Mångator

By Henrik Wising

Vinterns första snöoväder har bäddat in småstaden under ett djupt täcke av stillhet. Plötsligt rycks det undan - med ett skri. På elitbandylagets arena har plogbilen blottlagt något lika fasansfullt som ogripbart: ett avslitet huvud.
Det är början på en mördarjakt som leder några av stadens invånare ner i en avgrund vars mörker de aldrig kunnat föreställa sig. Ställda öga mot öga med ondskan - och sig själva - förändras de för alltid.
Om de alls lyckas överleva.
Mångator är en isande hybrid av krim och klassisk skräck, balanserande på gränsen mellan önskedröm och mardröm. Den är Henrik Wisings romandebut.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: Jun 7, 2024
• ISBN: 9789180974691

Henrik Wising

Henrik Wising har arbetat i många år som lokaltidningsjournalist och kriminalreporter. Han var under 90-talet fanzineredaktör och utgivare av musiktidskriften Terrorpop. Han har även publicerats i ett flertal kulturtidskrifter och medverkat som skribent i fackböcker om svensk rockmusik. Mångator är Henrik Wisings skönlitterära debut.

Book preview

1

Under bandyhimlen

Vintern 2013

D

ET DÄR LJUDET

.

Polisinspektör Tom Strand är på väg mot bilen när han hör det. Mitt i jäkten stannar han upp och vänder sig om. Han vet egentligen inte varför, och det känns som en konstig sak att göra, men för en stund håller han andan för att bättre höra genom mullret från räddningstjänstens dieselmotor. Och där är ljudet igen.

Kroppen ligger ett stycke ut på vägen. Det är dit Tom dras. Inte till scenen som sådan, för den har han sett fler gånger än han vill minnas. All denna sorgliga rekvisita – splittret, spillet av vätskor, de förvridna lemmarna – är han numera blind för.

Men ljudet. Det griper tag i honom.

Han tar lätta kliv för att inte halka. Sedan sätter han sig försiktigt på huk intill kroppen.

Var stilla. Ta ett andetag till. Låt mig höra.

Radiobilens blåljus blixtrar i den kalla januarikvällen. Träd och buskar bänder sina rötter under skaren. Längre bort på vägbanan dirigerar polisassistent Ulrica Ansgar trafiken förbi olycksplatsen. Ansikten glor genom rutor och mobilkameror.

Tom borstar varsamt bort några glasbitar ur dovhjortens päls. Djuret ligger på sidan och flämtar i svaga stötar. Tungan klistrar mot asfalten. Nyss sprang hon genom skogen med lungorna fulla av liv. Nu ligger hon här, meningslöst bruten och platt.

Ljudet hon ger ifrån sig pulserar, en andfådd loop av suckar och slag. Tom ser in i hindens ögon. Vill han, kan han där se lika väl som hon själv att slutet är nära.

Är det dina hjärtslag jag hör? Hur är det möjligt?

Stövelsteg skingrar hans tankar. Eftersöksjägaren tornar upp sig i skenet från sina egna framlyktor.

Hallå där. Det måste ha varit en sjuhelvetes smäll.

Jägaren nickar mot Mazdan som ligger uppklippt i diket. Alltför hög fart. Slitna dubbar. Men lyckligtvis inget mer allvarligt än lättare personskador att skriva i rapporten.

Det var bra att du kunde komma så fort. Tom reser sig men fortsätter att titta på hinden.

Bäst att få det överstökat, säger jägaren med en röst som plötsligt tjocknat. Kanske beror det på studsaren som dykt upp i hans näve.

Hör du det där? Vad är det för ett ljud? undrar Tom.

Jägaren böjer sig fram. Vapnets pipa sänker sig över djuret. Han skakar på huvudet.

Blod i lungorna, kanske. Sista suckarna. Hon är nog helt trasig inuti, stackarn. Varför undrar du?

Tom rycker på axlarna. Ingen orsak alls. Gör slut på det så snabbt du kan. Vi behöver få vägen fri.

Ulrica Ansgar vinkar honom till sig med en mobil tryckt mot örat. Hon avslutar samtalet med en serie våldsamma nysningar. Hon är genomförkyld.

