30 år med Non-Violence Project: En dagbok om det sluttande planets obarmhärtiga verklighet

By Rolf Skjöldebrand

Non-Violence Project startade 1993, utifrån visionen att bidra till en värld med mindre våld. Berättelsen tar med läsaren på en resa genom blod, svett, mycket tårar, framgång och misslyckanden, men med den största glädjen att möta unga människor och engagerade vuxna i de mest skiftande miljöer i världen och deras obändiga kraft för att skapa förutsättningarna för ett drägligt liv. Det är också en berättelse om ansvaret Non-Violence Project fick av konstnären Carl Fredrik Reuterswärd att vårda och förstärka budskapet av hans viktigaste konstverk Non-Violence, den knutna revolvern.

Non-Violence Project´s mission är att inspirera, motivera och engagera nästa generation att huvudsakligen förstå hur man löser konflikter utan våld, förstärker sig självkänsla för att avstå från att bli mobbare eller offer för mobbning, trakasserier och rasism, samt omfamna filosofin om icke-våld. Under trettio år har NVP utbildat över nio miljoner elever, lärare, tränare, idrottare och frivilliga i trettio länder på fem kontinenter och vunnit flertalet prestigefull priser för vad som kallas best practice.

Berättelsen är samtidigt ett rop på skifte i synsätt, där trettio års politik med företrädesvis ett reaktivt synsätt för att vinna politiska poäng fått styra utvecklingen, när all forskning med all önskvärd tydlighet talat om att den enda lösningen på dagens våldsspiral, integration, strukturell rasism och den digitala revolutionens baksida, är en monumental ökning av det förebyggande arbetet. Vi har skrikit oss hesa tillsammans med förskola- och skolpersonal, sakkunniga, föräldrar, idrottsledare och engagerade människor i allmänhet. Trots att alla lampor blinkat rött har politiken valt att titta åt andra hållet. Därav undertiteln.

Boken är skriven i ett dagboksliknande format genom trettio år, i drömmen att förhoppningsvis göra världen lite bättre för kommande generationer.

Det enda vi, i dagsläget vet, är att det sannerligen behövs.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: Jun 12, 2024
• ISBN: 9789180972871

Rolf Skjöldebrand

Rolf Skjöldebrand drev under 80- och 90-talet en av de mest profilerade annonsbyråerna och har sedermera också ansätts som en av det första varumärkesexperterna, innan han sadlade om för att ägna sitt liv åt social förändring. 1993 initierade han som en av grundarna the Non-Violence Project som utifrån visionen om en värld med mindre våld, drivit ett förebyggande icke-vålds arbete, företrädesvis i skolan och inom sporten. Under 30 år har arbetet med Non-Violence Project tagit Rolf runt världen i ambitionen att ge skolan och sporten i allt från friskolor och kommunala skolor i Sverige och exklusiva högskolor i England, till skolor i kåkstäder i Sydafrika, i kartellkontrollerade förskolor i Mexiko City, till de största fotbollsklubbarna i Brasilien, högriskfängelser i USA och till byskolor i Uganda. Allt för att skol, idrottspersonal och engagerade frivilliga ska få de bästa förutsättningarna för att ge barn och ungdomar inspirationen och verktyg att förstå och omfamna idéen om en värld utan våld. Rolf har genom åren blivit uppmärksammad för sitt arbete, bland annat av President Obama med utmärkelsen the Call to Service Award. Rolf är besjälad av Mahatma Gandhis filosofi, att om man vill förändra världen, måste man börja med barnen.

Book preview

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1993 KAN VI FÖRBÄTTRA VÄRLDEN?

1994 FINNS DET NÅGOT ATT LÄRA OVER THERE?

1995 I SKUGGAN AV SORG, MER VÅLD OCH MOT NYA INTERNATIONELLA ÄVENTYR

1996 VI BEKRÄFTAR OSS BÅDE HEMMA OCH INTERNATIONELLT

1997 FRAMGÅNG, OFFENTLIG AVRÄTTNING OCH VISS ÅTERUPPRÄTTELSE

1998 MOT ALLA ODDS

1999 MISSMOD OCH MÖJLIGHETER

2000 ÄR DEN NYA TIDEN VÅR TID?

2001 GLOBAL CHOCKVÅG OCH TILLFÄLLIGT STOPP I MASKINERIET

2002 VI DRAR RÖDA LINJER OCH HYLLAR KELLY

2003 BUDDHISM, GOLF OCH ETT ÖVERRASKANDE BESÖK I ETT NYTT LAND

2004 POLITIKENS OBERÄKNELIGA ANSIKTE, LITE OOPS OCH VI HEDRAR EN LEGEND

2005 AVGÖRANDE FÖRÄNDRING OCH MÖTE MED EN FRAMTIDA MEDARBETARE

2006 NYA UTMANINGAR OCH IVANA TAR TÄTEN

2007 TILLBAKA PÅ RUTA ETT

2008 KASSAN FÖRSTÄRKS OCH SVERIGE KALLAR

2009 RIVSTART I REGNBÅGSLANDET OCH SVERIGE FÅR EN LANDSCHEF

2010 VI INTAR FOTBOLLS-VM OCH RIVER NER TAKET I SVERIGE

2011 DET KOKAR ÖVERALLT OCH VI STADGAR EKONOMIN

2012 VÅRA LÄNDER OCH PARTNERS ÖVERRASKAR

2013 FOTBOLL PÅ OLIKA VIS OCH EN GALEN IDÉ TILL, MEN ORO PÅ FLERA FRONTER

2014 EN MÖJLIGHET SOM VERKAR FÖR BRA FÖR ATT VARA SANN OCH EN NY ERFARENHET BAKOM LÅS OCH BOM

2015 UGANDA OCH SVERIGE VISAR SIG FRÅN SINA BÄSTA SIDOR, FINANSKRÅNGEL OCH MÖTE MED EN IKON

2016 VI SKAPAR DIGITAL NÄRVARO, MEN FORTSATT ORO NÄSTAN ÖVERALLT OCH EN STOR MAN GÅR UR TIDEN

2017 FRAMGÅNG I EU, FORTSATT DYSTRA BESKED SAMT EN AVGÖRANDE CHOCK

2018 FORTSATT TRUBBEL I MIAMI OCH ROOKIE-MISTAKE I BRYSSEL

2019 NEDSMÄLTA VAPEN, VI HÄLSAR PÅ I THE KINGDOM OCH SKÄMTET SOM FASTNAR I HALSEN

2020 VI GÅR I IDE. ETT INITIATIV DÖR. ETT NYTT SER DAGENS LJUS, MEDAN IVANA KÄMPAR FÖR SITT LIV

2021 VI VAKNAR TILL LIV, MEN VI FÖRLORAR ETT

2022 CHANGE OF GUARDS

2023 ETT SKEPP MED NYA KAPTENER

EPILOG

ROLF SKJÖLDEBRAND

1993

KAN VI FÖRBÄTTRA VÄRLDEN?

