Algoritmen som förstörde Eric Fullertons liv

By Totte Jonsson

Vad händer om vi människor går bort oss i vår strävan efter att bekvämt låta AI ta hand om allt åt oss? Kan vi lita på algoritmerna?
City är ett avancerat system som med hjälp av artificiell intelligens övervakar och styr den smarta staden. City följer medborgarnas dagliga liv och lär sig på det sättet alltmer om alla enskilda individers behov i varje ögonblick. På det sättet kan City planera tillvaron för var och en och få livet att flyta bekvämt och smärtfritt varje dag. Men människorna bedöms också av City och beroende på deras handlingar erhåller alla plus- eller minuspoäng på ett socialt konto - varje dag.
Eric och Liv Fullerton är ett framgångsrikt par som bor i ett av stadens mer fashionabla kvarter. Eric är filosofiprofessor på universitetet och Liv advokat på en byrå som specialiserat sig på att hjälpa medborgare som fått problem med att ha blivit missbedömda av City.
Eric och Livs bostad kallas Villa Grape och i hushållet finns också hembiträdet Alicia.
En dag får Eric dålig återkoppling från studenterna på en illa förberedd föreläsning vilket snabbt kommenteras på bloggosfären. För det får han en reprimand av sin närmaste chef men även det allseende City reagerar med att ge Eric avdrag på det sociala kontot. Föga anar Eric att det är början på en snabb, algoritmstyrd, oåterkallelig och automatisk resa ner mot samhällets absoluta botten.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: Jun 6, 2024
• ISBN: 9789180975216

Totte Jonsson

Totte Jonsson föddes 1958 i den lilla hälsingebyn Viken utanför Alfta, men är numera bosatt i Gävle. Till vardags arbetar han som lärare vid Högskolan i Gävle där han undervisar i digitala verktyg för visualisering av samhällsbyggnadsprojekt. Författandet kretsar ofta kring samhällsaktuella ämnen såsom AI, DNA-manipulation med mera.

Book preview

Till mina föräldrar

som trots den kamp med

tillvaron de utkämpade,

kärleksfullt gav mig ett bra liv.

Innehållsförteckning

Del 1: City

Del 2: Gränderna

Epilog

Del 1

City

Lily bläddrade tillbaka i systemloggen en gång till. Med stigande förvåning läste hon textavsnittet om och om igen; försökte ta in vad det var som egentligen stod där. När hon kom till den avgörande passagen stannade hon till och lät ögonen svepa över den flera gånger. Systemloggen berättade på sitt torra sätt vad som hade hänt och det var oerhört.

På ett sätt var det nästan för bra för att vara sant, men det värsta var att det var sant och det betydde att det var för sant för att vara bra. Det var i själva verket inte alls bra.

Lily reste sig från stolen och gick ett par varv runt i rummet. Hon gick fram till fönstret som vette ut mot gården och ställde sig med händerna knäppta bakom ryggen och såg ut mot utsikten. På långt håll kunde hon se muren som omgärdade hela det jättelika område som i folkmun kallades Den förbjudna staden, en slags historisk referens som Lily inte kunde redogöra närmare för. Området var ett komplex av hundratals byggnader, en del höga som skyskrapor, andra låga och små som uthus, bodar för utrustning som behövdes för att sköta om kvarterets vägar, gräsmattor, byggnader och annat som fanns innanför muren.

Från tolfte våningen på systembunkern där Lily hade sitt driftskontor, kunde hon se utsikten och få dagsljus tack vare att just hennes kontor var ett av de få som hade fönster i just den här byggnaden. Det var inte alla förärat bland dem som ansvarade för utvecklingen av City.

Lily tog ett par riktigt djupa andetag för att försöka lugna ner sig och samla ihop sig tillräckligt mycket för att ta tag i det hon nu visste att hon måste göra. Hon hade förutsett det här, sett möjligheten att det kunde hända. Hade hon inte till och med tagit upp det vid något tillfälle, att de behövde vara vaksamma, vara försiktiga och hålla koll på utvecklingen?

Ingen lyssnade förstås.