Vakthavande vill att vi bryter. Vi ska kolla en brottsplats innan vi kan åka in och äta. Fan, vad jag är hungrig!

Flera timmar senare ska Tom Strand vrida sig i sängen, oförmögen att komma till ro. Då ska han önska att han blivit kvar på vägen, att ingenting annat än nådaskottet behövt hända. Men nu, när molnen av maror ännu bara satt sig i rörelse, är han glad att hoppa in i bilen och komma härifrån.

Det är ett inbrott i Nyhemsskolan, nyss anmält. Inga gärningsmän kvar vad det verkar, men vi ska hålla ögonen öppna. Man blir ju alldeles till sig i trasorna av all denna action, snörvlar Ulrica.

I ögonvrån ser han henne maka sin stora mage på plats bakom ratten. Och då fattar han. Det var förstås kollegans graviditet som triggade igång hans sällsamma upplevelse vid djuret. Ju mer han övertygar sig om den förklaringen, desto klarare framträder ett minne han inte ägnat en tanke på många år.

Han och Anki hand i hand i barnmorskans undersökningsrum. En doppler mot hans frus buk. Rörelserna inuti henne som på monitorn plötsligt fick formen av ett foster. Och så det där ljudet, trummande i apparatens högtalare: ultraljudet av deras ännu ofödda dotter Elviras hjärtslag.

Tom sjunker ihop. Är det till melankoli allt kokar ner? Så patetiskt.

Ulrica gör en u-sväng mot staden och pepprar honom på östgötska:

Enligt vakthavande är det en fullbordad stöld. Spåren har säkert kallnat och det finns ingen ledig hund åt oss, men anmälaren är kvar på platsen. Oj, kolla in bandyhimlen!

Rymden över trädtopparna skimrar rosa, tusentals stadsljus sammanstrålade till ett. Det var himlar som denna Tom brukade titta ut på genom sitt pojkrumsfönster. När armaturerna över Backavallens arena tändes på vintrarna, var det vissa kvällar som att svärtan ovanför hustaken började glöda.

Han hade förutsatt att Ulrica som flyttat in från Motala skulle veta vad han snackade om. Men första gången hade hon bara skrattat åt honom. Bandyhimmel? Lägg av. Nu svänger hon sig med det själv. Han vet inte varför, men just i kväll önskar han att hon lät bli.

När de lämnat riksvägen susar de förbi några ödsliga fält och är redan inne i stadens utkant. Ulrica sänker hastigheten genom villakvarteren, svänger av från genomfarten och rullar förbi miljonprogrammets glesnande snår av balkongparaboler. I skenet över skolans idrottsplats rör sig två figurer med varsin vattenslang.

Vi ska längre bort. Du vet var den andra planen finns?

Det gör han. Detta är hans gamla plugg, till det yttre lika oförändrat som när han rände omkring här som pojke. I jobbet har han under åren återvänt hit flera gånger. Omständigheterna har ofta varit tråkiga, men aldrig återseendet. Han vill gärna minnas tiden här som varm och mestadels bekymmersfri. Men när de stannar och kliver ur smyger sig en isande kyla över honom.

De hittar anmälaren ett stenkast från lågstadiets paviljonger. Planen här är mindre och sämre upplyst än den de nyss passerade. Mannen som spolar den har ådriga griskinder under stubb och presenterar sig som Stefan Hällberg, medlem av föräldraföreningen och utled på att frysa fingrarna av sig.

Man är väl helt blåst, för inte minsta jävla tack får man, gnäller han. Men ungarna ska åtminstone ha möjligheten att åka lite skridskor, eller hur? Nu när det snart är sportlov och allt. Det är bara så surt att det måste vara vi föräldrar som fixar det. Kommunen är bra på att pungslå oss, men lägga några skattekronor på att spola is är tydligen för mycket begärt. Har inte vi träffats förut, förresten?

Tom ids inte ens tänka efter. Han är glad åt Ulricas osvikliga förmåga att snoppa av tråkmånsar som den här.

Så, Stefan, säger hon torrt, har du nåt att visa eller vill du bara ha sällskap?

