Skall med ont fördrivas

By Kristian Tiger

Charlotte är disciplinerad, bestämd och kraftfull i allt hon tar sig för. Hennes drivkraft smittar av sig på pojkvännen HP, som verkar vara beredd at göra vad som helst för att få hennes uppmärksamhet och kärlek.
Med ett förvridet rättspatos och ett maniskt hämndbegär driver Charlotte sig själv och HP till de mest bestialiska illdåd. Deras vägar korsas av den sadistiske fastighetsmäklaren Marcus, den depraverade privatdetektiven Leif och den ljusskygga firman JAS Bygg i möten som sällan lockar fram de inblandade personernas bästa sidor. Ett flertal människoöden vävs samman i detta kriminaldrama med absurdistiska undertoner som utspelas i sydöstra Stockholm.
"Skall med ont fördrivas" är en mörk och fantastiskt underhållande berättelse om hämnd.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: Jun 12, 2024
• ISBN: 9789180973915

Kristian Tiger

Kristian Tiger är född 1973, är uppvuxen i Nacka och bor i Hammarbyhöjden.

Book preview

1.

Charlotte sprang snabbt genom den ljumma sensommarkvällen. Som vanligt ansträngde hon sig rejält. Hon tog den vanliga vändan från hemmet på Danviksklippan, ner längs Henriksdalsvägen för att sedan fortsätta in i Hammarby sjöstad. I kurvan där Kanalvägen gick över i Rorgängargatan och man kommer in i sjöstaden slängde hon snabbt ett öga på sin klocka och såg att hennes tid var bra. Rundan på en mil brukade ta runt 40 minuter.

Personbästa var 37 minuter. Kanske skulle hon lyckas slå det rekordet idag.

Så hon ökade takten ännu lite mer. Hon fick dock inte ta ut sig för mycket i början utan vara ekonomisk med krafterna.

Till stor del på grund av sjöstadens speciella arkitektur så såg hon det. Lägenheternas i många fall mycket stora fönster gör att hemmen liknar akvarier. Insynen är påfallande stor. Fortfarande var det ljust ute, men trots det kunde Charlotte se in i många av hemmen. Folk tittade på teve, förberedde mat och satt och pratade fullt synliga från sjöstadens gator.

I ett fönster. En hastig rörelse. En arm som slog och en människa som föll. Charlotte stannade genast och tittade intensivt upp mot lägenheten som låg på andra våningen. Det var en man i 30-årsåldern som hade slagit till en kvinna i gissningsvis ungefär samma ålder. Hon låg på golvet. Mannen stod ovanför henne och verkade prata med henne. Hon höll upp en arm som för att skydda sig mot ytterligare slag. Mannen verkade inte arg eller upprörd. Helt lugnt stod han över kvinnan som sakta började resa sig, fortfarande med armen höjd som skydd.

Charlotte såg paret på ungefär 15 meters avstånd från platsen på trottoaren där hon stannat.

Hon såg sig snabbt om och konstaterade att hon förmodligen var ensam om att ha bevittnat händelsen. Några bilar var i rörelse och på lite avstånd också promenerande människor, men ingen annan verkade ha reagerat eller tittade mot lägenheten. I alla fall inte vad hon märkte.

Kanske var mannen i lägenheten omedveten om hur väl det som gjordes där inne syntes. Eller brydde han sig inte? Möjligen var han bara tillfälligt oförsiktig. För hans kroppsspråk och brist på upprördhet gav intrycket av att detta inte var första gången. Det här var inte en man som slog en kvinna i affekt, utan en man med ett betydligt mer utstuderat beteende.

Charlotte tyckte att det verkade som om kvinnan sa något till mannen. Hennes långa blonda hår var i oordning och dolde till hälften hennes ansikte, men det syntes att hon var rädd. Mannen såg ner på henne. Fortfarande helt lugn. Var det inte ett småleende på hans läppar? Han stod och flinade. Charlotte betraktade dem intensivt.

Mannen sa något. Kvinnan kurade ihop sig. Han grep lugnt, men med fast hand tag i hennes rufsiga hår och började dra henne efter sig samtidigt som han gick längre in i lägenheten. Kvinnan kravlade efter. De försvann utom synhåll.

Något personbästa skulle det inte bli ikväll insåg Charlotte. Hon stod inte på den sida av bostadshuset där ingången fanns och började därför lugnt jogga runt byggnaden. På andra sidan fanns porten. Hon noterade siffran. Gick fram och tittade in genom fönstret i porten. Där fanns säkert ett 30-tal postfack, med efternamn prydligt placerade på vart och ett.