EN MIDDAG UTVECKLAR SIG TILL EN IDÉ OM EN BÄTTRE VÄRLD

Non-Violence Projektet föddes, inte som start-ups gör nuförtiden i ett garage eller i Rågsved. Utan runt ett middagsbord i slutet på 1992. Gästerna på sagda middag var konstnären Carl Fredrik Reuterswärd, hans agent Jan Hellman och jag, Rolf Skjöldebrand, tidigare delägare i en av de annonsbyråer som regerade på 80- och tidigt 90-tal. Jag kände naturligtvis till Carl Fredriks konst, men hade aldrig träffat honom tidigare.

Diskussionen handlade om hur Carl Fredrik skulle förvalta sitt unika konstverk, den knutna revolvern, som hade ställts upp utanför FN-huset i New York 1988. Carl Fredriks vision var att det skulle stå en knuten revolver i varje hem i världen – som en ständig, vardaglig påminnelse att våld aldrig är lösningen. Carl Fredrik var en multikonstnär. Han målade, gjorde skulpturer, skrev böcker och var redan i unga år betraktad som lite av en ledare bland nästa generations konstnärer.

Under hans år i New York 1962-1970 förstärkes det omdömet i hans umgänge med David Hockney, Keith Haring, Andy Warhol, James Rosenquist, Robert Rauschenberg och andra väletablerade profiler inom den moderna amerikanska konsten. Efter att ha flyttat tillbaka till Europa i början på 70-talet drabbades Carl Fredrik av en svår hjärnblödning. Prognosen för hans överlevnad var dyster. Efter flera månader på sjukhus återvände han ändå till livet. Dock svårt sargad med halva kroppen förlamad. Olyckligt nog var det dessutom höger sida som skadats, vilket gjorde hans högerhand mer eller mindre obrukbar. Senare skulle han göra en utställning som hette Min vänstra hand, där han efter år av träning kunde skapa intressanta porträtt av just konstnärskollektivet i New York.

Den knutna revolvern kom till som en tribut till Carl Fredriks nära vän John Lennon. Dåtidens ikoniserade icke-vålds-ambassadör, som också umgicks i det amerikanska konstnärskollektivet. När han blev skjuten till döds av ett fan utanför sitt hem i New York 1980, ringde hans hustru, Yoko Ono, till Carl Fredrik och frågade om inte han kunde göra något som symboliserade Johns och även hennes passionerade icke-våldsarbete.

Carl Fredrik hade experimenterat med knuten i tidigare verk. Han gjorde till exempel en penna med knut som gestaltade individens självklara rätt att uttrycka sin åsikt.

Den knutna revolvern skapades ur den tanken. Det första exemplaret, gjort i gips, fick en plats på spishällen hos Yoko Ono, i parets hem i Dakota Building på Upper West Side. Sedermera ställdes den upp i minneslunden Strawberry Fields i Central Park, skapad till John Lennons minne.

ETT NEJ BLIR TILL ETT FÖRÖDMJUKANDE JA

FN:s dåvarande generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar (1982-1991) såg den knutna revolvern i Strawberry Fields. Han ansåg att den, med sitt självklara icke-våldsbudskap, skulle få en plats utanför FN-huset i New York. Enligt dåtidens regler fick FN inte ta emot gåvor eller donationer från privatpersoner. Den regeln ändrades mycket lämpligt i samband med att Ted Turner, skaparen av CNN, sensationellt donerade 1 miljard USD till FN. Men det är en annan historia.

Till denna historia hör däremot att Pérez de Cuéllar ställde frågan till Carl Fredrik, som i sin tur vidarebefordrade den till Sveriges regering. Kunde man tänka sig att donera en skulptur till FN? Sverige tackade generande nog nej. Orsaken till beslutet att tacka nej är fortfarande höljd i dunkel.

Sten Andersson som var utrikesminister vid den tiden var också god vän med Carl Fredrik. Han tyckte att det var ytterst pinsamt att Sverige tackade nej och funderade på vilket land som skulle göra minst väsen av sig som donator. Valet föll på Luxemburg, som omedelbart tackade ja. Vem vill inte vara möjliggörare av en uppställning av ett konstverk som kommer att stå i centrum för alla länders ambitioner att skapa en fredligare värld?

Vid avtäckningen utanför FN1988 stod således generalsekreterare Pérez de Cuéllar och Luxemburgs premiärminister i centrum, flankerade av konstnären. Vid sidan om, på behörigt avstånd, stod Sten Andersson och betraktade den historiska händelsen.

Skulpturen väcker alltid uppmärksamhet. I sin avskalade enkelhet kommunicerar den, som den senare generalsekreteraren Kofi Annan uttryckte det: Skulpturen Non-Violence har inte bara begåvat Förenta Nationerna med ett uppskattat konstverk. Den har berikat mänsklighetens medvetande med en kraftfull symbol som i sitt enkla uttryck beskriver människors största önskan. Vilket inte är seger, utan fred.

Skulpturen har genom åren kontinuerligt dokumenterats som det mest fotograferade objektet i och runt FN huset. Den har synts i filmer och används flitigt i dagens sociala medier för att förstärka olika icke-vålds- och fredsbudskap. Sverige gick alltså miste om att vara avsändare till historiens viktigaste symboliska budskap för fred, icke-våld och medmänsklighet. Pinsamt är ett milt uttryck.