Hällberg tar täten bort från isen medan han berättar. Han hade kopplat slangen till utkastaren, rullat ut skarvarna och satt ihop dem. Innan han vred på kranen hade han gått för att pissa bakom en av paviljongerna.

Det första jag såg var en sån där gammal jordglob ligga på marken. Den hade fått en känga rakt genom hela jävla Afrika.

Tom lyssnar med ett halvt öra. Tankarna har börjat vandra igen och blicken följer efter. Detta var hans skolgård för, vad då, trettiofem år sedan? Ändå är förvånansvärt mycket sig likt. Där borta står bollplanket. Platsen för gungorna är densamma, även om ställningarna måste ha bytts flera gånger. Han ser björkdungen som varit skådeplats för oräkneliga snöbollskrig.

Efter att nästan ha snavat över jordgloben, hade Hällberg upptäckt att ett fönster till skolhuset var uppbrutet. Det hade knastrat av glas under fötterna när han hävde sig upp och lyste in med mobilen.

Jag såg några datorskärmar i röran där inne och tänkte att skolan nuförtiden väl har massor av dyrbar elektronik. Så jag ringde till er.

Du får visa, säger Ulrica och antecknar. Har du kontaktat någon annan? Vaktmästare? Rektor?

Anmälaren skakar sitt tjocka huvud. Han känner bara till rektorns öknamn. Jag vet vem det är, nickar Tom och halar fram telefonen.

Ulrica visas runt husknuten medan Tom dröjer kvar. Han borde söka upp värmen i radiobilen men blir stående vänd mot isbanan. Han sluter ögonen, föreställer sig hur snöflingor fläktar mot ansiktet där han åker; runt, runt, varv efter varv.

Han känner smaken av salivblöt plast från Jofahjälmens munskydd. Skridskoskenorna raspar över isen och han hör

Sju!

Vintern när han fyllt tolv hade Tom blivit skicklig på att saxa. Efter all träning tog han kurvorna med lika självklara skär som när han åkte rakt fram. Jämfört med killarna i klassen, de som spelade i lag och hade riktiga bandyrör, var han kass både på att skrinna baklänges och synkronisera åkningen med klubba och boll. Men han valdes inte längre sist när det spelades bandy på utejympan.

Åtta!

Farmor stod i sin fotsida kappa och räknade varv. Oftast susade han förbi utan att titta upp. Ibland hejade hon på, lite skämtsamt. Då kunde han inte låta bli att fnissa.

Nio! Åk för guld, Tompa!

I det nedsläckta klassrummet i skolhuset en bit bort hängde listan där han efter jullovet skulle skriva upp alla kilometer han lyckats samla. Men Tom åkte varken för guld eller Piggelinmärken längre. Han åkte för att komma undan oron som klöste i honom och som syntes också i farmors ansikte.

Oron för vad som var fel med pappa.

Nio blev tio blev elva blev tolv. Men hur snabbt Tom än åkte, hann oron hela tiden ikapp. Den skrek honom i ansiktet: Akta dig, Tompa! Akta dig för –

Den knutna näven som plötsligt kom flygande över bordet.

Tomheten i pappas flackande blick.

Tårarna, som var falska och kalla, inte varma som hans egna.

I dag behövde pappa Matte vila, förmanade de vuxna. Han var sjuk, fick inte störas efter det som hänt. Därför hade mamma packat en övernattningsväska till Tom och Lotta redan innan syskonen steg upp till frukosten. De åt varsin pastejmacka och såg slutet på Scooby-Doo. Sedan knökade Tom ner skridskorna och hjälmen i en påse.

Pappa satt i soffan med håret på ända. Han sa ingenting förrän farfar ringde på dörren och barnen reste sig för att gå.

Då fattade han tag i Tom. Handen darrade lätt.

Du måste akta dig för skuggan bakom din rygg. Lova mig det, Tompa. Det är viktigt. Vad den är ... den vill ...

Tom spritter till när något plötsligt rör sig alldeles intill honom. Men det är bara Ulrica. Hon tittar undrande på honom. Hur länge har han egentligen stått här och fantiserat?

Tillräckligt länge för att hon ska ha hunnit topsa blod från fönsterkarmen. Med ficklampan har hon sedan följt spåren av två personer som pulsat genom snön, antagligen till en bil som de stuvat in stöldgodset i. Har Tom fått tag på någon som kan komma och ordna en godsförteckning?