Hon ville ha reda på mannens namn. Ja, kvinnans också. Förutom mängden postfack var också flera av skyltarna omöjliga att se från hennes plats bakom glasdörren. Att memorera allihopa var omöjligt. Det behövdes inte heller. Hon visste hur hon skulle lösa det problemet.

När hon sprang från Hammarby sjöstad så gjorde hon det i långsammare tempo. Hon funderade och tänkte. Smidde planer.

2.

HP skulle inte bygga någon traditionell giljotin. Istället för bila skulle flera knivar användas. 18 knivar av typen Morakniv. Korta och kraftiga skulle de vara. Konstruktionens stomme var en en och en halv meter lång planka och var nästan 20 centimeter bred, respektive hög.

Snarast en kort balk. Material och verktyg var köpta på olika ställen under flera veckors tid. Han hade burit keps och alltid betalat kontant. Egentligen trodde han att han möjligen var väl nojig, men extra försiktighet skadade inte. Butiker hade ofta övervakningskameror. I värsta fall skulle delar av giljotinen kunna härledas till någon butik och skulle sedan någon övernitisk polis titta igenom det, mot förmodan, sparade bildmaterialet vore det bra om hans ansikte delvis doldes. Resonemanget var långsökt. Han var knappast expert på polisarbete, men överdriven försiktighet var bättre än det motsatta.

Köket i lägenheten på Danviksklippan utgjorde tillfällig verkstad och han skred till verket en förmiddag i augusti. Charlotte var på jobbet.

Med gummihandskar på händerna torkade HP nogsamt av allt material och alla verktyg. Med två stora skruvtvingar fäste han balken på köksbordet. Han borrade 18 hål i balken med jämna mellanrum i sex rader i balkens mitt. Hålen borrades i en lätt vinkel.

När hålen var klara var han svettig och lite orolig över om någon granne skulle ha hört oljudet. Men att borra i sin egen lägenhet var inte förbjudet och det var knappast troligt att någon skulle misstänka att en giljotin tillverkades. Han fick skärpa till sig. Det här var trots allt den enkla delen av hans och Charlottes plan – vad som komma skulle var betydligt jobbigare. Skulle han klara det? Det var en synnerligen våghalsig idé de hade fått. Eller snarare, Charlotte hade fått idén. Varför gick han egentligen med på det här?

Hålen var anpassade efter tjockleken på knivarnas handtag. Han applicerade rikligt med lim på dem och placerade en kniv i varje hål i balken. När de var på plats så förde de blanka knivseggarnas lätta lutning bakåt hans tankar till ett sädesfält i stark vind.

HP borrade sedan två hål på varje sida av balkens kortsidor. Hålen var anpassade för några öglebultar. Dessa bestod av en bult med en ögla högst upp. Genom öglorna skulle fyra vajrar löpa, vilket skulle göra träbalken med knivarna till en giljotin.

Med viss ansträngning och försiktighet lyfte han balken från köksbordet och placerade dess ändar på varsin stolsits med knivseggarna pekande ned mot golvet.

På balkens ovansida skruvade HP fast två röda plasthinkar genom dess bottnar. Runt balken och mellan de ilsket utstickande knivbladen virade han ett rep flera varv. I repet skulle hela konstruktionen hänga. Han betraktade frukten av sitt arbete. Det var ingen snygg giljotin han hade tillverkat. Han tyckte att skapelsen påminde om ett groteskt ansikte med två överdimensionerade röda ögon upptill och en rad huggtänder nertill.

3.

Villan i Nacka var i hyfsat skick när Jonas och hans fru Susanne hade köpt den, men vissa renoveringsbehov hade funnits. Övervåningen var i dåligt skick. Det var en vind med snett tak som var omgjord till boyta. Jonas och Susanne ansåg att den vägg som delade in vinden i två rum knappast gjorde utrymmet bättre. Det kändes instängt och trångt. Väggen skulle bort. Ytskikten behövde bytas ut, både tapeter och golv. Tapeterna var slitna och golvet var i furu, ett material som både Jonas och Susanne tyckte var mycket fult.