Men nu skulle de nog bli tvungna till det i alla fall. Lily var långt ifrån säker; även den här gången skulle de anse att kostnaderna skulle bli för stora. Det blev de alltid. Och den här gången skulle de ha rätt: kostnaderna för att backa minst två systemgenerationer med City skulle bli stora. Men kostnaden av att inte göra det gick inte att överskatta.

Lily måste för sitt eget försvar vidta några åtgärder. Hon hade förberett dem länge och planerat och beräknat det noga. Egentligen hade hon nog inte trott att det skulle bli aktuellt att verkställa det, men nu var det uppenbarligen så. Hon vågade inte vänta längre. Att det förmodligen skulle få katastrofala effekter på hennes karriär som chefsutvecklare på City, det var hon helt införstådd med. Så fick det väl bli, men hon kunde inte bara låta det här fortgå utan att göra något.

Lily satte sig på nytt vid kontrollerna och satte igång.

En halvtimme senare lutade hon sig tillbaka på stolen och stirrade tomt på skärmen framför sig. Nu var det gjort. Nu fanns det bara en sak att göra: ta upp situationen med ledningen och försöka avstyra alltihop eller låta karriären gå upp i rök och se fram emot ett liv som nollad.

Lily svepte med handen över bordsytan för att väcka kommunikatorn.

Dialog:, sa hon tydligt. Kontakta VD.

Kontaktar VD, svarade en mjuk men opersonlig röst från ingenstans och överallt. Efter en stund etablerades framför Lily en bild av en ung och mörkhårig man med skäggstubb och svarta, intensiva ögon som mötte hennes blick stabilt och självsäkert.

Jaha Lily?, sa mannen uppfordrande som om hennes kontaktbegäran kommit olägligt, vilket den givetvis alldeles säkert också gjort.

Ja, ursäkta, mumlade Lily utan att egentligen mena det. Men det är angeläget.

Okej. Du säger att det är angeläget. Få höra.

Lily harkade sig och stabiliserade sin röst: Jag tror att vi behöver backa två generationer med City. Minst två, men vi börjar med det, så får vi se hur långt det räcker.

Den mörke Vd:n vek inte ett ögonblick med ögonen men funderade länge innan han svarade.

Jaha? sa han efter en stund. Du menar att vi skall slänga bort åtminstone två kalenderår och en sisådär tretusen mantimmars arbete – bara så där?

Lily bestämde sig för att stå på sig, inte visa någon instabilitet: Just precis. Jag inser att det för med sig en del kostnader förstås …

Jaså, en del kostnader? Vd:n skrattade nästan till men sansade sig snabbt: Jo jag tackar jag … fortsatte han men kunde inte dölja ett smått överlägset leende.

Lily visade ingen reaktion på kommentaren utan fortsatte lugnt: Men kostnaden för att inte göra det går inte att överblicka. De riskerar att bli astronomiska.

Mannen vek fortfarande inte med blicken men funderade en stund medan han tycktes läsa Lilys ansikte: Men du måste förstås berätta för mig vari denna kostnad kommer att bestå. Vad är det som är så uppenbart problematiskt med City att det åstundar en katastrof om vi inte backar två generationer?

Lily måste fundera. Hon ångrade att hon inte gått igenom argumentationen noggrannare med sig själv innan hon tog den här kontakten.

Vi har inte haft något uppföljningsmöte sedan den senaste uppgraderingen. I alla fall inte som jag har deltagit i.

Mannen såg ut att dra lite på munnen i ett diskret leende: Självklart inte, Lily. Några sådana möten skulle vi givetvis inte genomföra utan dig. Du är ju chefsutvecklare. Det är du väl ändå inte orolig för?

Nej, nej. Det är jag inte, jag uttryckte mig bara lite … eh, slarvigt.

Nåja, fortsätt, sa Vd:n och lutade sig bekvämt bakåt.

Lily rätade på sig i stolen. Ja, för om vi hade haft det, eller rättare sagt, när vi har det, så kommer jag att kunna redovisa en förbättring av algoritmerna i Citys optimering som är den största förbättring vi någonsin gjort.