Carl Fredrik och Jan hade fått en känsla av skulpturens inneboende kraft, bortom konsten, när duon under slutet av 80-talet turnerade och ställde upp den knutna revolvern på platser som på ett eller annat sätt förstärkte skulpturens symbolik. Således var man i Ryssland på Röda Torget under Perestrojkan, i Berlin när muren föll och i London under en icke-våldsdemonstration som samlade hundratusentals britter. Vad skulle man göra härnäst?

Vår middag 1993 handlade om hur man skulle kunna ge skulpturen en konkret plats i historien som världens troligtvis starkaste icke-våldssymbol.

VAD HÄNDE I VÄRLDEN PÅ DEN TIDEN?

På 80-talet var inte begrepp som gängkriminalitet, våldskapital och mäns våld mot kvinnor aktuella rubriker i den svenska debatten. Det pågick inga stora konflikter, förutom den på Balkan och Kalla krigets lågintensiva hot om massutrotning. Omfattningen av etnisk rensning på Balkan och de brott mot mänskligheten som begicks, var ännu inte kända vid den här tidpunkten. Däremot utövade den sydafrikanska vita minoriteten under Apartheidsystemet sedan länge ett oacceptabelt förtryck av landets svarta befolkning. Världssamfundet uppmärksammade detta och Sydafrika befann sig under internationell blockad. Motståndet mot förtrycket leddes av African National Congress (ANC) och dess ledare Nelson Mandela. Trots att Mandela satt fängslad på Robben Island kunde han och flera av hans medfångar leda motståndskampen. Mycket tack vare bidrag från bland annat Sverige, som var ett av de första länderna i världen att öppet stödja ANC.

På många andra platser i Afrika pågick frihetskamper för att frigöra sig från den koloniala överheten. I USA kämpade den svarta befolkningen fortsatt mot en utbredd diskriminering. Deras stora ledargestalter Martin Luther King och Robert Kennedy hade båda blivit mördade i slutet av 60-talet. Den amerikanska rasismen bet sig fast, framför allt i sydstaterna, där politiker som George Wallace gick till val på ett segregerat samhälle. Den svarta rörelsen radikaliserades med företrädare som Svarta pantrarna och Malcolm X, vilket gjorde att dess politiska inflytande försvagades. I Sydamerika och på flera platser i Asien pågick en häxjakt på unga radikaler, huvudsakligen driven av antidemokratiska krafter med stöd av amerikanska och europeiska underrättelsetjänster. Det är mot den bakgrunden som 90-talet tar sin början.

VÄRLDENS KANSKE STARKASTE FREDSSYMBOL KAN INTE VARA TILL SALU

Carl Fredrik Reuterswärd hade 1992 fått en förfrågan från en organisation i USA, som drevs av James och Sara Brady, om att sälja rättigheterna till den knutna revolvern. Paret Brady arbetade med att förändra vapenlagarna i USA. James Brady hade varit President Reagans pressekreterare och var den som blev svårast skadad vid attentatet mot Regan 1981. Jag och hans agent Jan Hellman motsatte oss erbjudandet, baserat på huvudargumentet att man inte kan sälja världens förmodligen starkaste icke-våldssymbol till en organisation i ett land som driver EN fråga – som dessutom sannolikt ALDRIG kommer att få en lösning. En försäljning hade förmodligen givit Carl Fredrik större intäkter på kort sikt än vad konsten kunde göra, men han köpte argumentet. Frågan Carl Fredrik ställde blev en retorisk utmaning: Vad ska vi då göra istället?

Middagen var slut men redan på vägen därifrån, formades den första tanken på ett initiativ som med symbolen som bärare skulle ta sig an en mycket större utmaning. Vi ställde oss själva ett antal frågor:

Kan man förändra mänsklighetens syn på hur man löser konflikter utan att tillgripa våld? Kan man vända utvecklingen av den tilltagande mobbningen och ökande trakasserier som leder till fysiskt eller psykiskt våld?

Är det en utopi?

Det fanns trots allt forskning som visade på hur man kan lösa konflikter, utan att de eskalerar till våld. Hur man minimerar mobbning och trakasserier, genom att förstärka individens självkänsla. Vi borde alltså fokusera på att öka kunskapen kring dessa frågor.

Hur gör man då det? Jo, genom utbildning.

Det var i dessa insikter vi landade, tillsammans med idén att i första hand vända oss till nästa generation. Att ge dem redskapen att förändra världen.

DE TVÅ MUSKETÖRERNA

VI som bestod av en klok Jan, den som hade skapat kontakten med Carl Fredrik och upplevt det första stora intresset för skulpturen i det globala sammanhanget. Något konventionell efter 15 år i konservativa Schweiz. Administrativt skicklig och ständigt med fötterna på jorden. Och så jag, adoptivsonen som lämnades i diskhon av en festande mamma. Från tre års ålder uppvuxen hos adoptivföräldrar i ett kärleksfullt hem. Ständigt sökande och med en brinnande nyfikenhet för det nya. Och som kunde bidra med strategisk och kommunikativ kompetens, framför allt i arbetet med nästa generation.

Vi, i denna något udda konstellation, utmanade alltså tanken att utveckla ett initiativ som skulle kunna bidra till att skapa förutsättningarna för en bättre värld. Vi lyssnade på den klassiska fredssången Imagine, skriven av John Lennon och Yoko Ono år 1971:

Imagine there’s no heaven

It’s easy if you try

No hell below us

Above us only sky

Imagine all the people

Living for today

Imagine there’s no countries

It isn’t hard to do

Nothing to kill or die for

And no religion too

Imagine all the people

Living life in peace

You may say that I’m a dreamer

But I’m not the only one

I hope someday you’ll join us

And the world will be as one

Imagine no possessions

I wonder if you can

No need for greed or hunger

A brotherhood of man

Imagine all the people

Sharing all the world

You may say that I’m a dreamer

But I’m not the only one

I hope someday you’ll join us

And the world will live as one

Dessa rader blev vår inspiration. Sakta men säkert växte konturerna fram av ett initiativ värdigt att bära den knutna revolvern som sin symbol. Jag föreslog namnet The Non-Violence Project. Det knöt naturligt an till symbolen, som just döpts till Non-Violence. Samtidigt som begreppet Project indikerade vår ambition att tänka nytt, experimentera och utmana.

I 30 år har dessa tankar ledsagat oss. Vår livsuppgift definierades där och då.