Jonas var IT-konsult, men även om han kunde teknik så var han en utpräglat opraktisk person. Han ägde inte ens ett fåtal verktyg för enklare uppgifter i hemmet som att spika upp en tavla eller skruva i en skruv. Ibland hade han nästan koketterat med vilken urusel hemmafixare han var. Hans fru Susanne hade heller inte mycket att komma med på det området. Att de själva skulle ge sig på renoveringen av övervåningen var uteslutet. Inte ens delar av arbetet, som att måla, tänkte Jonas göra själv. Han intalade sig aktivt att han inte skulle kunna det, trots att han inte kunde minnas att någonsin ha försökt i vuxen ålder.

Jonas satte sig och googlade efter byggfirmor i Nacka. Möjligen var det för att firmanamnet stack ut och var så fånigt som Jonas fastnade för det.

Byggfirman hette JAS Bygg AB. JAS. Som stridsflygplanet. Varför? Ville man ha draghjälp av flygplanets image? Dess image var väl sisådär? Efter att ha tittat runt på firmans hemsida insåg Jonas att namnet sannolikt var begynnelsebokstäverna i namnen hos de tre personer som arbetade i firman: Johnny, Amir och Stefan. Valet av JAS istället för exempelvis SAJ eller AJS var nog ingen slump. De tyckte väl att flygplanskopplingen var positiv. För en byggfirma. Så utomordentligt töntigt. Jonas log för sig själv. Han behövde anlita en byggfirma. Varför inte den med det löjliga namnet? Så fick det bli.

4.

Charlotte kom hem sent på eftermiddagen. HP hade städat köket noga och stuvat ner allt överblivet skräp i en stor soppåse. Alla verktyg som han hade använt låg i en annan påse. Han skulle göra sig av med allt. Inga spår fick lämnas. När Charlotte kom in i köket satt HP vid köksbordet med en kopp kaffe, sin surfplatta framför sig och den fula giljotinen placerad på de två stolsitsarna.

Som vanligt hade inte Charlotte sagt hej när hon kom in genom dörren. Hon gjorde aldrig det. Hon brukade säga hej först när hon såg HP, vilket hade gjort att han också hade anammat denna vana. Nu hälsade hon inte ens.

Jag ser att du är klar med apparaten, sa hon med ögonen fäst på giljotinen.

Ja, det gick snabbare än jag hade trott, svarade HP.

Han såg att hon faktiskt log. Inte mycket, men det var helt klart ett leende. Han tyckte om när hon log. Det gjorde hon enligt HP för sällan. Leendet fick henne att se ännu bättre ut än hon gjorde i vanliga fall. HP tyckte att hon var mycket attraktiv med sitt långa mörka hår, den slanka kroppen och de smala läpparna, men de gånger hon log var det nästan som om HP hajade till och verkligen påmindes om hur snygg hon var. Det var något med hennes ögon som nog många andra kanske inte skulle uppfatta som attraktivt. De ljust blå ögonen var svala. Något mer positivt laddat ord än så kunde han inte komma på för att beskriva dem. Men han tyckte om dem. Han tyckte faktiskt att hon inte var attraktiv trots sina svala ögon utan att dessa istället faktiskt gav henne någon sorts karaktär. De gjorde henne konstigt nog inte mindre attraktiv i hans ögon.

Charlotte gick fram mot träbalken och satte sig på huk framför den. Hon rörde den inte, men det såg nästan ut som om hon ville det. Hon svepte med blicken över den, ställde sig upp, gick ett varv runt den och såg ut att studera den noga.

Den blev kanske inte så vacker, men jag tror att den kan bli effektiv, sa HP.

Det blir den nog, sa Charlotte.

11

Hon vände sig och såg på HP för första gången sedan hon kommit in i rummet. Du förstår vad det är vi ger oss in på nu?

Jo, det förstår jag, svarade HP.

Hon tog två steg fram till honom och slog armarna om hans hals och såg ner på honom där han satt på stolen. Hon såg honom rakt i ögonen med sin svala blick.

Jag är tacksam för att du gör det här. Vi gör det tillsammans, men det skulle inte gå utan dig. Jag älskar dig, sa hon.

Hon kysste honom. Helt kort. Han tyckte sig se att hon svalde. Hon var rörd. Att hon visade den typen av känsloyttringar var ovanligt. Hon släppte honom och såg på giljotinen.

Vi bör nog vänta tills det blir mörkt innan vi bär ner den till bilen, sa hon.

Ja, vi tar det efter midnatt. Innan vi går och lägger oss.

Det blir bra. Jag ska träna nu. Har inte du också träning snart? sa hon utan att vända sig om när hon lämnade köket.

Jo, svarade HP.

