Åtta damer i leken

By Elvy Ahlbeck

"Åtta damer i leken" är den medryckande, andra delen om Barmhärtighetssystrarna, skriven av den prisbelönta deckarförfattaren Elvy Ahlbeck.
Barmhärtighetssystrarnas efterlängtade återförening på pensionatet i Småland tar en abrupt vändning när en av medlemmarna inte dyker upp. Ingrid har påträffats död på järnvägen. Den brokiga skaran av äldre damer, som föreningens medlemmar består utav, måste nu använda sig av all sin människokännedom och slughet för att finna den som ligger bakom väninnans död. Men kommer polisen lyssna på de gamla kvinnorna?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2018
• ISBN: 9788711955253

Book preview

Måndagen den 13 juni

– Ni uppför er inte stort bättre än folk ibland, sa Lily bistert.

Den grå hankatten hade backat in i hagtornshäcken. Den svart-vite med den sneda mustaschen hade också dragit sig bakåt när Lily gick till attack med matbunken. Nu satt de mitt emot varandra, spänt vaksamma, utan att våga vända sig om och blotta ryggen. I en strid mellan två katter har den förlorat, som först vänder ryggen till.

– Ni har väl ingenting att slåss om, vädjade Lily. Plats finns det gott om och maten räcker till er allihop.

Lily älskade katter, sa folk. Hennes trädgård var alltid full av strykarkatter, som hade vant sig dit för att där alltid fanns mat utsatt. I själva verket hade hon inget favoritdjur. Det var bara så, att katterna var hungriga och for illa, och det kunde Lily inte se utan att känna sig tvungen att göra något åt det.

Det knäppte i grinden, och Lily måste runt till framsidan för att se vem som kom. Den grå släppte efter på uppmärksamheten ett ögonblick. I nästa sekund flög han genom häcken med den mustascherade efter sig.

– Allsindar, sa Lily. Får jag rakt storfrämmande!

Genom grinden vaggade lilla runda Maria på korta tjocka ben.

– Det blev så trist att sitta ensam, förklarade Maria. Jag måste ta mej nånting för. Får jag komma in, eller har du kanske inte tid?

– Tid! Det är väl det enda man har gott om.

De två kvinnorna gick tillsammans in i Lilys hus, som var från trettiotalet och därför ansågs gammalt även av sin ägarinna, Lily, som själv var 72. Väninnan Maria var 63.

– Jag saknar Barmhärtighetssystrarna, suckade Maria, när hon satt framför smörgåsbricka och kaffe. Vi hade allt bra roligt ibland.

– Åjo, medgav Lily. Visst var det mycket som var bra, mest i början. På slutet var det väl inte så muntert.

Vad de två kvinnorna yttrade sig så nostalgiskt om var gruppen Barmhärtighetssystrarna, en gång en livaktig filantropisk förening. Ensamma, äldre kvinnor, som fann livet innehållslöst och ännu hade krafter kvar att hugga i, slöt sig samman för att utan betalning ge hjälp åt den som behövde hjälp. De hade tänkt sig att städa, laga mat eller rensa i trädgårdarna åt sjuka eller svaga, som inte själva orkade och inte hade råd att anlita hjälp. De hade varit till nytta, även om en del av dem nog många gånger hade utfört sitt arbete med mer entusiasm än kunnighet. Andra hade huggit in på uppgifterna med kraft, initiativförmåga och skicklighet. Inom ett år var gruppen känd i bygden. Folk började betrakta den som underställd socialvården. Därmed började de hjälpta att ställa krav. De ville själva få välja vilken av systrarna de ville ha hjälpen av, och de vände sig till gruppledaren och klagade, om de inte var nöjda med arbetet. Gruppen minskade då snabbt i medlemsantal. De systrar, som brukade råka ut för kritiken, började helt enkelt skolka. Kvar blev en liten kärntrupp av arbetsdugliga kvinnor, utnyttjade som gratis arbetskraft av folk som mycket väl hade råd att betala. Även denna lilla elittrupp drog sig då ur det hela. Gruppen Barmhärtighetssystrarna upplöstes. Systrarna gick åt var sitt håll och var efter två år åter ensamma.

– Åtminstone lärde vi oss ju en del om världen, konstaterade Lily bistert. När folk hade vant sej vid att dom kunde be oss om hjälp utan att behöva betala för den, så slutade dom upp med att vara tacksamma. Sen var det bara kritik jämt.

