Mormor går i gräset

By Margit Geijer

Under en sommar bor två flickor hos sin mormor på landsbygden. När de inte leker och busar på gården, berättar mormor sagor om traktens rika historia. Hon berättar om Sofia Ersdotter och rotknekten Erik Fingal, som levde här för 150 år sedan. Deras liv skilde sig mycket från flickornas nuvarande upplevelser, men var samtidigt förvånansvärt lika. De vandrade längs samma stigar, andades samma luft och blev lika fascinerade av de omkringliggande skogarnas hemligheter.
"Mormor går i gräset" är en bok som väver samman det gamla med det nya. Genom mormoderns berättelser får vi en inblick i hur Sofia och Erik levde, och vi upptäcker att även om vi lever i en helt annan tid, har vi alla samma slags upplevelser idag.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 12, 2024
• ISBN: 9788727144825

Book preview

Margit Geijer

Mormor går i gräset

SAGA Egmont

Mormor går i gräset

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright ©1967, 2024 Margit Geijer och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727144825

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

D e har kommit.

Nej, jag menar inte viporna över sjömaden, inte heller flugsnapparparet i päronträdet utanför köksfönstret. Jag tänker på barnbarna. Som holklösa och övergivna för en tid lämpats över på oss i vår gamla gård, medan mor deras har tillfälligt arbete i förorten där de bor.

Barfota står de i gräset bredvid mej. Och jag synar dem i smyg. Känner mej nästan lite främmande för dem, så mormor jag är. Har inte sett dem sen jag höll på att kvävas i tomteskägg i julas.

Susanne, femåringen. Stadig och knubbig som en vårlök på ytan — men på djupet med oväntat häftiga strömdrag. Annika, den yngsta. Skallig och ljushylt efter morfarssläkten. Breda, korta händer och fötter. Efter mormor sin.

När far och mor for i morse höll de på att lipa en skvätt. Men sen blev de varse stararna som brådskande flög med mat till sina små i den ihåliga oxeln. Blänket av näbbar däruppe, det gälla kvirrandet … Nyfikenheten var ömsesidig.

Barnbarna såg inte bilen svänga runt det gamla igenrasade brygghuset i vägkröken.

Såg inte heller kvinnfolken som låg på knä vid bäcken med uppskörtade kjolar. Hörde inte klappret av slagorna, mumlet av röster i vinden … Men mormor har blivit lyhörd för sånt efter en vinter bland ödetorpens flyende skuggor. Mormor — stadstorparn, som på låtsas vridit klockan tillbaka med vetskap att man när som helst kan kliva in i Nuet igen. Man har sett att taxen som pulsat framför en i snön, åldrats sen i höstas, man vet att man själv inte längre urskiljer trädens fina barkrispor utan konstlad hjälp. (Har nån sett mina glasögon? gnäller mormor jämt numera.) Däråt är intet att göra. Men bekvämt, modernt kan man få. Om och när man vill. Det har bara varit att ta tåget in till stan och lämna den snåriga gläfsande vinterskogen. På lek har vi bott här. I bittert nödtvång trälade de gamle — de som var före oss.

Nu ryker frömjöl över backen, ylletröjor är nerlagda i malkista tillsammans med köld och mörker. Barnbarna vet inget om marken här. Hör inga röster, ser inga skuggor.

Eller — gör de? Och tar sånt för självklart! Om de skådar en soldathustru från artonhundratalet eller en hare … Varför är det ena märkvärdigare än det andra?

När min dotter var liten och fick öronvärk i vårblåsten trodde hon att ett troll satt på sängkanten och krafsade i hennes öra.

Var du inte rädd? har jag frågat den vuxna Kerstin. Rädd — nej! har hon svarat. I vart fall inte så rädd som jag skulle bli om jag nu såg ett troll under sängen.

Jordens hemligheter godtas när man är barn.

Förr var även vi vuxna förtrogna med Tomten, Huldran, Nornan, De Små Grå … De fanns. Överallt i visthusbodar och lador. Ingen häpnade. Det var bara så.

Ännu ligger den gamla gården här kringgärdad av mörk mystik. Men hur länge till?

Redan dundrar grävskoporna på andra sidan sjön. Dag för dag nafsar maskinernas vargkäftar in i skogskroppen. En bit hagmark uppäten förra veckan. I går morse ett stycke soldattorp med potatiskällare och krusbärsbuskar …

Maskinåldern är glupsk. Vill ha mer och mer.