Charlotte gick in i sovrummet och HP gick efter henne för att hämta sin träningsväska. Hon bytte snabbt om till en sport-bh och ett par åtsittande shorts. Allt i svart. HP tog ut sin träningsväska ur garderoben. I några sekunder såg han på Charlotte som hade ryggen vänd mot honom. Han kunde inte se sig mätt på hennes smidiga och vältränade, men lätt kurviga kropp. Med vana rörelser fäste hon det mörka långa håret i en hästsvans vilket fick musklerna i den övre delen av hennes rygg att framträda tydligt.

Högst upp på ryggen, under höger skuldra, hade hon en tatuering. En kort dikt i ett stramt och enkelt typsnitt: Aldrig har jag sett något vilt ömka sig själv. En liten fågel faller ihjälfrusen från en gren utan att någonsin ha ömkat sig.

HP hade vid något tillfälle frågat varför hon valt just den dikten som sin enda tatuering. Hon hade svarat att hon tyckte dikten var vacker. Med det svaret hade HP låtit sig nöja. HP kom på sig själv med att stirra och vände sig bort för att plocka ihop kläderna inför sin träning. Charlotte plockade fram sina träningsgrejer: hopprep, några hantlar och en ihoprullad dyna och gick ut till vardagsrummet för att köra sitt träningspass där.

HP kände sig måttligt upplagd för att träna. Han skulle hellre vara hemma och läsa en bok, men träningen var viktig. Åtminstone ansåg Charlotte det. Håglöst rafsade han ner sina saker i väskan. Han passerade vardagsrummet där Charlotte redan hoppade hopprep i högt tempo med en nästan ilsken blick fäst på väggen framför sig. Ingen av dem sa hej då när han gick.

5.

Marcus märkte att Sara hade gått upp. Han var vaken men hade låtsats sova. Så försiktigt och ljudlöst som hon bara hade förmått hade hon lämnat dubbelsängen och tassat ut ur sovrummet. Han antog att hon gått till badrummet för att göra sin morgontoalett, men han hade inte hört dörren till badrummet vare sig öppnas eller stängas. Duschen hördes dock snart och han förstod att hon ansträngt sig för att öppna och stänga dörren så tyst det bara gick. Hon var verkligen nervös. Han log och lyfte på huvudet för att se vad klockan var. Den digitala skärmen visade 6:58. Sara började inte jobba förrän klockan nio. Så genomskinligt. Hon trodde att hon skulle kunna hinna gå innan han vaknade. Det skulle inte lyckas. En liten stund till tänkte han dra sig i sängen, men hon skulle inte slippa honom den här morgonen. De skulle träffas och umgås en liten stund.

Varför han slog henne visste han inte riktigt. Det kändes bra på något sätt. Upphetsande. Han blev faktiskt kåt av det. När han slog henne handlade det sällan om speciellt hårda slag utan oftast bara en örfil. Ibland lyfte han bara handen för att roat se hur hon höjde händerna för att skydda sig. När han slagit henne brukade de ha sex. Hon protesterade aldrig.

Duschen stängdes av. Marcus sträckte sig som en katt i sängen. Nu skulle Sara torka sig, sminka sig och i övrigt göra morgontoaletten. Det skulle ta en liten stund och han skulle vänta tills hon var klar och var i köket. Då skulle han gå upp. Han kunde dra sig i sängen ett tag till. Ingen brådska.

De hade träffats på krogen för några år sedan, blivit tillsammans nästan direkt och hon hade flyttat in hos honom. Hon var från Småland eller Östergötland. Han mindes inte riktigt. Dialekten hade i alla fall varit bonnig, med betoning på varit. Förvånansvärt snabbt hade hon vant sig av med den och pratade nu nästan perfekt rikssvenska. Eller stockholmska. Vem brydde sig vad det kallades? Normal svenska var det i alla fall. När hon drack så kunde det hända att den där bonniga dialekten dök upp, men anmärkningsvärt väl hade hon lärt sig att tala normalt. Hon var duktig på att anpassa sig, det fick han ge henne. Det var också lämpligt i deras förhållande, för där var hon tvungen att anpassa sig.

Inte ett ljud hördes från badrummet. Hon sminkade sig väl. När badrumsdörren efter kanske tio minuter väl öppnades så skedde det närapå ljudlöst och Marcus hörde inte ljudet av att dörren stängdes. Vilket förmodligen inte hade skett. Allt för att undvika onödigt ljud. När hon gick till köket hördes det knappt och inget röjde att hon ens var där. Men det var hon ju sannolikt. Nu var det hans tur att smyga. Ljudlöst lyfte han täcket, klev försiktigt upp ur sängen och räckte sig efter sin morgonrock som låg slängd över en stol. Insvept i morgonrocken gick han sedan på tå till köket.