Rektorn har mobilsvaret på. Men jag har fler nummer att ringa.

Han torkar frånvarande bort en tår ur ena ögat.

Du ser blek ut. Har du sett ett spöke? säger Ulrica försiktigt.

Jag är bara lite matt. Är hungrig, jag också. Låt oss göra klart här och komma på rull igen. Donken?

Donken.

Ulrica äter som en häst. Tillbaka på stationen trycker hon i sig en dubbelburgare med extra allt, två påsar strips och dricker nästan en liter mjölk från kylskåpet.

Sedan hittar hon en banan någonstans och avslutar med att roffa åt sig ett par av Toms nuggets.

Bebben och jag behöver dem mer än du, din luns.

Luns? Nu är jag kränkt.

Polisanmäl mig, skrockar hon och drar fram en stol att lägga upp kängorna på.

PA Ansgar. Så smidig att jobba med, så lätt att tycka om – och så svår att motstå. Han vet att han måste men det är inte alltid enkelt. Då skulle han inte sitta här som ett fån och stirra medan hon samlar ihop håret i en ny hästsvans och lägger in en prilla.

Hon betraktar honom med sina outgrundliga, lite sneda ögon.

Du har haft den där rynkan i pannan hela passet. Är allt okej?

Gonggongen räddar honom. Det är vad han först tror, när Anki ringer på hans privata mobil. Sedan hör han direkt att något inte står rätt till.

Tom. Jag har precis fått ett samtal om Göran. Din farbror ligger på intensiven. De säger att det är illa.

Lunchrummet i polishuset i den lilla staden i hans ännu mindre tillvaro rister till när avgrunden öppnar sig. Tom ryggar tillbaka. Den har öppnat sig förut. Han vet hur bottenlöst och tomt på hopp dess mörker är.

Dra inte ner mig där du också, Göran.

Det där ljudet. Det kommer till honom igen, nu strömmande upp ur avgrunden, obevekligt. Och det lockar och drar honom fram till kanten, får honom att luta sig över den så som han lutade sig över hjorten.

Låt det inte vara de sista suckarna, tänker han.

Låt det vara ett hjärtas kamp för livet.

2

Hare och varg

Onsdag 4 oktober 1978

D

ET VAR EN

sorglöshetens tid. Ett pärlband av goda dagar som stillsamt gled över från brittsommar till höst. Solen steg. Solen sjönk. Däremellan tickade timmarna förbi i en väl invand trall. Tra-la-la.

Det var Matte Strands typ av tid. Enkel och till synes otvungen, precis som han själv framstod där han satt på Saabens motorhuv med en cigarett i munnen. Oktobereftermiddagen var frisk att andas, orange på gränsen till rönnbärsröd. En stilla vind lekte i hans blonda kalufs: en sinnebild av bekymmerslösheten alla trånar efter men få lyckas finna.

Matte sprätte iväg fimpen och dök in bakom ratten. Hade någon ifrågasatt hans lediga sätt, skulle han bara koppla på sitt leende. Det var världsberömt. Särskilt hemma i kvarteret, men också för alla som kände honom genom jobbet. Och i sportklubben, förstås. Ingen kunde riktigt se sig mätt på det, för det var en vinnares leende – brett och inkluderande, med en spjuvers smilgropar. De glittrande ögonen hade han ärvt av mamma Tora, Hollywoodlystern av pappa Stig.

Saaben rullade iväg över Stortorgets kullerstenar och över Raggarbacken. Medan Matte gasade förbi Kullagrets gallergrindar såg han sig själv i backspegeln men hade fixpunkten någon annanstans. Plocka upp farsgubben på målarfirman. Köra hem honom. Sedan en snabb macka och vidare till fyspasset med pojklaget.

Det var den rätta taktiken. Full fräs framåt. Tunnelseende.

När taktiken fungerade och inga distraktioner kom i hans väg, var livet lekande lätt – tills något hände som fick de där tunnelväggarna att krackelera. Världen utanför, den som aldrig helt gick att förbise, silade då in genom sprickorna med sina fordringar och problem.

