Kommissarie Marquanteur och de döda mademoisellerna: France crime thriller

By Alfred Bekker

av Alfred Bekker





En seriemördare dödar blonda kvinnor med lockar. När FoPoCri tar sig an fallet har mördaren varit aktiv i flera år och lämnar inga spår efter sig. Det är först när de senaste döda kropparna hittas som saker och ting verkar röra på sig. Kommissarie Marquanteur och hans team av utredare i Marseille måste använda alla sina färdigheter för att spåra upp mördaren.


Alfred Bekker är en välkänd författare av fantasyromaner, deckare och ungdomsböcker. Förutom sina stora bokframgångar har han skrivit många romaner för spänningsserier som Ren Dhark, Jerry Cotton, Cotton Reloaded, Kommissar X, John Sinclair och Jessica Bannister. Han har också publicerat sig under namnen Jack Raymond, Robert Gruber, Neal Chadwick, Henry Rohmer, Conny Walden och Janet Farell.

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: May 30, 2024
• ISBN: 9783745238013

Book preview

Upphovsrätt

En CassiopeiaPress-bok: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Sonder-Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är imprints av

Alfred Bekker

© Romain av författaren

OMSLAG A.PANADERO

© detta nummer 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De fiktiva personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Likheter mellan namn är slumpmässiga och oavsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Följ oss på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Få de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förlagets blogg!

Håll dig informerad om nya utgåvor och bakgrundsinformation!

https://cassiopeia.press

Allt som har med fiktion att göra!

1

Vi var på väg till Ètang de Berre. Staden Marseille äter sig allt närmare Frankrikes största insjö, som för övrigt också har en förbindelse med Medelhavet. Det är därför sjön också kallas för lagun. Étang de Berre uppfyller i alla fall alla kriterier för detta.

Vi - i det här fallet var det Aurelie och jag.

Jag hade träffat Aurelie för ett tag sedan.

Det är inte så lätt för någon som jag att ha ett förhållande. Det är på grund av mitt jobb. Mitt namn är Pierre Marquanteur. Jag är kommissarie i en specialenhet som heter FoPoCri, som arbetar med kampen mot organiserad brottslighet, seriebrottslingar och terroristhot. Tre områden inom polisarbetet som är utmanande på mer än ett sätt. Jag kan bara drömma om regelbundna arbetstider. Och så finns det förstås en del andra omständigheter som kan vara svåra för ett förhållande.

Jag försöker fortfarande då och då.

Även om jag måste erkänna att chanserna att lyckas kanske inte är särskilt stora.

Vad kan jag säga?

Jag är bara en optimist av naturen.

Det finns förmodligen inget annat val.

Aurélie och jag färdades i min sportbil, som jag också använder i tjänsten.

Finns det risk att du förväxlar mig med din kollega Pierre? frågade Aurelie efter att vi varit tysta en stund. Étang de Berres pittoreska bakgrund bredde ut sig framför oss. Vattnet var himmelsblått. Solen sken från en nästan molnfri himmel och badade Étang i ett mycket speciellt ljus.

Nej, det är ingen fara, försäkrade jag honom.

Verkligen?

Min kollega är mycket mer charmig än du. Hur skulle någon kunna förväxla dig?

Du menar inte allvar, Pierre!

Det var kul, Aurelie!

Men jag tyckte att det lät som om du menade allvar!

Det var kul. Ärligt talat.

Ibland tror jag att mina bästa dagar som kvinnotjusare helt enkelt är över. Men det spelar ingen roll. Någon måste ju trots allt göra det jag gör. Någon måste göra det och se till att den organiserade brottsligheten inte går överstyr. Det är möjligt att du är lite ovan när det gäller charmig flirt.

Vad har du tänkt på hela den här tiden? frågade hon.

Ingenting.

Nej, det är inte sant.

Kan du läsa tankar?

Jag kan i alla fall se om du tänker på något.

Jaså?

Det är något som bekymrar dig. Jag slår vad om att det har med ditt jobb att göra.

Hur kan du veta det?

Hon ryckte på axlarna. Bara en gissning från min sida, sa hon. Det finns en mycket hög sannolikhet för det, så det är bara naturligt att det blir så - eller något liknande.

Jag tog ett djupt andetag.

Okej, du har rätt, sa jag.

Jag visste det.

Jag kapitulerar inför dina telepatiska förmågor, Aurelie.

Det är en överdrift. En normal miniminivå av empati. Det är allt det är.

Jag funderar faktiskt på en sak just nu. Och det har med jobbet att göra.

Berätta för mig.

För en tid sedan hittades en kropp här i Étang de Berrre. Det var arkeologer som hittade den. De letade egentligen efter ben från stenåldersmänniskor, men så hittade de en skalle med krönta tänder.

Det betyder att det var en modern person!

Ja.

Och ett mord!

Det stämmer.

Fick du tag i mördaren?

Självklart.

Varför, naturligtvis?