Sara stod vid diskbänken med ryggen mot dörröppningen. Marcus lutade sig nonchalant mot dörrkarmen och betraktade henne medan hon med snabba rörelser bredde två smörgåsar. Han skulle vänta tills hon upptäckte honom.

När smörgåsarna var färdiga vände sig Sara om och ryckte till när hon såg honom. Han hade korslagda armar och såg roat på henne.

God morgon, sa han.

Hon satte ner fatet smörgåsarna och förde handen mot sitt bröst.

Oj, vad du skrämde mig.

Han såg hennes flackande blick och det tillkämpade leendet. Som om hon blivit ertappad med något skamligt.

Har du bråttom till jobbet? Du börjar väl inte än på ett tag? sa han lent.

Jo, det är lite att göra. Jag skulle precis gå, sa hon och tog en tugga av sin smörgås för att sedan direkt lägga ner den på bänken bakom sig.

Så bråttom har du inte, sa han lugnt och tittade henne rakt i ögonen.

Hon vek undan med blicken och svalde.

Jag måste nog gå.

Sakta gick han fram till henne och tog hennes haka i sin hand och tvingade henne att se på honom. Han kände att hon faktiskt skakade. Att hon var så pass rädd förvånade honom lite. Det gjorde honom också upphetsad. Han blev hård. Så slog han till henne över kinden. Inget hårt slag, bara en lätt örfil. Som en markering. Trots allt ville han inte att hon skulle gå hemifrån med synliga märken. Sara flämtade till och förde sin hand till kinden där örfilen hade träffat henne.

Varför undviker du mig? sa han, fortfarande med lugn röst.

Hon försökte dra sig undan, men stötte bara mot köksbänken när hon backade ett halvt steg.

Jag måste till jobbet, sa hon lågt.

Nu var han verkligen kåt. Fattade hon inte vad hon gjorde med honom när hon agerade på det här viset? Hon mer eller mindre bad honom att ta henne; lockade fram jaktinstinkten hos honom. Han slog till henne över kinden igen. Lite hårdare den här gången, men ändå inte tillräckligt hårt för att ge något annat märke än en lättare rodnad. Nu försökte hon inte komma undan utan stod bara och såg ner i golvet framför sig. Det såg ut som om hon huttrade.

Jävlar vad kåt han var.

Han lossade knuten i midjan, lät morgonrocken falla isär och ställde sig med lätt särade ben.

Ner på knä. Gör det du är bra på, sa han och pekade på sin nu helt erigerade penis.

Numera var hon så väl dresserad att det inte fanns någon tillstymmelse till tvekan hos henne. Kvickt ställde hon sig på knä och tog honom i munnen. Med vänster hand tog han ett stadigt tag i hennes hår och tryckte henne mot sig. Hennes knappt hörbara snyftningar gjorde honom än mer upphetsad.

De hade ibland den här typen av sex. Marcus tyckte om att det var lite spontant. Att han kunde ta för sig när och hur han ville. Att som nu knulla henne i munnen i några minuter efter att han precis gått upp. Ingen protest från Sara. Hon gjorde snabbt vad hon blev tillsagd. Och hon sög skönt ...

Några minuter av kvävt snyftande från Sara och tung andhämtning från honom, sedan kom han i hennes mun.

Svälj, beordrade han henne flåsande samtidigt som han tog två steg bakåt och stödde sig med händerna bakom ryggen mot köksbordet.

Sara satt kvar på golvet. Det blonda håret var rufsigt och hängde delvis ner i ansiktet. Marcus stod lutad mot köksbordet och flämtade. En sak kunde man inte ta ifrån henne – hon var bra på att suga kuk. Med en loj gest med armen viftade han mot dörren.

Gå och fixa till dig. Du ser förjävlig ut.

När hon skyggt lämnat köket och försvunnit in i badrummet gick Marcus tillbaka till sovrummet. En timme till kunde han sova, eller åtminstone vila, innan han åkte till jobbet. Nöjd och tillfredsställd drog han täcket över sig och somnade nästan direkt.

6.