Men var börjar man? Vi tog hjälp av en annan ikonisk icke-våldsaktivist, Mahatma Gandhi. Han sa: Om du vill förändra världen, börja med barnen. Det blev vår utgångspunkt.

Var hittar man majoriteten av barn och ungdomar? Jo, i skolan eller på någon idrottsanläggning. Nästa steg var att få klart för sig vad som redan hade gjorts av andra. Fanns det någon inspiration att hämta? Några lärdomar? Förvånansvärt få, faktist, blev vår slutsats, efter att ha studerat vad som gjorts fram till dess. Gängproblematik och skolskjutningar var okända fenomen i större delen av världen.

Det enda land som vi upplevde hade någon form av erfarenhet var USA, som vid denna tidpunkt utmanades av en dödlig crackepidemi. I dess kölvatten härjade Crips och Bloods, två rivaliserande nationella gängkonglomerat som förlamade innerstadsområdena. Även om enstaka skolskjutningar inträffade på 60- och 70-talet, såg man inte detta som ett nationellt problem, snarare något som utförts av psykiskt störda individer. Skolskjutningar hade ännu inte blivit legio i the Land of the Free, men det fanns sannolikt oceaner av kunskap.

VI VÄNDE BLICKARNA VÄSTERUT

Eftersom vi hade bestämt oss för målgruppen nästa generation, fanns det ytterligare en anledning att vända blickarna västerut: ungdomskulturen. Vi hade passerat hippie- och flower power-eran. Vietnamkriget och Woodstock var inskrivna i historieböckerna. Hip-hopen fanns nu inte bara i Bronx utan det rappades i alla USA’s mer eller mindre gettoiserade förortsområden. Giganter som Levi Strauss, Nike, McDonald’s och inte minst nystartade MTV, som under 80-talet revolutionerade hur vi konsumerar musik, hade alla omfamnat ungdomskulturen. Kanske också i många stycken definierat den.

Vi tänkte så här: om Nike kan få alla ungdomar att vända kepsen bak och fram, ska väl vi kunna utveckla en produkt eller ett erbjudande som kan förmå unga människor att ändra attityden till förekomsten av våld, mobbning och trakasserier. Hur gör man då det, blev den stora frågan.

LITE SKA MAN VÄL TÅLA

Vi utgick från det filosofiska faktum att ingen människa föds våldsam. Mobbning och trakasserier var relativt nya begrepp, där lärarkårens attityd var att lite får man väl tåla. Eleverna å sin sida saknade ett forum där det fanns en vuxen som förstod problematiken. Men klockorna hade egentligen börjat ringa långt tidigare. Inspirerad av romarrikets kejsare Caligula gjordes filmen Hets redan 1944. Manus av Ingmar Bergman och med Alf Kjellin i huvudrollen. Filmen beskrev en pennalistisk lärare som utövade sin makt med oacceptabelt våld. I min egen skola på 50-60-talet gick historieläraren runt med ett glasfiberspö som han böjde och pricksäkert snärtade över örsnibben om man inte uppförde sig. Örat brann upp med nedsatt hörsel under några timmar som resultat. Trakasserierna tilläts fortsätta. Först på senare år har man förstått hur detta hänger ihop med ökad psykisk ohälsa och men för livet för de utsatta. Parat med enorma kostnader för samhället.

SOM MAN BÄDDAR FÅR MAN LIGGA

Från politiskt håll hade inte heller mycket gjorts vid den här tiden, mer än till intet förpliktigande kortsiktiga insatser. Så kallade värdegrundsdokument hade skapats, men dessa blev oftast till papperstigrar. Det är först i nutid som man inkluderat dessa frågor i utbildningen för blivande lärare. Trots det anser fortsatt eleverna att skolpersonalen brister i förståelse och att ingen riktigt lyssnar på dem. Till det ska läggas den historiska nedmonteringen av skolans och fritidsverksamhetens resurser i form av färre lärare och kuratorer, otillräckliga hälsoinsatser, bristande hänsyn till ungdomar med någon typ av funktionsnedsättning. Sist, men definitivt inte minst: den dramatiskt bristande integrationen.

Allt detta har sedan genom åren blivit till slagträn i den politiska debatten, istället för att våra politiker lyssnat på forskningen och förankrat långsiktiga planer som kan löpa över mandatperioder. Det är obegripligt hur politiken kom fram till att en lärare, förutom att inspirera och guida sina elever till lärande, även skulle vara administratör och ett pliktskyldigt socialt stöd. Att en kurator, om det nu fanns någon, skulle ha ansvar för 500+ elever. När all forskning visade att det borde finnas en kurator per 250-300 elever, för att vederbörande ska kunna uppfylla sitt uppdrag. Resultaten ser vi idag efter 11 borgerliga och 20 socialdemokratiska maktår.

Efter att ha träffat och intervjuat elever, idrottare, skolledare, kommunala, regionala och nationella företrädare, forskare, idrottsledare, myndigheter, intresseorganisationer, religiösa ledare och näringslivet, var vi på det klara med att det behövdes ett helt nytt grepp. Det var inte helt enkelt att få access till alla vi ville träffa, men vi uppträdde lite som ett forskningsprojekt in spe. Det legitimerade oss.

Med ett väl förberett frågebatteri kunde vi få igång vettiga diskussioner.

Det mest intressanta var mötet med elever och idrottare som enhälligt vittnade om ansvarigas oförmåga, möjligtvis ointresse, att ge eleverna en plats i diskussionen.

Skolledare, kommunala, regionala och nationella företrädare mumlade i skägget, utan att ta ställning.

Forskarna var hyggligt överens. Det behövdes mycket mer resurser till det förebyggande arbetet. Idrottsledarna vittnande om ett avtagande intresse för ungas behov av fysiska aktiviteter som alltid varit en del av skolans ansvar. De religiösa ledarna kändes inte som att de var med i matchen och näringslivet intog en något avvaktande hållning.

I det getingboet gav vi oss in. Jag ska strax återkomma till detta, men först en annan problematik som vi också ansåg att det var dags att utmana. Nämligen den affärslogiska.

UR HAND I MUN. TILL HANDEN PÅ HJÄRTAT

Hur ska så kallade välgörenhetsorganisationer organisera sig och säkra en långsiktig närvaro? Att förändra attityder och skapa en ny ordning, görs inte över en natt. Det behövs hållbara organisationer som vilar tryggt i en långsiktig finansiell modell.