För att uppklarningsprocenten för mord är mycket hög, Aurelie. Det är därför det är naturligt.

Men du kommer inte att få alla heller.

Ja, det stämmer. Vi skulle inte ha fått den här heller, inte på långa vägar. Kroppen hittades under en utgrävning och om inte någon hade varit väldigt uppmärksam hade kraniet med kronorna kanske stått på ett museum idag.

Varför tänker du på det här fallet nu av alla tillfällen?

Varför av alla?

Ja, precis när vi vill ha en trevlig dag.

Jag ryckte på axlarna. Étang de Berre verkar så fridfullt. Så oförstörd. Ett naturens underverk.

Naturvårdare säger något annat.

Jag vet, jag vet. Men det ser ut så här. Så fridfullt. Förstår du vad jag menar?

Jag tror det.

Vi reser inte dit utan anledning.

Det är vackert där.

Exakt.

Ja, jag tror att jag förstår vad du menar.

Ingen misstänker ett mord där. Inte ens jag.

Gör mig en tjänst, Pierre.

Gärna.

Försök att inte tänka på mord eller dråp eller organiserad brottslighet eller maffiagäng eller något annat som har med ditt jobb att göra i dag.

Jag log.

Jag försöker.

Verkligen?

Även om det är svårt?

Ja, även om det är svårt.

Bra, det är allt jag ber om.

Men ibland får tankarna ett eget liv.

Håll henne i ett hårt koppel, Pierrre.

Jag ska försöka.

Bra.

En person vid namn Danny Berlois, som drev en bensinstation och en butik, var ute och handlade den dagen. Han befann sig i en butik som hade överblivna varor av allt som kunde säljas. Det är precis vad jag behöver! sa han högt när han fick syn på högen med T-shirts. Det stod I AM DANNY på den. Den var helt rätt för honom. Och för hans butik och hans restaurang. JAG ÄR DANNY. De här måste jag ha, sa han och tog hela högen med sig.

En trevlig munkavle, tyckte han.

Och ett varumärke.

Föga anade han att han snart skulle bli inblandad i en mordutredning.

Men vem kan se in i framtiden?

Danny Berlois kunde verkligen inte det.

Och det hade han nog gemensamt med nästan alla andra människor.

Någon hade en gång sagt till honom att det alltid var bäst att njuta av varje dag som om det vore den sista.

Danny Berlois hade alltid tyckt att det faktiskt var en ganska förnuftig inställning till livet.

De händelser som följde förstärkte denna inställning.

Aurélie och jag hade en fantastisk dag.

Vi hyrde en båt i en av de små pittoreska hamnarna vid Étang de Berrre och åkte ut med den. Det var en fantastisk upplevelse. Omgiven av ett glittrande blått vatten är Marseille långt borta och det är svårt att föreställa sig att man måste åka tillbaka till jobbet på måndag, hämta upp sin kollega vid det välkända hörnet och köra till vårt operationscenter.

Aurelie hade haft rätt.

Det här var precis vad jag kanske behövde.

Ett avbrott.

En upplevelse som inte hade något att göra med det dagliga arbetet.

Det var vackert, sa hon. Och hennes ögon glittrade.

Vi hade fört båten tillbaka till hamnen och tagit våra saker i land. Nu stod vi på bryggan. Vi kysste varandra.

Sedan gick vi vidare.

Vi kysstes en gång till och stannade upp igen.

Jag vet inte hur jag ska förklara det, men tydligen förblir en polisman först och främst en polisman, även när han kysser. Hur som helst, jag lade märke till en man med svart skägg och skalligt huvud. Han stirrade rakt i min riktning. Han fixerade mig bokstavligen med sin blick och i nästa ögonblick tänkte jag: Vad gör han egentligen där? Närhelst något inte verkar höra hemma där det är, lägger någon som jag märke till det. Man anar alltid en konspiration, en kriminell plan, ett angrepp på den allmänna säkerheten... Något i den stilen.

För det mesta händer ingenting av det slaget.

I de flesta fall är alla farhågor helt förgäves.

Men den här gången var det annorlunda.

I nästa ögonblick exploderade den båt som Aurelie och jag just hade varit ute på Étang de Berre i. Jag kastade mig ner och drog med mig Aurelie. Vi landade ganska hårt på bryggan. Tryckvågen svepte över oss. Jag insåg att det hade varit jäkligt nära ögat. Vi hade tur som fortfarande var vid liv. Jag tittade upp och sökte med blicken efter mannen med det svarta skägget och den kala hjässan. Men han var ingenstans att se. Försvunnen som en fantom.

Det tog inte lång tid för polisen att anlända. Och en halvtimme senare kom även kollegorna från vår specialavdelning.

Lyckligtvis hade inget hänt med Aurelie. Och hon tog det hela relativt lugnt.

Vad var det där? frågade hon.

Jag önskar att jag visste.

Du har ingen aning?

"Jag är säker på att