För det mesta var det triviala saker. Ett restskattebesked. Flagnande vindskivor som behövde målas. Ett gräl med Lena. Men ibland inträffade värre saker, som fick taktiken att fallera fullständigt.

Då reagerade han instinktivt som ett bytesdjur under hot. Kröp ihop, spelade död, hoppades att rovdjuret inte skulle ta honom.

Så hade Matte agerat när A-lagaren Wester för några dagar sedan trängde in honom i ett hörn. Han skämdes fortfarande över hur han hade vikt ner sig, men försökte skaka det av sig där han följde Stig in i föräldrahemmet. Från köket strömmade transistormusik och doften av stekt lök.

Pannbiff, minsann, blinkade farsgubben och körde ner fötterna i innetofflorna.

På hallgolvet stod en skolväska bredvid ett par slitna jympaskor.

Hej, pojken.

Hej, farfar. Hej, pappa

Matte blev inte förvånad av att stöta på Tom här. Sonen stannade ofta till hos farmor och farfar på väg hem från skolan. Här blev han både bortskämd och gödd.

Vad gör du, Tompa? Läxor?

Tom tittade upp från köksbordet. Nä, ritar lite bara.

Pojken hade lagt ett smörgåspapper över en serietidning och ritade av omslagsbilden. Matte skymtade ett handgemäng mellan två män med revolverbälten. Grabben växte upp snabbt men var fortfarande barnsligt förtjust i westerntidningar och Familjen Macahan på lördags-tv.

Tora dukade raskt fram en fjärde tallrik.

Det är inte varje dag jag har alla mina favoritkillar till bords.

Inget käk till mig, morsan. Lena står vid spisen där hemma och jag har träning i kväll, invände Matte.

Prat. Det finns biff och potatis så det räcker och blir över, avgjorde Tora och ruskade både son och sonson i håret. Och lingon vill ni förstås ha.

När Matte sent samma kväll lade upp benen var han fortfarande proppmätt. Han hade varken ork eller lust att utvärdera träningspasset. I stället drog han i sig ett par John Silver och slötittade på tv. En risbonde i Kampuchea plöjde sitt fält med oxe. Filmteamet prisade maoismen och dunkade rygg med Pol Pot. Matte fes.

Ett lass med stryktvätt kom uppför trappan och dumpades i soffan.

När börjar matchen? Lena smög upp i hans knä. Hon var bar under nattlinnet, skinkorna varma mot hans skrev.

Matte väntade på avspark i den andra kanalen. Lena var egentligen inte intresserad av ett svar. Det förstod han av naglarna i hans nacke.

Tjeckoslovakien? Verkligen, Matte? När ungarna för en gångs skull somnat båda två, log hon och smakade på hans läppar.

Vad kan jag säga? Det är EM-kval.

Mm. I eftersändning. Och om jag säger att jag vet hur matchen slutar? retades hon.

Då skulle jag säga att du väl kan byta kanal så får jag se om du ljuger.

Med en suck gled hon ur hans famn och tryckte på ettan.

0–0. Skitmatch. Men skyll dig själv. Förresten, den här är till dig.

Det var Toms teckning. Med karbon hade han kopierat den till ett ritpapper och färglagt med tusch. En halmblond figur med stjärna på bröstet drämde till ett drägg så att tänder och stetsonhatt flög.

Han ville att du skulle ha den. Jag undrar om det var för att ... ja, det är väl du som är sheriffen? Och skurken, usch. Det måste vara den där hemska människan som bråkade på ditt jobb. Jag förstår inte hur din bror orkar ha att göra med sådana typer hela dagarna. Det måste vara själadödande.

Fotbollsmatchen på Råsunda var i full gång. Lyrorna haglade men Matte såg dem inte.

A-lagaren. Han ville inte bli påmind om honom igen.

Apropå Göran, försökte han. Jag körde hem farsan i dag eftersom bilen är kvar på verkstaden. Han och morsan undrar om vi vill fira jul hos dem. Tydligen har Göran tackat ja nu när han är tillbaka. Jag sa att vi ska fundera på det.

Lena stod med ryggen mot honom i sovrummet och strök.