– Nåja. Vi var kanske inte alltid så händiga med allt vad vi tog på oss, erkände Maria. Det blev väl lite galet ibland.

På den punkten hade de två kvinnorna olika åsikter, och det av förklarliga skäl. Maria hade levt ett skyddat liv som hustru till en välsituerad man med bestämd uppfattning om vad värdighet och ställning fordrade. Så länge han levde, såg han till att hans lilla hustru inte behövde uträtta mer fordrande sysslor än att sätta blommor i vaserna sedan städerskan gått. När Maria vid femtionio års ålder blev änka och gick med i Barmhärtighetssystrarna, stod hennes praktiska handlag inte i någon rimlig proportion till entusiasm och god vilja. Lily däremot hade ensam fostrat tre barn med arbetsamhet och uppfinningsrikedom. Hon hade tillhört toppkrafterna inom gruppen.

– Det var lika bra att den upplöstes, hävdade Lily.

– Men det har blivit bra ensamt, klagade Maria. Kunde vi inte åtminstone träffas nån gång? Bara för att prata, eller nånting?

Lily reste sig för att i sista minuten rädda smörgåsbrickan undan den svartvite med sneda mustaschen, som hade kommit inhoppande genom fönstret.

– Det ligger nånting i det, yttrade hon fundersamt. Man går här och gror igen för sej själv. Jag kommer att bli ett original, om jag inte passar mej.

Hon visste inte, att hon i mångas ögon redan var det. Lily med kattfarmen.

– Om det nu går att få tag i dom, funderade Maria. Tänk att man kan komma ifrån varandra så på bara ett par år!

– Adela finns kvar. Hon var över i Amerika ett par månader, men jag har hört att hon har kommit hem igen. Och Ingrid bor här i Vilhelmsberg, så henne träffar jag ibland. Hon har en tvåa vid Esplanaden. Kanske vet hon mer om var man kan få tag på dom andra.

---

Tjugo minuter senare lämnade de två kvinnorna det gamla villaområdet med dess tunga dofter av schersmin och syrener, timjan och salvia, citronmeliss och malört och promenerade mot centrum, där trottoarerna på ena sidan kantades av nyuppförda fyravåningshus i glas och betong, på den andra av parkerade bilar. De kastade snabba blickar i skyltfönstren där de gick och uppfattade då och då en bild av sig själva i en spegel eller en ruta, två ensamma kvinnor, lite oroliga för sin image i den värld de så sällan blandade sig med numera. Den ena gestalten var lång och mager och rak. Kanske höll hon sig till och med lite rakare och bistrare än vanligt, Lily, bredvid den lilla ivriga, rultiga Maria.

Hyreshuset, där Ingrid bodde, var ett av samhällets nyaste och modernaste. Entréhallen hade vitt marmorgolv och på väggarna grön kakelmosaik. Någon trappa mellan våningarna fanns inte, bara hiss. Lily tog täten och bestämde, för hon hade varit här förut.

Dörrklockan på andra våningen vid dörren med Ingrid Olsson på skylten surrade innanför i tamburen, men annars hördes ingenting. Trapphallen var en ljudisolerad brunn. De väntade en stund och försökte igen.

– Det var ju synd, tyckte Lily. När du nu har rest hit.

– Hon är kanske bara ute och köper mjölk eller nånting, gissade Maria.

När de nu hade kommit överens om ett gemensamt initiativ, ville de ha det genomfört omedelbart. Att Ingrid inte var hemma när de sökte henne med goda nyheter, var ett hinder de inte ville acceptera. De väntade i fem minuter. Det var obekvämt, eftersom det inte ens fanns en trappa att slå sig ner i och vila benen.

– Vi kan väl skriva en lapp och lägga i brevlådan, föreslog Maria. Så kan ju hon ta kontakt med oss när hon kommer hem.

Maria hade både penna och ett anteckningsblock. Hon skrev Ring lily! viktigt. Sedan gick hon mödosamt ner på knäna och tryckte in brevinkastet för att stoppa in lappen.

– Konstigt, sa Maria. Hon har gått ut utan att ta hand om posten.

– Den har väl kommit efter det att hon gick ut.

– Men det är så mycket post.

Maria sjönk ihop till en hög av blommigt bomullstyg, när hon satte sig ner på hälarna och sträckte fram huvudet för att få bättre blick över golvet innanför brevinkastet.