Vd:n såg förvånat på Lily en stund innan han bekymrat rynkade på ögonbrynen och de mörka ögonen tycktes bli ännu svartare: Jaha, Lily. Den största förbättring som vi någonsin gjort? Förlåt mig, men i mina öron låter det som något mycket bra. Men du tycks mena att det är ett problem?

Lily drog efter andan och tog sats: Ja, det är ett problem därför att det inte var jag, eller någon annan på avdelningen som stod för den.

De mörka ögonen stirrade oförstående på Lily.

Hur menar du?

Jo, så här är det: City förbättrar hela tiden sina algoritmer – den lär sig och förbättrar sig genom sina erfarenheter av hur stan fungerar – hur de beslut den fattar påverkar stadens funktioner och så vidare. Hittills har vi jobbat med det som kallas RLHF – ’Reinforced Learning with Human Feedback’, alltså våra utvecklare har gett återkoppling på det som City lär sig och på det sättet styrt hur City utvecklas. Men nu har jag upptäckt att den har börjat gå förbi det steget – City har liksom strukit HF-delen. Den har utvecklat förmåga till egen datamärkning, den utökar självmant sin förmåga. City skapade sin senaste uppdatering, utan vår inblandning. Ingen av oss på avdelningen låg bakom den, inte i själva konstruktionen och inte i införandet. Inte ens i beslutet att införa den. City gjorde det själv – på eget bevåg.

Det blev märkbart tyst en lång stund. Vd:n verkade mållös. Bra, tänkte Lily. Det verkar som det här tog. Han förstår vad det här betyder.

Men det är ju fantastiskt, utbrast mannen plötsligt och de mörka ögonen tycktes ljusna flera nyanser. Vi har alltså ett system som är tillräckligt avancerat för att utveckla sig självt – förbättra sig självt. Hur kan det vara ett problem? Lily – berätta: hur kan det vara ett problem?

Lilys axlar sjönk ner uppgivet. Herr VD: Jag har analyserat algoritmen, förbättringarna. De är – ska vi säga, mycket komplicerade. Jag och några med mig har suttit och försökt se vad det är City har gjort, men det går inte. Det enda vi vet är att det fungerar otroligt bra. City har gjort något som vi själva förmodligen aldrig skulle klara av att göra. Ja, ursäkta – det tar emot att erkänna det förstås, men så är det.

Ah, vinkade Vd:n avvärjande. Då kommer vi snart att ha världens bästa optimeringssystem för att styra och administrera vår stad. Utan att vi behöver anstränga oss. Det är väl fantastiskt? De mörka Vd-ögonen tycktes sträcka ut sig mot Lily för att inhämta medhåll och bekräftelse. Han fortsatte entusiastiskt: Vi kommer att bli den bästa stan i världen på att hantera resurser och livsmiljö på ett så effektivt sätt som möjligt. Och samtidigt får medborgarna det ännu mer bekvämt och behagligt. Det är väl fantastiskt?

Lily tuggade sammanbitet på läpparna: Men borde vi inte vara angelägna om att veta hur City gör?

Vd:n slog ut med armarna: Det som räknas är resultatet, Lily. Resultat är vad som räknas. Vi blir bäst. City själv kommer att se till att vi blir det.

Lily bestämde sig för att inte argumentera mer. Det var uppenbart att det inte tjänade någonting till. Hon rös när hon insåg att de mått och steg hon vidtagit innan hon kontaktade Vd:n skulle komma att behövas.

Det gick till och med fortare än hon föreställt sig. Redan senare samma dag hade det börjat hända saker på bloggosfären. Flera inlägg tog upp Lilys karaktär som person. Var hon verkligen helt pålitlig? Varför levde hon ensam, utan familj? Visst var det så att det talades om en övergiven familj någonstans? Hon hade en hög post på City men nu hade hon visst börjat missbruka sin ställning för egen vinning. Lite mixtrande med lönesystemet eller nåt sånt – tog hon ut mer betalt än hon var berättigad till? Kunde en person med sådan tveksam vandel verkligen vara kvar som ansvarig för utvecklingen av City?

Lily log uppgivet för sig själv när hon skummade igenom kommentarerna.