Torpfolket bor numera i staden med sopnedkast, varmvatten, elljus. Slut med vattenbärning till en igenisad brunn, slut med vedhuggning, fönsterdrag, råttgnav.

Men slut också med nära förbund till allt växande. Tysta kvällar, när man hör Någon — Något gå genom gräset.

— Hej, mommo, säger plötsligt den skalliga och hoppar upp och ner på stengrunden till en gammal källare.

Då tar jag dem vid handen och går runt med dem under de uråldriga träden.

— Se er omkring, små barn, säger jag med mossig mormorsröst. — Därborta i kohagen gick vägen förr. Krokig och smal. Där kom folk ridande eller åkande i vagn. Bakom häggarna låg stallet, där åtta kurirer och sex Konungsliga stampade i spiltorna. Då var här kronohemman, man betalade skatt med fläsk, smör, säd, 32 ängslass hö … Det var någon gång på sextonhundratalet. På väggen därinne hänger en karta över Ekeby från den tiden. Lantmätarn som var här och stegade och mätte en vårdag för drygt trehundra år sen, verkade kanske lite ovan. Lantmätarkartor fanns inte före 1628.

Ja, gud vilken gammal gård!

Vi har hittat träbultar under köksgolvet, ett spinnrockshjul på vinden, en slipsten bakom lidret. Vi har rivit fram gulnade tidningsnotiser om bröllop och begravningar bakom blommiga tapeter … Är ni med? Snyt dej, Annika … Tänk er — här bodde en familj i vart rum på den tiden tillsammans med gamla fastrar, mostrar och fattighjon som kommunen betalte för. Per Persson … Som blev rotebonde ungefär när Fredmans Epistlar kom ut i trycket. Och Cajsalisa Larsdotter, hustru hans … I femtio år levde och verkade de här. Femtio års svett och möda i stockväggar och i marken runtom. Och Ingri Olsdotter … Som hotades med vräkning ut på landsvägen, när hon blev soldatänka — om inte just då en fållbänk stått tom på Ekeby.

Arbetsoförmögen. Har i denna dag erhållit 300 riksdaler banco. står det präntat i kyrkboken. Kanske hon på gamla dagar blev förvärkt av drag från otäta fönster. Har man inte själv frusit kanske, trots ylletröjor och kalsongers mångfald!

Och alla knektar då. Som hystes in här i väntan på lediga torp. De drog ut i kriget — Pommern, Danmark, Finland — och återvände stundom (tål ni höra?) med frossa, feber, bortskjutna armar, ben … Det var priset de fick betala för att i bästa fall kunna stappla in över egen tröskel.

Jag tänker på Erik Fingal, roteknekten, vars vapenkista nr. 358 just nu står i farbror Emils rum.

Och Sofia Ersdotter. Hon, som födde hans son …

Och uppåt backen låg ystebod, skäktbod, torkhus, bastu … Där höll fattighjonen mest till. Rultade fram och tillbaka, in och ut i ständigt dagsverkstramp. Och här … akta, snava inte på hans käpp. Är det en gren? Nej, han står ju där bakom slånsnåren, Knekt-Johan, och ser på oss med små röda blinkande ögon. Bli inte rädda, han är inte farlig. Ni ska vänja er vid sånt, allt är så kyligt korrekt därborta i förorten. Inga sugande lockrop annat än från grannens radio och TV.

Men här …

Dumben därborta, som plockar ner stjärnor med sina magra händer. Och Bröt-Stina, den krokiga, som inte ser längre än till gräset. Tok-Eskil, enarmad efter slaget vid Porkala. Kvast-Anna med stora skälvan … Tröttkörda, skrumpna hjon.

Ser ni inte, hör ni inte, små barn? Ni som är närmare jorden än jag. Nej minsann, ni har blivit döva av stadsbullret.

Hör inte heller vargen som tjuter styggt från Skallberget. Inte trollskrattet bakom vedboden …

— Det ä en kråka, säger Susanne tveksamt och sneglar inåt skogen. — Såna har vi i Kallhäll. Och det ä Jeppe som skäller ve farstudörrn.

Inte alls nån varg.

En vindil tassar genom gräset.

— Mommo, ja vill gå in, snörvlar den minsta.

Det är kväll.

Och så är den dagen förliden.

Det är torrt i år. Brunnen snart tom, bara lite bottenskyla som räcker några veckor med sparsamhet. Och vägen neråt lagårn är grå och sprucken. Ingen vårbäck i diket.