– Jag kan se fyra tidningar och tre kuvert. Och där borta ligger ICA:s billighetsreklam, den fick jag i fredags i förra veckan.

Lily sköt Maria åt sidan och gjorde sig så liten som möjligt för att komma åt att se.

– Och vad håller damerna på med då?

En man hade kommit ut ur hissen bakom dem utan att de hade märkt det. Han betraktade bistert uppfordrande de två kvinnorna, som från sin ställning på händer och knän vände upp mot honom generade ansikten.

– Vi söker Ingrid Olsson, förklarade Lily.

– Jaha, sa mannen.

– Hon är inte hemma, förtydligade Maria.

– Nähä, sa mannen.

– Men det ligger en väldig massa post därinne. Tänk om det har hänt henne nånting!

– Hon är väl bortrest.

Mannen hade tagit upp en nyckel och fortsatte mot en dörr längre bort i korridoren.

– Men om hon inte är bortrest, sa Lily efter hans rygg. Jag var här så sent som i torsdags, och då sa hon ingenting om att hon skulle resa bort. Tänk om hon har blivit sjuk och inte kan öppna! Vet ni var vi kan få tag i vicevärden?

Mannen vände sig om och granskade de två knästående kvinnorna. Marias runda ansikte var allvarligt bekymrat. Lily hade alltid sett förtroendeingivande ut och gjorde så även nu, trots situationen.

– Det är jag det, sa mannen. Vi kan väl alltid ta oss en titt.

Han öppnade med huvudnyckeln och gick före kvinnorna in i lägenheten över högen med post. Maria makade undan den för att slippa kliva i den. Ingrid höll sig med Dagens Nyheter, såg hon. ICA-reklamen kände hon igen. Vi i Villa hette en tidskrift, troligen gratisutskick från den tiden Ingrid hade hus. Några fönsterkuvert av officiellt utseende lade Maria undan som ointressanta. Bara ett privatbrev fanns där.

Vicevärden tittade på Maria på ett sätt som gjorde henne upprörd. Inte trodde väl karln att hon var nyfiken! Hon släppte brevet ifrån sig med förnärmad min, men inte förrän hon hade läst avsändaradressen och sett att det inte var någon hon kände.

Lägenheten var blänkande ren och välstädad. Krukväxterna var placerade i självvattnande lådor. Vicevärden, som redan hade börjat ångra att han hade släppt in snokande kärringar i en hyresgästs lägenhet, tittade ogillande på Maria, när hon öppnade kylskåpsdörren.

– Kylskåpet är avstängt och rent, konstaterade Maria. Så har hon rest bort då.

De lade undan högen med post på ett bord, för att den inte skulle avslöja för nyfikna att lägenheten var tom, och så gick de tillbaka hem till Lilys hus.

– Konstigt, sa Lily. Jag var ju där i torsdags, och då sa hon inte ett ord till mej om att hon skulle resa bort. Ändå måste hon ju ha rest på torsdag kväll eller tidigt i fredags morse, för den där ICA-reklamen fick ju du med posten i fredags, säger du.

Maria förstod Lilys besvikelse. Det hände så lite i deras tillvaro nu för tiden. En resa, som skulle komma att ta flera dar, var absolut något som man inte kunde låta bli att berätta om, speciellt för en gammal vän.

– Har du numret till Adela? frågade hon avledande.

De ringde upp Adela, och Adela blev mycket glad åt att höra ifrån dem. Hon tyckte att Marias idé om ett sammanträffande var strålande. Hon hade adresserna till Serafina och Lotten. Kanske kunde fler nås genom dem.

Lily och Maria var entusiastiskt sysselsatta, tills Marias buss gick. Tanken att uppliva Barmhärtighetssystrarna var inte längre ett hugskott, den hade blivit ett beslut.

Gruppen borde kunna återuppstå, men till ett annat slags liv.

Energi och krafter fanns kvar. Vad som saknades var bara en uppgift. Tillsammans skulle de säkert komma på något.

I ivern glömde de helt bort sin oro för Ingrid Olsson. Hon var väl helt enkelt bara bortrest.

Tisdagen den 21 juni

Nästa vecka förde med sig brev från Serafina, Lotten, Lydia och Greta. Lily ringde till Adela. Sju personer var de sammanlagt kvar av en blomstrande förening, som när den stod på sin höjdpunkt hade över hundra medlemmar. Var det verkligen någon mening?