När NVP klev in på arenan i början av 90-talet arbetade de flesta organisationer som engagerade sig i social utveckling utifrån någon slags ur hand i mun-modell. Man förlitade sig på frivillighet. Det gällde naturligtvis inte de stora organisationerna som exempelvis Röda Korset, Rädda Barnen och Amnesty, som huvudsakligen baserade sin ekonomi på medlemskap och donationer. Vi bestämde oss för att NVP inte skulle bli en ur hand i mun-organisation. Inte heller en medlemsorganisation. Det måste finnas ett annat sätt. Men hur ska man säkra en ekonomi som skapar förutsättningar för att anställa duktiga människor som brinner för social förändring, om man inte vill bygga det på en medlemskår? Svaret fanns i att vi, som första organisation, utmanade näringslivet att delta med finansiella muskler. CSR, Corporate Social Responsibility, var ännu inte etablerat i Sverige. Men näringslivet, tänkte vi, borde rimligtvis vara intresserade. Vår plan var ju att vända oss till deras framtida kunder.

Näringslivet hade till skillnad från politiken respekt för forskningen. Forskningen indikerade också ett gryende intresse för socialt engagemang från de personer som företagen ville anställa. Vi erbjöd alltså näringslivet en möjlighet att visa att de var beredda att delta och ta ett socialt ansvar för den roll de spelar i samhällsbygget. Ett helt nytt koncept för hur man finansierar en icke-vinstdrivande organisation. Det blev vår pitch till näringslivets ledarskap. I dagens språkbruk skulle det kallats att disrupt the business. Men det begreppet fanns inte heller i början på 90-talet.

Vårt erbjudande byggde på ett åtagande under tre år. Vi tänkte att om vi kunde säkra tre år, behövde vi inte springa gatlopp för att jaga ny finansiering direkt när våra tilltänkta partners skrivit på det första avtalet. Vi bjöd även in den så kallade tredje statsmakten, media, för att säkra upp kanaler genom vilka vi skulle kunna kommunicera vårt tänkta budskap och innehåll. Med den planen började vi ringa potentiella partners.

1994

FINNS DET NÅGOT ATT LÄRA OVER THERE?

VI DRAR PÅ UPPTÄCKTSFÄRD VÄSTERUT

Samtidigt ansåg vi det nödvändigt att utforska vad man gjort i USA. Fanns det något vi kunde lära oss på andra sidan atlanten? Vi ville också smygtitta på möjligheten att introducera NVP i USA, ungdomskulturens mecka. Vi såg symbolen framför oss, placerad centralt på ikoniska platser runt om i världen, parat med våra initiativ.

På plats i New York besökte vi alla vi kunde hitta, som på ett eller annat sätt kunde ge oss inspiration och vägledning till hur man skapar en hållbar organisation.

Vi myntade begreppet kunskap är det bästa vapnet mot våld. Rent logiskt borde det vara så att om man lär sig hur man löser en konflikt, utan att den eskalerar till våld, och människor tar till sig det budskapet, minskar våldet.

Vi träffade Scholastic, USA:s ledade utbildningsförlag med huvudkontor på Broadway. Vi intervjuade och skapade kontakter med organisationer som liknande det vi föresatt oss att utveckla, som CityKids, grundat av Laurie Meadoff. Vi besökte små lokala organisationer, startade av ungdomar från the Hoods.

Vi sökte kontakt med aktiva gängmedlemmar och avhoppare. Den kanske mest intressanta var Troy O’Dend’Hal som tidigare varit ledare för ett gäng som organiserade droghandeln i Brooklyn. Troy hade byggt upp ett synnerligen sofistikerat kommunikationssystem med sitt team, för att undvika avlyssning från polisen. De använde dåtidens små textmaskiner för att skicka meddelanden till varandra. Troy skapade ett eget språk som skulle hjälpa dem att ligga steget före polisen. Han klev ur gängmiljön när hans bror dog blödandes i hans armar efter att ha blivit skjuten av en rivaliserande gängmedlem. Han berättade för oss att han där och då sade till sig själv: Antingen kliver jag av, precis här och nu, eller så är jag näst på tur att förblöda på gatan. Han klev av. Ju fler gängledare vi träffade, desto tydligare insåg vi att många av dessa unga grabbar egentligen var potentiella vd-ämnen. De hade tyvärr bara valt fel business.

Nästa stopp gjorde vi hos Chuck Schumer, New York’s dåvarande kongressledamot, på hans kaotiska kontor i Harlem. Schumer pratade oavbrutet under en och en halv timme. Bland annat beskrev han alla svårigheter han stod inför som demokratisk kongressledamot, representerandes ett distrikt i New York. Chuck var helt ointresserad av att höra våra tankar. Det kändes som han var mer upptagen av att lyssna till sin egen röst.

Däremot var Laurie på CityKids, ungdomarna från Queens, Staten Island och vår nyvunne vän Troy inne på ett spår som vi omedelbart sympatiserade med: Ska vi ha en chans att skapa förändring, måste vi börja tidigt med en utbildningsinsats som kan motverka utanförskap och rekrytering till gängen. Det räcker inte med förmaningar och förbud. Nyckeln är inspiration och motivation till en förändring av attityder.

Jan och jag slog även följe med chefen för traumacentret i Bridgeport, doktor Nabil Atweh, som gav oss en annan inblick i våldets konsekvenser. Efter en lördagsnatt på hans akutavdelning där vi mötte både offer och förövare, insåg vi att vi fick inblick i något som kunde liknas vid ett krigstillstånd. Blev vi klokare? Ja, möjligtvis i insikten

om våldets konsekvenser, men vi hade fortfarande inte sett något utbildningsmaterial som vi blivit inspirerade av.

I skola efter skola där vi intervjuade rektorer och motsvarigheten till svenska skolkuratorer sade alla samma sak: Vi är underbemannade och utarbetade. Vi saknar kunskap och vi har inte finansiering. En lägesbeskrivning som kunde göra den mest ambitiöse modlös.