City hade inlett sitt försvar.

Därmed var hon dömd.

Lily packade ihop sina privata saker på kontoret och stängde av alla kontrollpaneler. Hon drog igen axelväskan och hängde på sig den innan hon gick ut. När dörren till kontoret stängdes bakom henne vände hon sig om en extra gång, som för att säga adjö. Hon visste att hon inte skulle komma tillbaka nästa dag.

Vi ses igen City – var så säker, mumlade hon för sig själv när hon vände sig om och gick.

Livet som nollad hade börjat.

Δ

Eric ställde sig vid panoramafönstret och tittade ut över tomten nedanför där en perfekt klippt grässlänt sträckte sig ett trettiotal meter ner mot en flod som sakta flöt förbi, bred och mäktig. Längre bort, på andra sidan floden, reste sig några blänkande skyskrapor upp mot himlen bakom en vackert grön barriär av lövträd närmast flodstranden. Morgonsolen kastade de första reflexerna i de blanka fasaderna medan det milda röda ljuset i diset sakta övergick i fullt dagsljus. Eric sträckte på sig belåtet. Han hade anledning att vara nöjd; huset som de bodde i var av det mer luxuösa slaget även om det inte var överdrivet stort, men läget intill floden var fantastiskt, åtminstone i Erics ögon. Det var inte länge sedan de lyckats komma upp i den sociala grad som krävdes för att kunna skaffa sig ett hus i det här området, och Eric hade ännu inte hunnit bli van vid det.

Stunden vid panoramafönstret var en del av Erics morgonrutin – en stunds kontemplation över utsikten och tillvaron innan det var dags för husan Alicia att meddela att frukosten var serverad.

Sambon Liv å sin sida skulle komma släntrande ner från sovrummet först när Eric satt sig och fått första koppen kaffe tillsammans med ett glas juice, serverad av Alicia. Det var ett arrangemang som Eric inte hade något emot. Att få stå för sig själv och se ut över omgivningen gav tillfälle till begrundan och många gånger påminde han sig om att vara tacksam för den privilegierade tillvaro han hade.

Varsågod herrn, bjöd Alicia när frukostbordet var dukat. Eric vände sig om och tog sin plats samtidigt som Alicia satte fram kaffet och juicen på bordet. När hon gick tillbaka in i köket vände hon sig lite i smyg om en extra gång mot Eric och dröjde kvar med blicken på hans rygg, medan han, genom en svepning med handen drog fram morgonens nyheter på läsbordet som startat automatiskt så snart han satt sig.

Tack, sa Eric och satte kaffekoppen till munnen medan han började läsa. Alicia försvann leende in mot köket.

Eric skannade av den blandning av texter och bilder som projicerades på bordsytan framför honom. Med jämna mellanrum gjorde han en ny svepande rörelse med handen för att bläddra fram nästa notis. Efter en stund förde han samman båda händerna ovanför läsbordet och förde dem rakt uppåt för att sedan dra isär dem och föra dem utåt åt varsitt håll, som om han i luften med händerna ritat två halvcirklar vända mot varandra. Gesten fick läsbordet att på måfå presentera några nya notiser hämtade från slumpvis valda intresseområden som mycket väl kunde ligga utanför hans aktiva modell. Det var en liten egenhet Eric lagt sig till med på senare tid. Varje gång han gjorde det, såg han sig snabbt och lite oroligt omkring innan han återvände till läsningen – väl medveten om att han med sitt tilltag riskerade att störa de algoritmer som kämpade med att förutsäga vad han egentligen var intresserad av – varje morgon. Eric fann stort nöje i det men det hade en baksida: City Medias förutsägelser och förslag hade med tiden blivit alltmer röriga och utan någon riktig tråd som gick att följa. Effekten blev att den bekvämlighet det gav att få rätt nyheter presenterade varje morgon, sakta men säkert avtog.

Men Eric fortsatte – för han hade insett att han fann ett stort nöje i att störa City Medias algoritmer.