Men när Adela väl hade bestämt sig, så var hon beslutsam. Sju personer kunde uträtta en hel del. Det var i alla fall bättre än att sitta ensamma var för sig och inte göra någonting.

– Jag går upp till Ingrid i dag, bestämde Lily. Får vi henne med, så blir vi åtta, och hon kan kanske få tag i någon av dom andra.

Lily gjorde iordning kvällsmaten åt katterna, drog poplinrocken utanpå bomullsklänningen och gav sig iväg till Esplanaden. Ingenting hände, när hon ringde på Ingrids dörr. Var hon alltså fortfarande inte hemma? Det hade ju ändå gått mer än en vecka.

Hon ringde igen. Nu öppnades dörren innan ringningen hade tystnat.

– Jaså, du är hemma i alla fall, utbrast Lily lättad.

Men det var inte Ingrid som stod där. Det var en ung man, inte mer än en sexton-sjutton år. Han såg inte trevlig ut. Håret hängde ner på axlarna på honom, och jeansen var trasiga nertill.

Mellan dem på golvet låg en hög med post.

– Vad gör du här? frågade Lily ampert.

Han svarade inte, flackade bara villrådigt undan med blicken.

– Jag söker Ingrid Olsson, förklarade Lily. Är hon hemma?

– Nej, svarade grabben mycket tyst, det var svårt att höra honom. Jag trodde det var hon som kom.

– Om hon inte är hemma, hur har du kommit in då?

– Hon gav mej nyckeln.

Lily blev vaksam. Hon hade på tungan att fråga, hur Ingrid hade kunnat ge den unge mannen nyckeln, om hon inte själv var hemma, men hon förstod hur det hängde ihop utan att fråga. Hon hade överraskat en inbrottstjuv. Och nu var hon helt enkelt inte situationen vuxen.

– Är det du som heter Lily? frågade grabben plötsligt.

Lilly nickade.

– Faster Ingrid har pratat om dej ibland. Jag tänkte det kunde vara du, för du är väl den enda hon umgås med här i samhället.

Det kom lågt, mycket svårt att uppfatta.

– Och vem är du då?

– Johannes.

Lily granskade grabben. Hon visste, att Ingrid hade en brorson som hette Johannes. Faktiskt hade hon talat mycket om honom, och Lily hade fått se kort. Det var en liten smal, ljus pojke med kortklippt hår och ett blygt leende, inte en gänglig, cendréfärgad räkel med håret nästan till midjan.

– Vill du inte komma in? frågade grabben, och plötsligt kände hon igen leendet och mindes, att korten hon hade sett hos Ingrid hade varit desamma i tre års tid och förmodligen några år gamla redan när hon först hade fått se dem.

– Tack ska du ha, sa Lily. Men om inte Ingrid är hemma?

– Hon kommer när som helst. Hon skickade mej nyckeln, för jag kom med eftermiddagsbussen och hon var inte säker på att hon skulle hinna hem före mej. Men hon kommer säkert.

Lily samlade ihop posten och lade den i samma hög, som hon och Maria hade stökat undan för en vecka sedan.

Lägenheten bar spår av att ha en gäst. En skinnjacka låg slängd i vardagsrumssoffan, och på bordet framför den stod en odiskad kaffekopp, ett öppnat knäckebrödspaket och en plastbytta margarin.

– Vill du ha kaffe? frågade pojken.

Lily tvekade. Hon trodde inte mycket på hans förmåga att laga ett drickbart kaffe. Men det var ju en vänlig gest.

– Ja tack.

Han försvann ut i köket och Lily lämnades ensam att se sig omkring. Allt stod på samma sätt som när Lily och Maria var där. Ingrid hade inte varit hemma i mellantiden.

Det tog inte lång stund för pojken att komma ut från köket med en kastrull kokande vatten, en ren kopp på en bricka och en burk Nescafé. Därmed löstes det problemet. Lily kunde själv blanda sitt kaffe till angenäm styrka och smak.

Sedan satt de där mitt emot varandra vid soffbordet och hade absolut ingenting att säga varandra. Efter en lång stunds tystnad grep de båda samtidigt efter halmstrået. De började tala om sin enda gemensamma bekant, Ingrid.

– Jag förstår inte att hon är borta så här länge, sa Lily. Och inte ett ord har hon sagt till mej om att hon tänkte resa nånstans. Har hon rest utomlands, tro?

– Ingen aning. Jag ringde henne i onsdags förförra