En 7,65 mm Parabellum. Tar åtta patroner. Väger inte ett kilo en gång. Ljuddämpare finns det till den också. Vill ni se?

– Inte här, invände den äldre. Senare.

Den unge brydde sig inte om invändningen. Han tog upp ljuddämparen ur fickan och sköt den över kornet.

– Det hörs bara en liten puff, när man skjuter med den.

Han lekte ytterligare en liten stund med sin leksak, men sedan gav han efter för den äldres tydligt besvärade attityd och slog upp kavajen som för att stoppa pistolen tillbaka i hölstret. Den prydlige tittade ut genom fönstret, på sin vakt, generad inför tanken att någon skulle få se den andres barnsliga tilltag. Hans kala bakhuvud vändes in mot bussen, som ett blint ansikte utan näsa eller mun. Den unge böjde sig fram och spanade ut ovanför honom. Pistolen doldes av den öppna kavajen och av det kala huvudet mellan den och fönstret.

Det hördes faktiskt bara en liten puff, precis som han hade sagt. Det stora kala huvudet föll framåt.

Den unge stoppade pistolen i hölstret. Sedan svepte han den nedhängande ulstern om axlarna på den döde, så att kulhålet i nacken under hårkransen doldes och ansiktet vändes ner i tyget. Han tog ett steg tillbaka och granskade sitt verk. Ingen kunde misstänka något annat än att det var en trött passagerare som satt och sov i soffhörnet. Utan panik letade han rätt på patronhylsan och sträckte sig sedan upp och lyfte ner väskan ur bagagenätet. Med den i handen gick han sedan över parkeringsplatsen bort till en parkerad Mercedes 220, startade bilen och körde ut mot E4an.

Tio minuter senare började passagerarna ta plats i bussen. Konduktören gick omkring och tog upp avgifterna. Han stannade bredvid den skallige och tänkte väcka honom men ryckte så på axlarna och fortsatte bakåt i bussen. Mannen kunde få sova.

– Han kommer inte undan i alla fall, avgjorde konduktören.

Vid det laget hade den svarta Mercedesen lämnat Härnösand. Den unge mannen stannade på en parkeringsplats bredvid E4an. Han krängde av sig kavajen och slängde den i baksätet, och istället drog han över väskan i framsätet. Sedan tände han en cigarrett. Medan han ännu rökte, drog han väskan till sig, lade den över knäna och öppnade låset.

Sedan tappade han cigarretten ner på en blå slips, som låg överst i väskan. Den hann bränna ett märke, innan han hämtade sig från överraskningen så pass, att han kom sig för med att ta bort den.

Han hade planerat allt så noga, och allt hade gått så fint efter ritningarna hela tiden. Vad han hade gjort hade syftat till att han skulle komma över innehållet i den svarta väskan. Och så slutade det i en så vanvettig, otrolig blunder! Han hade fått fel väska!

Han hade alltid betraktat sig själv som en lugn, kallblodig människa. Skräck var något som han alltid hade satt i samband med andra. Nu hackade han plötsligt tänder, som om han varit genomfrusen långt in till skelettet. När han startade bilen, var det i en impuls att fly från alltsammans, men han hade inte väl fått upp bilen på vägen och känt, att den lydde honom, förrän han började bli lugn igen. Det här var den första svåra motgången, men han hade träning i att hålla nerverna i styr.

Han hade genast klart för sig, hur misstaget måste ha gått till. Den som nu hade den rätta väskan, måste vara någon av dem som satt bredvid eller bakom den döde i bussen.

Han körde in på en ny rastplats till vänster om vägen och väntade med motorn igång. Nära tjugo minuter väntade han, innan bussen äntligen dånade förbi. Passagerarna var få. Ingen satt bredvid den döde, på platsen bakom honom bara en – den långe unge mannen med de runda ögonen, den som han sett från kaféet.

2

Bussen var lång och glänsande och välryktad, och ur bil radion strömmade bitar av melodier och störningar blandade. Kungen log och sa param pam pam ptch ch rrr ssss ptchchchc . . .

Den långe unge mannen med de runda ögonen ägnade sig åt utsikten. Blankvit, bredfilig svepte E4an runt utsprängda stup och rundskalliga bergklinter. På höger hand såg han ibland rakt ner i vatten, där havet grävde vikar in mot bebyggelsen. Öar höjde sig kantiga ur fjärden. Ett litet samhälle dök upp längst nere i utförslöpan, låg där till hälften i löpan till hälften på den motsatta stigningen, som på bottnen av en gryta.

Bensinmack, Condis, Konsum.

Bussen surrade lite högre uppför motlutet. Upp på ett nytt berg, genom en ny skog, nerför en ny utförslöpa.

Bensinmack, Condis, Konsum.

Efter motlutet stängde chauffören av radion. Bussen spann lojt. E4an flöt in i nosen på den utan att den ens behövde lapa: bara ligga stilla och kurra och spinna, medan den mjölkvita vägen rann emot den i en lång, rak stråle. Sedan utförslöpa igen.

