Mannen från Hatten

By Sigvard Morén

Mannen från Hatten är en memoar av Sigvard Morén. I boken får läsaren följa hans händelserika liv, från uppväxten på gården Hatten i Ragvaldsträsk, via ett rikt yrkes- och föreningsliv, där många företag och föreningar fått ta del av hans affärssinne, entreprenörskap och ledarskap, i rollen som vd eller styrelseordförande, till familjelivet med resor, husbyggen, golf och ett stort umgänge med nära och kära.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: Jun 3, 2024
• ISBN: 9789180975193

Sigvard Morén

Sigvard Morén (f.1940) är en välkänd företagare från Skellefteå . En stor del av sitt yrkesverksamma liv har han vigt åt snickeriindustrin och han har innehaft såväl vd-poster som styrelseordförande-uppdrag i en mängd företag knutna till Västerbotten. Han är också en stor idrottsentusiast och har varit både ordförande i ishockeyklubben Skellefteå AIK och Skellefteå Golfklubb.

Book preview

BARNDOMEN

Jag föddes en kall vinter under andra världskriget, den 19 februari 1940. Mina föräldrar Gustav och Berta Morén bodde på Hatten, en ensamt belägen gård på ett berg i Svedun, Ragvaldsträsk. Det var min farmor och farfar, Eva och CO Morén som efter laga skifte byggt upp Hatten på 1910-talet. Min mormor och morfar var Amalia och Ludvig Karlsson i Norra Åbyn, Burträsk. Eftersom pappa Gustav var adopterad hade jag också en biologisk farmor, Judit Vidlund, som levde i Uppsala.

Mitt första minne kommer från när jag var cirka två år och slog min ett år yngre bror Kurt med en leksak i huvudet när han låg på soffan. Då fick jag en ordentlig åthutning, förmodligen den första, vilket kan vara anledningen att jag minns situationen så väl. Ett annat tidigt minne var när jag och Kurt var fyra och tre år och var ute och lekte och jag öste vatten i Kurts stövlar, vilket såklart inte heller var så bra.

Pappa var inkallad till Boden då det var krig. Under den tiden hade vi två bröder, Georg och Ernst Eriksson från Ragvaldsträsk, som löste av varandra för att hjälpa till med jordbruket så att mamma skulle klara av att sköta gården. De lekte med oss ibland vilket är sådant man kommer ihåg. Mamma var sjuk en längre tid och då hade vi en hemsyster som hette Greta. Jag minns att vi inte tyckte om hennes sätt att koka havregrynsgröt, den var inte som mammas. Värre var att mamma blev så dålig att man trodde att hon inte skulle överleva, bud kom från grannar som hade telefon att pappa omedelbart måste åka till sjukhuset. För att kunna komma dit fick han ringa efter byns taxichaufför Kimme Norsten som körde honom till sjukhuset i en stor niositsig Volvobil, kallad droskan.

Under tiden som mamma var sjuk hade pappa svårt att ta hand om alla oss barn. Han tog därför cykeln och åkte de två milen till Åbyn med lillasyster Gullimai och lämnade henne hos mormor där. Pappa var stressad av läget och sa inget om mammas tillstånd till Gullimai vilket hon mådde dåligt av. Så småningom när mamma blivit kry igen kunde han hämta hem Gullimai och då kändes allt bättre.

Pappa och mamma fick då och då besök av jägaren Frasse Manberg som bodde i ett ensligt torp på södra sidan om Hemvattnet. Han hade med sig hunden och brukade berätta vilda historier från bygden och skogen medan han fick kaffe med dopp.

Gammel-Lundström n’Alfred bodde på samma sida av bäcken som vi, fast ungefär en kilometer bort. En gång skulle han hjälpa oss med att ta bort en större sten. Stenkranen var uppställd och kättingar anbringades kring stenen. Men plötsligt fick Lundström fingret mellan kättingen och stenen varav delar av det slets av. Då tog han upp en skitig näsduk och lindade den runt fingerstumpen och sa he e bara att fortsätta. Han var en tuff gubbe. Ibland brukade han komma in till folk och såg han då att paltpannan stod på spisen sa han he luktar palt och gick fram och tog en palt.

I vårt hus på Hatten bodde även farfar Carl-Olof, kallad CO och farmor Eva. De bodde på övervåningen fram till 1949 då de flyttade till ålderdomshemmet på Sunnanå. Farfar CO hade täljt en yxa av hård gaddrot som jag tyckte mycket om. På vårarna var han ute och sågade ved. Pappa och farfar bröt ny åkermark på myren vilket ledde till att stubbrytaren (en kran) och drögan (en släde för tunga stenar) kom till användning. Stubbar togs upp och om de innehöll mycket tjära så fraktades de hem. Farfar klöv upp stubbarna i små vedbitar så att de i fortsättningen kunde användas till tjärdalen.

På vintern hade pappa hjälp av en tunnbindare för att tillverka stora trätunnor på logen som skulle fyllas med tjära. Vi tyckte om att leka med spännverktygen vilket inte var så populärt bland de äldre. Tjärdalen fanns snett nedanför gården i backen. Den bestod av en stor cirkelformad tratt med ett hål längst ner där tjäran skulle rinna ut till en ränna under dalen och där placerades således trätunnorna. Till att börja med skulle dalen fyllas med den tjärarika veden som noggrant staplade ståendes. Sedan täcktes dalen med torv för att kunna kontrollera eldprocessen. Det fick inte brinna, utan hettan skulle pressa ut tjäran. Tidigt en morgon tände farfar tjärdalen. Många bybor hade samlats för att se den sista dalbränningen i byn. Därefter gällde det att vakta så att elden inte fick för mycket fyr. Det fylldes på med torv och tätades där elden försökte ta sig ut. På eftermiddagen flöt den första tjäran i rännan ut och rann ner i tunnan. Det var som att vinna en hockeymatch. Tjärtunnorna såldes sedan på Tjärhovet inne i Skellefteå. Efter försäljningen gick vi på Karins café och fick välja bakelse från brickan, vilket var en riktig höjdare. Till slut åkte vi buss till Ragvaldsträsk och sedan vidare på cykel hem till Hatten.