Det var lördag förmiddag. Fas två av planen skulle genomföras. HP hade väntat hela fredagskvällen och det hade hunnit bli efter midnatt innan han lindade in giljotinen i en svart sopsäck och bar ner den till hans och Charlottes Audi. Det var en bökig operation. En en och en halv meter lång träbalk med 18 knivar utstickande åt ena hållet och två stora hinkar utstickande åt det andra var rätt otympligt att bära, men efter några minuters kånkande så hade han fått in balken i bakluckan på bilen. Egentligen hade det varit bättre att bära ner den under en vardagsnatt eftersom risken att möta folk i trappen eller utanför huset var större en helgnatt, men det hade gått bra. Han hade inte stött ihop med någon.

HP körde och Charlotte satt bredvid. De åkte motorvägen genom Nacka, ut mot Värmdö. På Charlottes arbete brukade hennes kollega Åsa ofta prata om det hus som hon och hennes man Jörgen hade ärvt och skulle rusta upp. Det huset var målet för resan. För även om det talades väldigt mycket om att rusta upp huset så verkade det inte som om det skedde i någon större utsträckning. Just den här helgen skulle det definitivt inte rustas eftersom Åsa och Jörgen hade åkt till Berlin i några dagar. En resa som Åsa talat om i veckor. HP och Charlotte skulle kunna arbeta ostörda.

Charlotte hade åkt ut till huset några dagar tidigare för att lära känna omgivningarna. Dessutom hade hon noga studerat området på Google Earth. Bara det hade oroat HP lite. Informationen om att hon tittat på kartor över det aktuella området skulle väl finnas lagrat hos Google? Eller? Sparade inte det företaget precis allt?

Jag såg på kartan att huset ligger åtminstone några hundra meter från närmsta granne. Det är helt skyddat från insyn från stora vägen. När du har hoppat av vid huset så ställer jag mig med bilen med uppsikt över infarten. På andra sidan stora vägen, nästan mittemot, finns en liten skogsväg där jag kan stå parkerad utan att någon bör reflektera över det. Därifrån kan jag se om någon mot förmodan skulle köra upp mot huset medan du är där, sa Charlotte.

Mot förmodan ... sa HP, som nu började känna sig lite nervös.

Hon sneglade mot honom.

Sannolikt kommer ingen. Skulle någon ändå komma så ringer jag dig och du släpper allt du har för händerna och springer ut i skogen. Vi har telefonkontakt och så hämtar jag upp dig. Men det kommer ju troligtvis inte ske, sa hon lugnt.

Hon hade en poäng. Husets ägare var bortresta; utanför landets gränser till och med. Vem skulle ha något ärende till huset? Och om någon nu hade det så skulle förmodligen hans och Charlottes plan gå om intet. Men då var det bara att acceptera det och ingen skada var skedd.

Avtagsvägen som ledde upp till huset var ungefär 100 meter och huset var mycket riktigt helt omöjligt att se från vägen. Skogen låg tät runt en tomt med ett litet hus och en friggebod. Tomten var inte direkt välskött. Gräset var högt. Ostyriga buskage och både levande och döda träd fanns på ställen som gav anledning att misstänka att de inte var planterade av någon människa. Ingen landskapsarkitekt hade planerat tomten, den saken var säker. Både huset och friggeboden hade flagnande rödfärg och från taket på huset hade flera takpannor lossnat.

HP parkerade bilen på det som troligen varit en liten grusplan framför huset. Nu var ytan snarare att betrakta som en kombination av grusplan och gräsmatta.

Åsa och Jörgen har lite att göra innan de får till sitt sommarställe, konstaterade Charlotte torrt när de klev ur bilen.

De tog på sig tunna plasthandskar och HP öppnade bakluckan. De lastade ut verktygslåda, giljotin och allt övrigt material och bar sedan gemensamt giljotinen till verandan framför husets ytterdörr. Verandan var överbelamrad med bråte. En gammal cykel, trädgårdsmöbler, brädor, två burkar med målarfärg, trädgårdsredskap och några trasmattor. Det gick att ta sig fram till ytterdörren, men i övrigt upptogs verandan nästan helt av skräpet. De ställde ner giljotinen på verandagolvet framför dörren.

Som du ser passar verandan rätt väl för vårt syfte. Men du ska nog flytta på den där. Den skulle kunna ställa till det för oss, sa Charlotte och pekade på en pinnstol som av något skäl stod placerad på den kombinerade grus- och gräsplanen framför verandan.

Vi kanske ska använda den. Eller är det bättre att ta någon av de där stolarna, sa HP och pekade på en trave trädgårdsstolar som stod bland skräpet på verandan.