En stund senare kom Liv gående nedför trappan, gäspande och fortfarande i nattdräkt med en morgonrock svept om sig. På något konstigt sätt så var hon ändå redan perfekt i ansikte och hår. Liv var vacker och hon visste om det och dessutom noga med att det skulle framgå även vid frukostens första möte med dagen – om det så bara var Eric och Alicia som såg det.

Gomorron Alicia, sa hon med trött röst och satte sig på platsen vid sitt läsbord medan hon strök undan en hårtest från ögonbrynen. Bordet var redan igång och hennes nyheter presenterades med text och bild.

Alicia stod längre in i köket och gjorde som de flesta med normala eller låga saldon: hon hämtade sin nyhetsuppdatering från den linjära utsändningen av bild och ljud från City Media. Att läsa text i eget tempo och efter eget val (delvis), var en lyx som bara folk med högre saldon kunde kosta på sig. När hon hörde att Liv kommit ner gick hon för att hämta kaffekannan.

När hon satte fram Livs kaffe strök Liv sakta handen över hennes. Alicia svarade med ett osäkert och kort leende medan hon kastade en orolig blick åt Erics håll. Sedan drog hon hastigt bort handen och gick för att förbereda tallrikarna med energigröt som de båda skulle serveras efter kaffet och juicen. Liv såg länge efter henne när hon gick och slängde sedan en kort blick mot Eric som satt försjunken i nyhetsläsningen – utan fler bubbelspräckande gester.

En tyst och resignerad suck smög sig ut ur Liv innan hon tog en klunk av kaffet och lät blicken vandra över sina nyheter.

Eric såg plötsligt upp från läsningen och betraktade Liv en stund med en mjuk blick: Har du sovit gott, Liv?

Mm, svarade Liv utan att se upp från bordet.

Eric betraktade henne tyst ett ögonblick innan han fortsatte. Jag också. Tackar som frågar.

Liv lutade sig lite fram över läsbordet och tycktes försjunka längre ner i nyheterna. Eric log osäkert och återgick till sin läsning.

Några spännande ärenden på gång idag? undrade Eric försiktigt efter en stund i ett nytt försök att få igång ett slags frukostsamtal.

Liv läste vidare på sin bordsyta en stund men svarade sedan med en frånvarande röst: Vi får väl se, kanske får vi beslut i ett fall idag.

Jaha? Eric lät nästan förvånad över att få ett så pass uttömmande svar från Liv: Får man fråga vad det gäller? fortsatte han uppmuntrad.

Liv ruskade, fortfarande frånvarande, på huvudet: Det är inget särskilt, bara en medborgare som känner sig orättvist behandlad av City.

Eric svalde en ny klunk av kaffet. På vilket sätt då?

Liv tittade för ovanlighetens skull upp från bordet och såg nästan på Eric medan hon talade. Ja – en ganska intrikat sak egentligen: Hon har fått avdrag på saldot – för saker som hon rimligen inte kan lastas för.

Sedan riktade hon blicken åt sidan och tystnade, men Erics nyfikenhet var väckt. Vad då?

Liv såg mot Eric igen. Enkelt uttryckt: hon har ändrat livsstil, och det beror i sin tur på ändrade livsförhållanden … enkelt uttryckt.

Fick hon avdrag på saldot för det? Det låter verkligen hårt …

Liv lyfte kaffekoppen som för att ta en klunk men hejdade sig halvvägs. Citys drog slutsatsen att hon med den ändrade livsstilen riskerar att få sämre hälsa, hon tar en högre hälsorisk helt enkelt, och det gillade inte City.

Eric satte ifrån sig sin kaffekopp och torkade sig om munnen med en servett. Jaha, kommer du att vinna målet? Får hon tillbaka sin status?

Liv lade huvudet lite på sned. Nja, men i varje fall kan vi nog minska avdraget, till att börja med.

Eric såg bekymrad ut. Men är det inte lite hårt att dra av för det där med livsstil, om hon inte rår för det egentligen?

Liv suckade. Rår för och rår för, helt oskyldig är hon nog inte – det är de ju aldrig, men det är hårt, javisst – det är därför vi tar upp fallet, men ärligt talat så tror jag nog inte att det bara handlar om det.

Nehej?