Tar Göran med sig fästmön eller vad hon är? Hon Dottir-nånting?

Ingen aning. Tompa gillade i alla fall idén. Han är väl ganska nyfiken på honom, sa Matte men nämnde inget om att nyfikenheten främst kretsade kring Görans tjänstevapen.

Han önskar sig bandyrör i julklapp. Tompa, alltså. Vad vill du ha av tomten i år?

Vad sägs om ett renoverat badrum? sa hon över axeln.

På tv:n gjorde Ronald Åman ett felpass. Matte sneglade på teckningen. Om den speglade Toms syn på det som hade hänt, hade grabben inte fattat ett dyft.

Det hade varit en lika vanlig dag som denna, bara varmare och liksom klibbig. Lena hade en tandläkartid och tog barnen med sig ner på stan. Efteråt gick de till kondiset på Norr innan de hälsade på Matte där han jobbade i SJ:s godsmagasin.

Han och Drake hade precis lastat långtradarsläpet. Nu slog de dank i väntan på lastbilen som skulle ta godset till Norrköping. När Lotta och hennes råttsvansar stormade in drog sig arbetskamraten som vanligt undan. Det var något med Drake och barn som inte riktigt stämde, brukade folk säga med menande blickar. Matte hade aldrig begripit det där.

Bryggaren hostade igång i kyffet som Statens Järnvägar tillhandahöll. Matte skar upp toscakakan från Sultans medan Lena röjde rent bordet. Lotta drog i Tom och ville leka. Förr brukade båda syskonen tycka att det var spännande att besöka magasinet. De smög på varandra bland pallarna med industrigods, vred och vände på paket och polletterat resgods, turades om att sitta i gaffeltrucken. Nu var Tom för stor för allt det där.

Kommer du och fikar med oss, Gerth? ropade Lena ut i lokalen.

Det var bara hon som kallade Drake vid hans rätta namn. Det kändes lika konstigt varje gång, tyckte Matte och hörde kollegans steg närma sig över tiljorna.

Men det var inte Drakes kortväxta gestalt som dök upp i dörröppningen. Det var Lotta, som backade undan från något framför henne.

Hon är rädd, hann Matte tänka.

Sedan rämnade tunnelväggarna.

Mannen som klev in i hans blickfång var lång och senig. Den mörka trenchcoaten var nedsolkad och trasig, precis som mannen själv. Matte visste vem han var och blev torr i munnen.

Wester. Missbrukaren. Mördaren, som Drake brukade säga. Högg ihjäl någon med skruvmejsel nere i Göteborg. Bara sådär. Ge dig inte i lag med honom. Han är elak och oberäknelig också när han är nykter.

Karln stod högt i rang bland stadens missbrukare, och sågs ofta i täten för den raggiga flock som spred oro i centrum. Tidigare under dagen hade Matte sett dem mucka gräl med förbipasserande och krossa flaskor vid gångbron. Ibland strök de omkring på tågstationen med sina systempåsar, likt packade vargar på jakt efter någon att slita i stycken.

När Matte nu stod inför flockledaren krympte han genast ihop till det där bytesdjuret.

Här får du inte vara, fick han ändå ur sig.

Inkräktaren blängde. Pupillerna var små pepparkorn av illvilja.

Hur kom du in här? Du får lov att gå. Det här är en arbetsplats.

Wester gick närmare. Hans näsa blödde ymnigt, uppenbarligen från ett slag. Tjocka strängar hängde från skägget.

Men arbeta, då, morrade han. Om du inte tänker bjuda på en kopp av det som puttrar där inne. Har ni kaka till också? Såklart ni har. Vad säger ni, trevliga människor? Ska vi sätta oss ner och ha en trevlig fikastund tillsammans? flinade han och tog ett par ryckiga steg till.

Hör nu ..., trevade Matte.

Äh, knip käft. Fattar du inte att jag driver med dig, jävla Svensson?

Det blixtrade till i hans ögon.

Mördaren.

Matte begrep att han inte borde resonera med honom. Men vad skulle han göra? Drake hade uppenbarligen flytt fältet. Lena bildade mur framför Lotta. Tom verkade ha gömt sig någonstans.

Matte var utlämnad och kände rädslan växa.