Charlotte såg ut att tänka efter. Det är nog bäst att vi använder en av trädgårdsstolarna istället. Pinnstolen ser betydligt lättare ut. Den kan flyttas enklare.

Jo, det är sant.

Bra. Jag åker ner till infarten och parkerar mig där. Sätt i batteriet i telefonen och slå på den. Ringer jag så får du vara beredd på att snabbt ta dig in bland träden.

Det här kan väl kanske ta en och en halv timme ungefär. Jag ringer när jag är klar.

Charlotte såg sig runt. Tittade på den röriga verandan och sedan ut på tomten. Som om hon tänkte efter. Ok, vi ses om ett tag. Lycka till.

Så åkte hon och HP var ensam.

Han släpade fram den av trädgårdsstolarna som var lättast att få lös från det virrvarr av bråte som fanns på verandan och ställde den någon meter framför ytterdörren, vänd mot verandans öppning. Den var det första man såg om man närmade sig verandan framifrån.

Han tittade upp i taket, vilket bestod av kanalplast som vilade på träbjälkar som lätt sluttande sköt ut från huset. Det var relativt högt i tak, vilket var mycket bra. Plasten var ofärgad, eller snarare, hade nog varit det. Förmodligen för att den skulle släppa igenom ljus. Det gjorde den knappt längre. Det ljus som lyckades tränga igenom det numera gulbruna filtret som plasten utgjorde var svagt.

HP såg till att stolen stod precis mellan två av bjälkarna. Han ställde sig på stolen och gjorde två punkter på varje bjälke med en penna. Sedan borrade han hål vid punkterna.

Han arbetade snabbt och effektivt, men då och då slängde han ett ögonkast bort mot vägen som ledde upp till tomten. Att det var högst otroligt att någon skulle dyka upp visste han.

Dessutom skulle han bli förvarnad av Charlotte om så skedde. Men ändå. Han var definitivt nervös.

Efter nästan två timmars arbete hade HP spänt linor från krokar som var fästa i bjälkarna ned till några krokar som var fästa i verandans trägolv. Linorna löpte genom de fyra öglor som fanns på giljotinens kortsidor, vilket skulle få den att falla med knivseggarna rakt nedåt utan att tippa åt något håll. Anordningen hade nämligen en hög tyngdpunkt eftersom HP hade fyllt hinkarna på dess ovansida med sten och sand som han hittat på tomten. Målet var att göra konstruktionen så tung som möjligt. Ju tyngre den var desto mer kraft skulle den få vid nedslaget.

Han hade fyllt hinkarna sedan han hissat upp balken så att den hängde under taket och hölls uppe av ett tjockt rep som var fäst i repöglan som i sin tur var fäst i balken. I plasttaket hade han gjort ett hål och genom det löpte repet som sedan låg spänt tvärs över hela hustaket och var virat runt en stor stock som låg på baksidan av huset.

Han kamouflerade den hängande balken med knivarna med ett stort pappersark. Det såg mycket underligt ut, men att vända upp blicken och se en massa papper alldeles under verandataket var sannolikt betydligt mindre obehagligt än att se en tung balk från vilken det stack ut 18 knivar.

HP ställde den hopfällbara stegen mot husets vägg och klättrade upp på taket med en yxa och en brädbit i ena handen. Repet låg hårt pressat mot takets tegelpannor och med viss svårighet lyckades han kila in brädbiten under repet på ett ställe nära taknocken. Med ett snöre fäste han sedan yxan i repet. Den skulle lämnas kvar på platsen. Det skulle vara smidigt att ha den på plats när det var dags.

7.

Efter en dryg timmes vila och en snabb frukost var Marcus på väg till jobbet. Resan från bostaden i Hammarby sjöstad till kontoret i innerstan tog bara runt tio minuter. Egentligen hade han kunnat åka kollektivt, vilket inte skulle ta nämnvärt mer tid, men eftersom hans jobb som fastighetsmäklare krävde att han var väldigt mobil fick han tåla det omak det ibland innebar att köra bil i innerstan. Han avskydde dessutom att beblanda sig med patrasket på bussar och tunnelbana, så bil var hans givna alternativ.

God morgon, sa Elin glatt när Marcus kom in på mäklarkontoret.

God morgon, svarade Marcus och besvarade hennes leende.