FRÅN INIFRÅN OCH UT. TILL UTIFRÅN OCH IN

Vi ställde frågan om man trots, allt inte hade någon erfarenhet av ett bra utbildningsmaterial? Många pekade mot bokhyllan i de trånga mötesrummen: Jovisst, det här materialet har vi fått från Harvard-universitetet, finansierat av Department of Education i New York och det förväntas vi använda. Men det är tyvärr helt värdelöst. Det är inte producerat utifrån den grundläggande principen för alla skolor: Ett bra utbildningsmaterial måste gå att implementera i en schema-struktur. Det vill säga i 45 minuters-cykler. Inte 90 minuter eller till och med längre. Dessutom vänder vi oss till en person som är 13 år och som har ett attention span på tre minuter. I det korta tidsfönstret, suckade lärarna, ska vi fånga deras uppmärksamhet och plantera en tanke.

Vi gjorde även en annan observation. I samtalen med ansvariga personer på skolan ställde vi frågan hur personalen upplevde klimatet på skolan. Vilken typ av våld förekommer? Vi fick oftast en liten återhållsam bedömning med svar som: Jo, det inträffar lite bråk då och då, men det är inte så farligt. Med de svaren från personalen vandrade vi ut på skolgården och ställde samma fråga till eleverna – som målade upp en helt annan bild. Både vad gäller skolans åtgärder och vilken typ av våldsproblematik som var den vanligast förekommande.

Vi kunde därmed konstatera att det rådde ett klassiskt inifrån- och ut-tänkande som skapar disparata insatser. Kanske till och med insatser som inte ens speglar ett rådande problem. Lärarna sitter på lärarrummet, röker pipa och diskuterar vilka åtgärder som behöver iscensättas, utan att fråga oss som vet. Så löd en vanlig recension från eleverna.

Innan vi lämnade New York fanns det två saker till vi skulle göra. Besöka FN-huset på Första Avenyn och försöka skapa kontakt, samt uppleva Strawberry Fields, minnesplatsen för John Lennon i Central Park. Vi kanske kunde få till en dialog med Yoko Ono? Hon var trots allt den som initierade tanken som sedermera blev ett uppmärksammat konstverk. Att skulpturen stod där och välkomnade människor till fredens hus var en sak. Men till vilken nytta? Jan och Carl Fredrik hade åkt upp och ner i FN-skrapan ett flertal gånger, både i samband med avtäckningen av skulpturen 1988 och senare. De upplevde att det hade varit oerhört svårt att navigera i den snåriga FN-byråkratin. Först sju år senare, fick vi till en acceptabel dialog med FN i samband med att dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan uppmärksammade konstverket som stod utanför hans byggnad. Ms. Ono, såsom hon helst vill tilltalas, lyckades vi nå fram till via hennes mycket sympatiska advokat Peter Shukat. Men också det långt senare.

Vi lämnade New York med en del avgörande insikter och flera kontakter som förhoppningsvis skulle kunna bidra till vår ambition att bygga något helt nytt.

Nästa stopp, Chicago.

AMERIKAS GYLLENE BUR; § 2 I DEN AMERIKANSKA KONSTITUTIONEN

Genom mitt tidigare intensiva intresse för amerikansk politik och Kennedy-familjen kom jag, i min ansökan att arbeta som volontär i Robert Kennedy’s presidentvalkampanj 1968, i kontakt med några i hans stab. Det visade sig vara en bra bekantskap som nu ledde oss till Chicago’s Department of Education. Genom slitna korridorer i en gigantisk kontorsbyggnad satt vi till slut framför ledande befattningshavare. Vi såg direkt vem som bestämde. Alla tittade åt samma håll. Efter vår inledande presentation tog en äldre man till orda.

Först den välpolerade USA-öppningen: Nice to meet you and we commend you for what you are trying to do. MEN ni har ett jätteproblem. I USA har vi något som heter the Second Amendment. Den reglerar bland annat hur man ser på rätten att bära vapen och försvara sig. Så med det sagt, tror vi inte att ni kommer vara särskilt framgångsrika här. Man ska veta att NRA – National Rifle Association – har mycket stort politiskt inflytande. Men tar ni bort den där knasiga revolvern, så kanske ni kan göra nytta här. Annars kommer ni gång efter annan få frågan: ’How do I UNKNOT that sucker...’

Rätten att kunna försvara sig själv sitter djupt i den amerikanska folksjälen. Det historiska perspektivet finner vi i folkmordet på ursprungsbefolkningen, slaveriet och inbördeskriget. I över 100 år tvingades immigranter försvara sig mot de man kallade indianerna, vars mark man tagit ifrån dem. I spegeln av slaveriet, som egentligen skulle ha upphört långt tidigare, såg man sig skyldig att försvara sig mot det faktum att det enda slavarna ville, var att få tillbaka sin frihet. Friheten att kunna leva ett värdigt liv.

I perspektivet av dessa historiska händelser drar framför allt det konservativa USA sin röda linje, ivrigt påhejade av ett antal intressegrupper. Nästan alla dessa återfinns i de södra delarna av USA. Den delen av Amerika som utgjorde Konfederationen. Den upphörde när man förlorade inbördeskriget och slaveriet avskaffades. NRA, den ledande vapenlobbygruppen har idag en lobbybudget i storleksordningen med Philip Morris och de stora läkemedelsföretagen. Vi pratar om flera hundra miljoner USD, årligen.

Vi lämnade Chicago lite modfällda, men på vägen till Miami som var vårt nästa stopp, bestämde vi oss för att den typen av önskemål ALDRIG skulle vara förhandlingsbara. Symbolen utgör vår själsliga utgångspunkt. Med sin historia och sin provokativa form, omöjlig att missförstå, fri från alla religiösa kopplingar, är den det oomtvistligt bästa vapnet mot våld. Vi övertygade oss själva om att det måste finnas tillräckligt många amerikaner som inser att det Andra Tillägget, (Second Amendment), inte ska tolkas in i vår ambition. Snarare ska symbolen vara en provokation, som man kan möta med vettiga argument. Inte minst en provokation mot det faktum att det finns fler handeldvapen i USA än invånare. Enligt den amerikanska myndigheten ATF, (Bureau for Tobacco, Firearms and Explosives) cirkulerar det c.a. 375 miljoner vapen i landet. Den vanligaste dödsorsaken bland unga amerikaner stavas vapen. Enligt US Center for Disease Control and Prevention per hösten 2023, har 31.750 barn mellan 1-17 år fallit offer för vapenvåld, de senaste 20 åren. En kuslig siffra som döljer det faktum att cirka 4 barn dör varje dag, året om. Ja, du läste rätt. Varje dag..