Hon ändrade sig lite för snabbt – det fick City att tappa förutsägbarheten på henne – Citys modell över henne stämmer inte och den har inte hunnit med att lära om. City gillar inte sånt. Men det där vill de inte prata så högt om så därför anförs hälsorisk istället. Vad jag kan bedöma så kan vi nog inte vinna, men i varje fall lindra skadan.

Minska avdraget alltså?

Ja, och sedan när City har justerat modellen på henne så kommer vi att ta upp det där med hälsograderingen igen – visa att det var fel, och då får hon nog tillbaka resten, kanske till och med lite till – som plåster på såren.

Min duktiga advokat, sa Eric med en mjuk stolthet i rösten, som gick Liv förbi.

Båda återvände till läsbordet och sina egna nyheter.

När de båda kommit vidare en bit in i kaffet kom Alicia fram med två tallrikar energigröt; den första placerade hon snabbt hos Liv. Sedan gick hon vidare till Eric och ställde varsamt ner den andra. Försiktigt dröjde hon kvar med handen vid tallriken en extra stund alltmedan hon såg på honom, men Eric lyfte inte blicken från läsbordet.

Alicia drog sakta undan handen och sneglade snabbt åt Livs håll men hon var på samma sätt fokuserad på läsbordet. Alicia återvände till köket. Medan hon gick blundade hon en kort stund och försökte med en utdragen utandning sänka axlarna en aning.

Liv svalde en tugga av gröten och bestämde sig plötsligt för att ta upp ett samtal med Eric. Hon såg på honom och gestikulerade långsamt med grötskeden: Har du funderat något mer på mitt förslag om att bygga en extra stuga på tomten?

Eric svarade inte på en gång men något i hans hållning avslöjade att han hört frågan.

Alltså den för att inreda som tjänstebostad åt Alicia, fortsatte Liv klargörande och tog en ny sked av energigröten.

Eric såg till slut upp från läsningen: Det är ett tveksamt projekt Liv. Är det verkligen nödvändigt? Hon har ju ett övernattningsrum och det kan hon använda hur mycket hon vill. Jag menar – Alicia behöver väl inte ha ett eget hus att bo i på jobbet?

Liv stönade och himlade med ögonen: Javisst – ett övernattningsrum, men hon kanske vill ha något eget – kunna dra sig undan ibland, även när hon är här. Hon kanske vill kunna stanna lite oftare … och det skulle säkert underlätta för henne om hon inte behövde resa fram och tillbaka varje dag, eller så ofta. Hon har en lång resa att göra. Det blir jobbigt i längden. Eller hur Alicia? Tidiga mornar och sena kvällar. Liv såg efter Alicia som just burit fram nyrostat bröd i en korg och ställt på bordet. Eller hur Alicia, upprepade Liv för att kräva att Alicia mötte hennes blick, men Alicia såg bara kort mot henne och såg sedan osäkert på Eric: Joo – visst…

Eric såg på Alicia och vände sig sedan till Liv och skakade fundersamt på huvudet: Vi skulle bli tvungna att bygga nere vid floden – det skulle störa utsikten. För grannarna också. Säkert inte populärt.

Måste vi bry oss om det?

De kommer att klaga – du vet hur kinkiga på alltmöjligt de är. Då får vi ändå inte bygglov, det blir bara en kostsam historia.

Eric tog en sked av gröten och tuggade snabbt. Dessutom… fortsatte han med gröt i munnen: …dessutom har de högre saldo än vi och det gör det nästan omöjligt att vinna om det skulle bli rättstvist om det – det vet du säkert, du som är advokat. Det har vi inte råd med. Vi har precis lyckats kravla oss upp till den här graden så att vi kan bo här, om vi förlorar en sån tvist så riskerar vi att åka ner igen. Det skulle inte se bra ut. Vi måste vara försiktig så här i början, när vi nyss lyckats få flytta hit.

Men det är ju inte säkert att nån klagar, försökte Liv utan att låta övertygad. Och nån rättstvist behöver det inte bli. Vi kan väl prata med dem innan?

Eric suckade: Men har vi råd då? Det är väl onödigt egentligen?

Fråga Alicia, sa Liv och sträckte ut handen i Alicias riktning.