Elin var mäklarassistent och relativt ny på kontoret. Ung, naiv, entusiastisk och söt. Hon hade blont långt hår och en korkad uppsyn. Marcus visste att hon gillade honom. Hon fann ständigt ursäkter för att byta några ord med honom eller att assistera honom med någon syssla som hon egentligen inte behövde göra. Att han skulle sätta på henne inom en snar framtid var nog nästan oundvikligt, även om det naturligtvis kunde vara lite känsligt att ha den typen av relationer med sina kollegor.

Marcus slängde sin väska på en besöksstol på sitt rum, slog på datorn och tittade snabbt igenom sin e-post. Han skulle inte bli långvarig på kontoret utan skulle snart åka ut till Värmdö för att titta på ett hus. En kvinna hade ringt honom och ville sälja ett hus som hon hade ärvt. Att kalla det hus var möjligen att ta i. Av den information som Marcus hade fått verkade det snarast handla om en gammal sommarstuga. Ett gammalt ruckel. Några bilder tagna med en mobilkamera visade ett risigt torp. Men folk var beredda att betala för vad som helst insåg han så han skulle möta henne för att göra en bedömning av vad fastigheten kunde vara värd och förhoppningsvis kunde han sälja skiten till ett överpris.

Kvinnan som ville sälja torpet hette Eva. Marcus slog hennes nummer och hon svarade efter några signaler.

Ja. Eva här.

Hennes röst var låg. Hon pratade som om hon befann sig någonstans där hon inte ville störa genom att tala högt.

Hej, det är Marcus Lundberg. Mäklaren alltså. Vi ska ju träffas om en stund. Jag ville bara stämma av. Bara kolla liksom.

Ja, självklart. Vi ses om en stund.

Bra. Det gör vi. Jag är där klockan tio, sa Marcus. Då ses vi, svarade Eva.

Det gör vi. Hej.

Marcus lämnade kontoret och satte sig i sin bil. Med GPS:en påslagen åkte han ut mot Värmdö. Det slog honom att det var en ovanligt vacker höstdag. Solen strålade på trädens lövverk varav hälften verkade ha slagit över till gulorange färg medan den andra hälften fortfarande var gröna.

Torpet låg avsides, men med hjälp av GPS:en hittade Marcus fram rätt fort. Träd. Mycket träd och stora sommarstugetomter. Det präglade området. Några nya villor hade byggts, men främst var bebyggelsen sån den förmodligen varit de senaste 50 åren. För att ta sig in till torpet svängde Marcus in på en grusväg. Tomten skulle ligga drygt 100 meter in i skogen.

Stället såg till och med risigare ut än det hade gjort på bilderna Marcus fått. Han parkerade sin bil på den igenvuxna grusplanen framför stugan. Klockan var några minuter i tio och han släntrade runt på tomten framför huset, tittade in på den av bråte överbelamrade verandan och knackade på räcket av trä som ledde upp till den. Träet verkade vara anfrätt av fukt och var troligen poröst och klent. Det kunde möjligen också gälla stora delar av stugan och inte bara verandan. Vilket ruckel, tänkte han. Tomten var halvt igenvuxen. Men trots både tomtens och stugans förfall var det säkert inte några problem att få skiten såld, bara inte säljaren hade orealistiska förväntningar på vad man skulle kunna ta betalt.

Mobiltelefonen ringde.

Ja, det är Marcus.

Hej, det är Eva. Jag är på väg. Har du hittat dit? sa Eva.

Hennes röst var fortfarande låg. Hon viskade inte, men det var som om hon satt på en buss och inte ville att medpassagerarna skulle höra vad hon pratade om. Men inga ljud förutom hennes röst hördes. Inget susande av någon bussmotor, inga andra röster i bakgrunden.

Tystnad förutom hennes röst.

Ja, jag står utanför huset, svarade Marcus.

Så bra. Jag är där om en liten stund.

Marcus blev lite irriterad. Hans tid var värdefull. Han förväntade sig att folk skulle passa tiden.

En liten stund, vad betyder det?

Fem tio minuter. Du kan väl slå dig ner så länge, sa Eva och avslutade samtalet utan att vänta på något svar.

Egentligen var inte Eva så speciellt mycket försenad. När Marcus tittade på sin klocka visade den bara två minuter över tio, men han gillade inte hennes ton. Hon var konstig och undvikande. Sa inte ens hej då utan la bara på. Han skulle slå sig ner för att vänta på henne hade hon sagt. Slå sig ner? På tomten fanns egentligen inte någon självklar plats att slå sig ner om han inte ville sätta sig direkt på marken. Han