OM DU INTE SPELAR GOLF, KAN DU INTE FÖRÄNDRA VÄRLDEN

I Miami, Florida hade vi genom en god vän fått kontakt med Jordan Bock, en så kallad fundraiser, som hjälper till att äska pengar för icke-vinstdrivande verksamheter. Jordan var en välkänd figur i fundraising-kretsar, tillika aktiv inom den amerikanska gayrörelsen. Han hade i sin tur direktkontakt med Miami’s dåvarande, mycket progressiva polischef Donald Warshaw.

Det första Jordan frågade oss var om vi spelade golf. Svaret var nej. Då skakade han på huvudet och sade att vi aldrig kommer att lyckas. Det är på golfbanan som den här typen av affärer görs upp. Jag kan förstås introducera er till polischefen så kanske vi den vägen kan skapa något, föreslog Jordan. Eftersom vi inte spelade golf och inte heller hade en färdig plan, så var ett möte med polischefen ett bra nästa steg. Vi hade ändå mycket kvar att lära innan vi skulle kunna formulera en skarp verksamhetsidé.

När man för första gången kliver in på en amerikansk polisstation slås man av machokulturen. En slags historisk restprodukt av den romantiserade cowboyen. Polisstyrkan bestod, åtminstone vid den här tidpunkten, huvudsakligen av män. De rör sig på ett väldigt speciellt sätt. För varje steg de tar, sätter de först höften i rörelse, sedan följer fotnedsättningen bestämt efter. Hela rörelsen kommunicerar kontroll. Vapnet exponeras tydligt, just på höften. Det bekräftar situationen med det underförstådda budskapet: Don’t fuck with me.

Väl inne i ett ekboaserat chefsrum mötte vi polischef Donald Warshaw. Rummets väggar var fyllda av porträtt på tidigare polischefer, tillsammans med bilder på Chief Warshaw i möten med andra dignitärer och celebriteter från Miami och Dade County – ett av USA:s största distrikt. Chief Warshaw hälsade vänligt, om än lite skeptiskt, på sina besökare från Stockholm, Sweden som han knappt visste var det låg. Vi presenterade anledningen till vårt besök. Han blev genast lite mer intresserad. Han beskrev problematiken med gängstruktur, våld och knark.

KNARK, ÅSNOR, DOLLAR, ALIGATORER OCH BLING BLING

Miami blev under senare delen av 80-talet en av de huvudsakliga distributionspunkterna för knarket från Sydamerika. Kustbevakningen utkämpade en ojämn strid mot smugglarna som alltid hade större resurser, snabbare båtar och en rekryteringsbas av mules (åsnor) som dessa unga män kallades. De var fotfolket som tog knarket ut på gatorna. De flesta mules hade kubanskt ursprung. Ofta var de marginaliserade i sitt nya hemland, vilket passade de colombianska kartellerna utmärkt.

När kustbevakningen, efter år av politiskt käbbel, äntligen kunde investera i lika snabba båtar hade kartellerna bytt strategi. Nu flög de istället under radarn med små amfibieplan. De kunde plocka upp knarket på internationellt vatten, flyga tillbaka till USA och släppa det på förutbestämda, otillgängliga platser. Everglades, ett av världens största träskområden var mest populärt som distributionspunkt. Nu krävdes nya färdigheter av the mules. Viktigast var att undvika att bli uppäten av alligatorer – Everglades egen poliskår.

Rekryteringen blev dock enklare. Nu krävdes varken kunskap att framföra en 70-fots Cigarette båt i 50-60 knop i mörker över Mexikanska gulfen, eller att kunna flyga. Det gick alldeles utmärkt med lite övermod. I slutet av 80-talet glorifierades allt detta elegant med snabba klipp och tidsenlig musik i den mycket populära tv-serien Miami Vice.

Miami’s politiska etablissemang ville se resultat, vilket innebar att Chief Warshaw tvingades överbelasta sin reaktiva polisbudget med fokus på att sätta smugglarna i fängelse. Men resultatet uteblev. När en försvann bakom lås och bom, stod flera andra på rad för att ta över. Chief Warshaw kompletterade därför de reaktiva insatserna med ett antal proaktiva initiativ. Det första var att inrätta något som kallades the Gang Unit. Ett antal unga poliser som fick till uppgift att skapa goda kontakter med de olika gänggrupperingarna. Initialt för att få igång en dialog som skulle kunna bygga förtroende. Hade man tur, bidrog relationerna även till att dämpa konflikter om territorier mellan gängen.

Den andra uppgiften för gängteamet var att nå ut till skolorna för att försöka stoppa rekryteringen. Det senare var enligt Chief Warshaw det svåraste. Vad har vi att erbjuda, frågade han oss retoriskt. Ett underbetalt timjobb på McDonald’s mot snyggaste bilen och snyggaste tjejen... Han beskrev också olika insatser som gjorts i skolan och föreslog att vi skulle göra ett studiebesök i Orlando och träffa Rick Fredrick, som hade utvecklat en serie nya utbildningsprogram som med stor framgång har implementerats i Orlando Public Schools.

Men innan ni gör det, vill jag att ni träffar vår Gang Unit och en av gruppens civila medarbetare, bad polischefen. Gang Unit består av några poliser och en före detta gängmedlem som, efter avtjänat straff arbetar för oss. Hans namn är JC Quinones. När ni gjort det, kom gärna tillbaka om ni har något konstruktivt att erbjuda. Miami’s polis är nyfikna och har möjlighet att finansiera bra initiativ med vår fond av konfiskerade knarkpengar. I vissa stater eldar man upp pengarna. Vi ser en bra möjlighet till återvinning, avslutade Chief Warshaw med ett leende.