1950 föddes Britt-Marie som blev vår minsta lillasyster. 1951 blev Kurt först ormbiten och senare sprang han över en bågsåg som stod med bladet uppåt. Det ledde till flera djupa sår i benet som blödde ymnigt. Såren fick självläka, så ärren finns ännu kvar, 70 år senare.

En höst upptäckte vi att det i salen, i ett av högskåpen, fanns två motorcyklar, snyggt gjorda i plåt som gick att skruva upp och köra med. De låg i fina kartonger och var troligen tänkta som julklappar. Vi ville provköra motorcyklarna. När mamma och pappa på eftermiddagen var i fuset, det vill säga ladugården, passade vi på att leka med dem i smyg. Vi gjorde detta vid flera tillfällen och var alltid tvungna att vakta noga så vi skulle hinna återställa cyklarna i kartongerna och i skåpet innan de kom tillbaka från fuset. På julafton kom tomten med julklapparna och vi blev särskilt glada åt motorcyklarna.

Jag hade i en tidning sett att man kunde vinna några saker om man skickade in svar på ett gäng frågor, så jag svarade på frågorna och skickade in dem till tidningen. När Gullimai fick veta detta ville hon också vara med. Det sa jag att hon fick men då var hon tvungen att ta på mig skorna i en vecka samt lite annan uppassning. Hon gick med på det och servicen utfördes men tyvärr vann vi ingenting.

Jag och Kurt ställde till med en hel del bus och ibland slogs vi till och med. Vi hade skaffat oss boxningshandskar och tränade mot varandra vilket vi hade nytta av ute i byn. Ibland lyckades vi dock reta upp pappa Gustav och då gällde det att hålla sig undan ett tag. På grund av det byggde vi två gömställen åt var sitt håll från gården dit vi kunde springa när det behövdes, likt Emils snickerboa. Det ena gömstället timrade vi av gammalt hässjevirke. Det blev ett litet hus med tak som vi just precis kom oss in i. Detta hus låg öster om gården, nära den gamla vägen som gick till Jakobs Stege, och var gömt i ett tätt buskage så att det blev osynligt från alla håll. Hit kunde vi ta oss via omvägar om vi behövde gömma oss. Den andra låg i skogen väster om gården där backen blev brantare ner mot bäcken. Där hade vi grävt ut en koja i backen. I fronten neråt fanns en ingång. Taket låg i harmoni med terrängen och var täckt med mossa och blåbärsris vilket gjorde att kojan blev väldigt svår att upptäcka. Många gånger fick vi nytta av våra två gömställen.

BARNDOMEN

Mamma och pappa vid Sommarböninga. Jag hos fotografen.

Familjen på Hatten, fr v Britt-Marie, mamma, jag, pappa och Gullimai. Kurt saknas på bilden.

Reportage om Hatten i Norran 23 juni 1960.

HATTEN

Jordbruket Hatten omfattade ca 100 hektar av skog, myr, berg, diken och bäckar. Bland dessa 100 hektar var cirka åtta hektar åker och gårdstun medan skogen täckte cirka 90 hektar. Bebyggelsen på marken bestod av bostadshuset som kallades för Vinterböninga och bestod av farstu, stor sal, kök med ett stort matutrymme, alkov och kammare. På övervåningen fanns hall, kallvinda och farfars rum. Här fanns även mitt och Kurts rum, rakt fram Gullimajs rum och på sidan fick Britt-Marie sitt rum. Sommarstugan som kallades Sommarböninga bestod av farstu, stort kök, kammare och förrådsutrymme med ett svalt nersänkt betonggolv samt ett övre däck för torra varor som exempelvis bröd. På sommaren bodde vi i sommarstugan, medan den på hösten och våren fick agera bagarstuga. Under vintern användes den som snickarbod.

Trädgården innanför staketet var en oas på sommaren med grusgångar som gick från grinden till Vinterböninga och vidare till Sommarböninga. Mellan husen formades då en triangel av gräsmattan. Röda vinbärsbuskar stod på rad längs gången mot Sommarböninga och vinkelrät mot dessa fanns det tre rader med äppelträd. Mellan raderna fanns det köksträdgårdar. Dessutom fanns det på gården även svartvinbär-, hallon- och krusbärsbuskar. Framför sommarstugan sprutade en fontän med vatten.

Ladugårdsbyggnaden på Hatten var stor och lång. Den bestod av logen, fusporten med ett stort hölager och fuset där hästen, korna, grisarna, kalvarna, fåren och hönsen befann sig. Det fanns dessutom gödselrum, vedförråd, vagnslider och torv- och strösselrum. På tomten fanns också en potatiskällare samt ett antal lador för vinterförvaring av hö. Åkrarna hade egna namn så man direkt visste vilken av åkrarna man menade om man angav en av dem. Norr om bäcken, nästan där Karlssons bodde, låg åkern Eriksjela med Eriksladan. Bredvid den fanns Dubbellägdan som såg ut som en åtta. Därefter kom Lill- och Storkullen med tillhörande lada och längst bort låg Krokulägdan. Söder om bäcken låg vår största åker, Dallägdan, men här låg även Lillägdan och tre lador. Uppe vid gården hittade man Storlägdan och Rödladulägdan med den röda ladan. Där fanns även Fyrkantslägdan och Gråladulägdan med den grå ladan. På berget en bit in i skogen låg