Eric kastade en blick åt hennes håll: Vi kan väl korta ner hennes arbetstid en del kanske, om restiden är problemet.

Liv såg sammanbiten ut: Hur ska hon hinna göra det hon behöver då?

Eric gestikulerade långsamt med grötskeden i handen: Vi skulle kunna skaffa en eSlav – för att avlasta Alicia lite …

En eSlav? fräste Liv upprört. Ska vi bete oss som lågstatusfolk? Det är bara proletariat och medelklass som håller sig med hushållsrobotar …

Eric fann inget mer att säga utan tog en tugga av gröten och bearbetade den noga i munnen innan han svalde.

Hursomhelst, malde Liv vidare: … så har vi råd, om vi bara vill. Sedan vinkade hon till sig Alicia och försökte mildra rösten: Kan jag få lite påfyllning av kaffet tack snälla.

Alicia kom med kannan och fyllde på medan Liv betraktade henne noga. Alicia försökte så mycket som möjligt undvika att möta hennes blick.

Fyll på hos mig också är du snäll, sa Eric och sköt kaffekoppen lite ut mot bordskanten.

En konflikt med grannarna skulle inte se bra ut, upprepade Eric när han smakat på det nyss påfyllda kaffet.

Jaha. För vem då?

För City.

Liv spärrade irriterat upp ögonen och såg ilsket på Eric: För City?

Eric såg hastigt på Liv men slog genast undan blicken när han mötte Livs ilskna ögon: Ja, du vet hur City fungerar. Det skulle snart vara ute i bloggosfären att vi kommit i konflikt med grannarna. Och då vet City det också – förresten, City skulle väl veta det innan alla andra och själv blogga om det. Det behöver inte gå till rättstvist för att det skall bli så. Snart skulle det vara allmänt känt att vi bråkar med grannarna. Och du vet vad som skulle hända då.

Liv stönade: Men det är väl de som bråkar med oss i så fall.

Javisst, men de har högre rang, vi kan ju bara gissa hur många poäng de har, så det blir väl vi som blir syndabockarna hursomhelst.

Du målar svart på väggen. Men det är väl lite typiskt dig det Eric, alltid se det värsta framför dig. Är det nån form av yrkesskada du har?

Eric ryckte uppgivet på axlarna och tog en tugga av gröten och svalde innan han svarade: Det är du som brukar vara mest rädd om vårt sociala saldo. Och nu när vi nyss har lyckats kravla oss upp för att få lov att bosätta oss här – då borde vi väl vara försiktiga.

Äh, du överdriver – du skyller alltid på City och vår sociala grad när vi är oense om nåt. Det är bara för att du inte gillar City.

Eric sträckte fram handen mot sin kaffekopp och lyfte den för att ta en ny klunk. Ja, ja, mumlade han tyst för sig själv när han svalt klunken: Men du gillar ju City desto mer.

Liv blev röd i ansiktet: Mumla inte när du pratar med mig, morrade hon. Du beter dig som en låggradig. Du försöker bara använda City som argument för att du inte vill bygga det där gästhuset.

Eric fann inget att svara så han återvände till läsningen som för att slippa föra diskussionen vidare. Liv fortsatte uppläxningen utan att bry sig om det: Ja, jag tycker att City är bra. Det håller ordning på stan. Du kan säkert föreställa dig hur det skulle se ut om inte City fanns.

Eric lät blicken vara kvar på läsbordet när han fortsatte att mumla: Men den borde inte hålla på och uppfostra oss – vi är väl vuxna människor?

Liv skrattade till med ett kallt leende: Ja, det kan man väl ifrågasätta – särskilt i somliga fall.

Eric fnös: City är en olycka. Känner du aldrig hur misstänkt du är hela tiden? Övervakad. Tror du det blir bättre bara för att vi får bo här?

Liv stönade högt: Tänk att det alltid blir så här när vi diskuterar något. Hopplöst. Varför gör du så här? City övervakar inte oss, City hjälper oss, håller ordning – och dessutom är vi betrodda nu. Har du inte fattat det?

Eric såg medlidsamt på Liv men sa inget.