Men ljuset. Som opal över kohagen och dalen. Och sälgbuskarnas gyllne facklor sprakar av fåglalåt. En ny vår, trots allt. Även för mormor. Liksom för de månghundraåriga, mossiga äppelträden mot kökssidan. En del av dem har slutat blomma, men ännu har ingen vind orkat vräka omkull dem. Med en sorts knuvig envishet står de kvar.

Barnbarna hoppar framför mej i hjulspåren. Små frön på jorden. Den skalliga drumlar omkull, skriker gällt med vidöppen mun — och glömmer lika fort.

Först ser vi på grisarna. Deras små skärbleka ögon, deras fint svängda klövar och nästan graciösa tår. Den store galten stapplar fram bakom inhägnaden med sitt kön hängande mellan skära skinkor. Galtarna förr, de som gick i skogen invid Ekeby, var smäckrare, svartraggiga med smala krokodilkäftar.

Grov, högbent betäcker han nu en av småsuggorna som tjutande underkastar sej, medan barnbarna plockar nate att göda dem med, oberörda av vad som sker för livets fortbestånd.

Sen lagården med korna. Dessa mildögda väsen som mumsar gräs i ena änden och bakar ut varma kakor ur den andra. Som stora vandrande automater på Guds gröna ängar.

I rader står de där, råmande och bredbenta, medan mjölkmaskiner surrar. Kalvarna sörplar skummjölk ur plasthinkar, stjälper omkull dem i ivern. Den lille nyfödde suger på lagårdspigans fingrar. En mager, allvarlig flicka från grannsocknen. Kanske en av de sista representanterna för sin yrkeskår. Hon ska vara duktig och arbetsam, sägs det. Finns det inte hederstecken som förr, när ett kors av björkslanor restes på lagårdsbacken?

— Ska mormor berätta en sannsaga. Det var en gång en deja som gick bland korna i båsen och grät. Hon skulle ha barn, hon var så olycklig.

— Varför dä för? Dä va kanske Jesosbarnet som växte i hennes mage.

— Men hon hade ingen ring på fingret, ingen vagga åt barnet. Och alla var elaka mot henne.

De hör inte på längre. Är redan borta hos tjuren Nero, det svarta frustande urberget.

Det lider mot eftermiddag när vi kommer tillbaka. Långa skuggor över gräset, gökrop bortom Änkans övergivna torp. Snart är väl Emil hemma från stan.

Gården, röd och låg med kvällssol brinnande i smårutiga fönster. Skogens raggiga fäll bakom … Om man inte nyss hört dagens sista sprängskott från nya vägen kan man lätt föreställa sej att det är en väldig vildskog med mörka varghålor och tunga björntramp.

Som förr.

Barnbarna är trötta. Tiger för en gångs skull. Bara ett stilla sus från de gamla träden där nötväckan bor, och det förälskade kattuggleparet.

Då ser jag henne plötsligt.

Hon kommer brådskande runt husknuten. Liten och brunhårig, träskor på fötterna, gråbrun klänning med öppen kofta över axlarna.

Jag känner igen henne. Har ofta mött henne i skymningen när kvällståget rusat förbi bortom skogen. Dejan Sofia Ersdotter, född i Lillkyrka församling år 1775.

Hon tar av neråt häggarna, där vi letade efter vitsippor i morse. Därnere hade de lagård, svinstia, dass …

Våra vägar korsar varann. Hon går rakt igenom oss.

Men barnbarna skuttar vidare, utan att se henne. Eller ser. Och tänker ändå bara framåt på ostsmörgås och mjölk i köket.

Och Sofia Ersdotter stryker ljudlöst förbi. Försvinner djupt in i vårdträdets skugga.

Nästan samtidigt dyker Emil upp ur skogen med portfölj i handen. Han kommer över vildhallonstigen, där de förr drog iväg med bössa, nät, snaror. Jeppe springer glatt skällande emot honom.

Så går vi då in.

Det är en kväll om våren.

När vi ätit och diskat är mormor tråkig. Istället för att spotta i dockkopp och röra gröt av aska från öppna spisen, räknar man tvätt och gör anteckningar i hushållsbok. Smör, bröd, ost, korv … Bläddrar tillbaka till andra vårar. Tvättnota. Hämta skor i byn. Betala tandläkarn … Å, det blir stegar, himlastegar av livets nödtorft. Högt ovanför vårdträdets krona når man, ända bort till den tid, då de skrev ort, aln,