Bensinmack, Condis, Konsum.

Småningom blev det enformigt, fastän landskapet inte förlorade sin skönhet. Medpassagerarna i den nästan tomma bussen fortsatte att vara lika anonyma för honom som de förbidragande samhällena. Framför honom sov en skallig man med näsan i en lätt ulster, som hängde från kroken bredvid honom. Han hade svept den om sig så att bara den kala hjässan tittade upp, som ett stort, runt, blåaktigt ansikte utan drag. På bänken bredvid förarplatsen satt ett par småflickor och tugga de på någonting, med blickarna riktade mot något långt borta, lika kor som en hel lång sommar trampat samma hage.

De var bara staffage, bara en bakgrund till honom själv, Patrik Göransson, på väg till sitt första jobb som lärare i franska och svenska vid en grundskola i Norrland.

Från och med nu var han en kulturmissionär. Bland Dan Anderssons kolare och Albert Vikstens jägare skulle han ha sin dagliga gärning. Det var han, som hade blivit utsänd för att lära Sara Lidmans snoriga myrbarn att böja franska verb.

Det var mil mellan varje hållplats. I Ullånger lade Patrik förstrött märke till en svart Mercedes, som höll på parkeringsplatsen utanför hotellet. Han hade en vag känsla av att han hade sett den på busshållplatsen i Skog också. Men kanske var det inte samma bil. Mercedes var kanske statusvagnen i Norrland.

Mil efter mil allt längre norrut. Tallar och granar skockade sig vid vägkanterna. Då och då öppnade sig skogen i någon av dessa hisnande utsikter över vatten djupt där nere, branta stränder och mot horisonten flyende ögrupper.

Då och då avbröts E4ans sträckning tvärt av pågående ombyggnadsarbeten, och bussen tvingades skumpa ner på någon provisorisk krokväg i så tvära krökar, att det var svårt att förstå hur den kunde klara det utan att vika sig dubbel. Det skakade och gungade. De två flickorna framme hos föraren bet om tuggummina för att inte svälja dem. Som små misshandlade grå tungspetsar stack de ut mellan deras tänder. Men den skallige fortsatte oberörd att sova, sjönk bara lite längre in i ulstern av skakningarna.

Fram på eftermiddagen stannade bussen tvärt vid en liten hållplats med en skylt, som det stod DRÖMME på. Chaufförens blick sökte Patriks i backspegeln.

– Var det inte här du skulle av?

– Jo.

Hans enstaviga svar flöt ut i bussen på en lång, skånsk diftong. Han reste sig och hasade fram sin väska ur bagagenätet. När han vände sig in mot mittgången igen, fann han att några av medpassagerarna betraktade honom med ett välvilligt, gillande uttryck, som han upplevde som déja vue. Mannen framför honom sov fortfarande.

Först när han stod på vägkanten slog det honom, varför han hade känt medpassagerarnas vänliga intresse som något redan upplevt. Det var så de brukade titta upp från sina bord på Ateneum, han och hans studentkamrater, när någon afrikansk eller asiatisk student kom in, bara för att försäkra den främmande att här behövde han inte känna sig betittad för att han var främling.

Fyra andra passagerare steg av samtidigt, och chauffören måste hoppa ut för att ur bagageutrymmet i trailern plocka fram reseffekter. En cykel lämnades ut till en flicka i åtsittande röda långbyxor. Patrik såg efter henne, när hon satte sig upp och cyklade iväg in på en skogsväg, förbi en svart Mercedes som väntade en bit in på vägen. Sedan började han gå åt det håll, där hus skymtade mellan tallarna. Han fick sällskap med en annan passagerare, en ganska liten man med ingångna byxor. Denne bar en färdigsnickrad dörrpost över axlarna, med axlar och huvud instuckna under dörrpostens ena långsida och den andra långsidan dunkande mot låren för varje steg. I backen ner mot samhället körde den svarta Mercedesen om dem i hög fart. Mannen med dörrposten hoppade åt sidan och muttrade för sig själv: Jäkla missionärer å fara fram! Den här gången blev Patrik tillräckligt nyfiken för att lägga märke till bilnumret, Y 68450.

Hållplatsen låg uppe på en höjd, som öppnade utsikten ända bort mot havet och de branta öarna utanför kusten. Vägen rutschade brant nerför någon kilometer, och där under dem låg Drömme samhälle utbrett, på en lång flack sluttning ner mot Drömmesjön.

Stojande rusade här en ny tid uppför bergssidorna. Grävskopor slet stycken ur jorden för nya husgrunder, medan ännu hammarslag ekade från kvarter under byggnad. Grus rasslade från lastbilsflak, motorer morrade och cementblandare dunkade. Sjön låg och darrade under hammarslagen. Där den var som bredast, hade utvecklingen satt över den i ett triumferande språng. Där låg nu en sulfatfabrik vid utflödet i