Sedan tystnade samtalet helt.

Under hela diskussionen satt Alicia vid sitt lilla bord i köket och åt tyst sin frukost. Av och till stannade hon upp i ätandet och lyssnade på Liv och Erics röster. Ibland skakade hon sakta på huvudet men för det mesta såg hon bara bekymrad och sorgsen ut.

När diskussionen avstannade reste hon sig för att gå fram och kontrollera om det fanns något behov av att fylla på något på deras frukostbord.

Livs uppretade sinne tycktes sjunka undan när hon log mjukt mot Alicia: Förresten Alicia, hur gör du ikväll när nedstängningen börjar?

Alicia såg omväxlande på Eric och Liv: Jag vet inte frun. Jag borde nog egentligen försöka ta mig hem innan – man skall ju vara i sin egen lägenhet då.

Liv viftade avvärjande med handen: Äsch, vad är det att åka hem till en tom lägenhet? Bara ensamt är vad det är, eller hur? Stanna här över natten.

Alicia log osäkert: Det är vänligt av er, men jag vet inte – det är kanske inte lämpligt …

Jodå, sådant förstår nog City – alltså att du inte hann. Inget att göra.

Alicia mötte för ett kort ögonblick Erics blick; en lätt rodnad blossade upp i hennes ansikte. Eric följde henne en stund med en lätt förvånad blick: Det är klart att du kan stanna om det behövs Alicia. Där håller jag med Liv.

Liv såg på Eric med något roat i blicken men städade snabbt till anletsdragen innan hon reste sig för att lämna frukostbordet. Där hör du Alicia, sa hon och vände sig om för att gå: Till och med Eric håller med.

Innan hon gick vände hon sig en extra gång tillbaka mot Eric: Jag skall träffa ägarna idag. Det skulle inte förvåna mig om de vill diskutera ett avancemang för mig. Delägarskap troligen. Det vore verkligen på tiden.

Så bra, svarade Eric och såg efter Liv. Lycka till. Hoppas det går bra. Det kan bli många pluspoäng på saldot, lade han till och försökte le vänligt.

Givetvis, fnös Liv och gick vidare uppför trappan utan att se sig om.

När hon gått kom Alicia fram till bordet: Skall jag duka av herrn?

Eric nickade. Visst Alicia. Gör det.

Sedan svepte han på läsbordet fram informationen om den stundande nedstängningen under helgen. Så det är alltså dags igen, mumlade han tyst för sig själv. Uppdatering av City. Börjar det inte bli lite ofta?

Säg mig Alicia, ropade han sedan in mot köket där Alicia börjat göra iordning disken efter frukostbestyren. Hon stannade upp: Ja herrn?

Kan du titta i loggboken hur länge sedan det är som City uppdaterades senast?

Alicia gjorde en slagning vid skärmen i köket och kom sedan fram till bordet för att hämta en omgång porslin till: Det verkar vara två veckor sedan. Helgen för två veckor sedan.

Eric knep ihop munnen och såg ner mot läsbordet. Visst har det blivit tätare mellan uppdateringarna på sistone?

Alicia stannade upp och funderade: Jag vet inte, jo kanske. När du säger det herrn.

Eric trummade med fingrarna på läsbordet och hummade fundersamt. Alicia gick vidare med sin laddning porslin i famnen.

Sedan reste han sig för att också ha göra sig i ordning för dagen.

Hursomhelst – du vet att du är välkommen att stanna här under nedstängningen, vare sig du behöver skylla på att du inte hann eller inte.

Alicia såg vänligt på Eric. Det är snällt av er herrn.

När Eric gick uppför trappan mot sitt rum följde Alicia honom med blicken ända tills han försvann in i korridoren på övervåningen.

Sedan fortsatte hon med diskbestyren. Ett stilla leende växte sakta fram i hennes ansikte.

Δ

Frukosten var avklarad. Alicia hade dukat av allting och förberedde sig som bäst för dagens övriga sysslor och Liv hade åkt till sitt jobb.

Eric stod kvar vid panoramafönstret. Det var ännu en stund innan hans taxi skulle anlända för att ta honom