Vi blev eskorterade ner genom polishuset och efter en stunds väntan introducerades vi till två poliser ur gängenheten. En var den ansvarige, tidigare chef för Miami’s mordrotel. Den andre en relativt ung polis som hade vad man kallar swag. Ett sätt, ett tilltal och en look som kunde fungera i kommunikation med företrädesvis gängledare. Det var gängledarna polisen helst ville involvera. De beskrev sitt arbetssätt som i sociologin kanske skulle kallas kontaktskapande beteendemönster. Det vill säga att etablera kontakt med en person, skapa en känsla av förtroende, för att man över tid ska kunna föra en konstruktiv dialog. Målet med denna övning var förstås primärt att få gängmedlemmarna att lämna gänglivet. Alternativt skapa en bra kommunikation, som kunde bidra till att minska våldet i staden.

SAMARBETE SKAPAR TILLIT

En annan aktivitet, som vi sedermera också deltog i, var något som kallades Ropes course. Denna aktivitet genomfördes en gång i månaden. Den byggde på att man över en helg bjöd in gängmedlemmar att delta i en kurs. Målet var att förstå vikten av samarbete. Varje medlem i polisens gängenhet tilldelades en gängmedlem som blev deras partner för helgen. Tillsammans genomförde de sedan en mängd övningar som alla hade ett övergripande syfte: Samarbetade man för att lösa uppgiften, kunde den lösas. Om inte, var den dömd att misslyckas.

Målet var att Gang Unit och gängmedlemmarna lämnade helgen i ett nytt slags vänskapsförhållande som skulle komma till nytta ute på gatan. Genom åren hade man lyckats få ett antal gängmedlemmar att hoppa av. Det var förstås bra, men alldeles för få för att det skulle ha någon avgörande betydelse i kriget mot gängen.

Efter Gang Unit’s presentation tog JC Quinones till orda. JC var en ung, storväxt man med kubanskt ursprung. Han hade bra kontakter och var bryggan mellan gängen och JC’s nyvunna kollegor inom polisen. JC var de stora gesternas man. Han beskrev i breda penseldrag hur han såg på utmaningen att minska våldet:

Vi har ett strukturellt problem eftersom de som är satta att lösa samhällsproblem jobbar osynkat. Politikerna vill vara valbara och driver därför kortsiktiga förslag. Polisen är i händerna på politiken. Frivilligorganisationerna är underfinansierade. Skolan saknar kunskap och resurser att ta hand om företrädesvis unga killar som är på glid. Det gäller tjejer också, för den delen. Ovanpå, eller kanske runt omkring, har vi media som helst bara rapporterar det värsta. Det säljer. Men det skapar också en rädsla bland allmänheten som resulterar i fler gated communities och föräldrar som knappt vågar skicka sin barn ensamma till skolan.

JC ångade på:

Jag målar upp en mörk bild, men jag lever mitt i den och vet hur det ser ut. Ingenting kommer att bli bättre om man inte ändrar perspektiv. Perspektivet måste vara att förebygga. Vi behöver dubbla, kanske tredubbla insatserna av förebyggande arbete – och det börjar med föräldrarna och skolan. Om ni har för avsikt att få till en förändring på riktigt, så är det där ni ska börja. Jag har hört att ni blivit rekommenderade att besöka Rick Fredrick i Orlando. Det är bra. Jag följer gärna med. Kanske kan jag ta med mig något tillbaka till min stad.

Vi tog fasta på Chief Warshaw’s rekommendation och kontaktade Rick Fredrick. Rick var motsvarande kurator på Orlando Public schools och hade, enligt utsago från Warshaw, utvecklat mycket bra förebyggande utbildningsprogram.

Vi gav oss iväg till Orlando dagen efter, i sällskap av JC. Det skulle visa sig bli en lång vänskap och JC kom själv att bli instrumentell i vår senare lansering av NVP/ USA, i just Miami.

FRÅN TOP DOWN TILL BOTTOM UP

Rick Fredrick’s rum var en skrubb på ett par kvadratmeter. Överbelamrad med papper och böcker. Det fanns ingenstans att sitta. Rick började sin berättelse med att beskriva ett på gränsen till desperat sökande efter nycklar till hur man skulle kunna engagera eleverna i frågor som konflikthantering, mobbning, utanförskap, självkänsla och föräldrarnas bristande engagemang. På vilket sätt skulle man kunna skapa intresse för frågor som inte direkt avspeglade sig i betygen, men som kunde komma att spegla elevernas livsförutsättningar? Framförallt, hur skulle man engagera de elever som var i störst behov av stöd? De som redan levde med en inställning att skolan var något man bara skulle sitta av, om ens det.

Lösningen blev en workshopmodell med eleverna i centrum. I olika arbetsgrupper fick eleverna beskriva hur de själva helst såg att dessa ämnen skulle kunna väcka deras intresse. I och med att man engagerade eleverna i utvecklingen av programmen, kände de sig inkluderade i processen. Det var deras program som utvecklades.

Jan och jag kände omedelbart att detta tillvägagångssätt var värt att fördjupa sig i. Alla andra jobbade top-down. Det här var bottom-up. Vi frågade Rick om vi möjligtvis kunde få tillgång till programmen för att lära oss mer. Självklart! Kan vi bidra är det en bra referens för vårt arbetssätt, var Ricks omedelbara svar. Det blev starten på ett mer än 10 år långt samarbete.

På vägen tillbaka till Miami föreslog JC att han gärna lärde sig programmen. Parallellt mede mitt arbete med Gang Unit skulle jag kunna besöka skolor i Miami och implementera NVP-programmen där, föreslog JC. Intressant tanke, men vi var inte där ännu. Först skulle vi djupdyka i Rick’s material för att förstå hur vi skulle kunna göra det till vårt. Tillbaka i Sverige låg fokus på att begripa hur en organisation skulle se ut. Vi levde kvar i övertygelsen om att skapa treåriga allianser med näringslivet. Men vem skulle göra jobbet i skolorna

KAN NI VUXNA STÄLLA ER LÄNGST BAK I RUMMET

I intervjuerna med elever hade vi ofta fått höra hur skolan förgäves försökt skapa intresse kring icke-våldsfrågorna. Det hade huvudsakligen varit inriktat på mobbning och integration, de stora samtalsämnena i början på 90-talet. Begrepp som hora och blatte hade plötsligt dykt upp som vardagliga tilltal.

Poliser i full stridsutrustning kom till skolorna och försökte tala om för eleverna vad man INTE skulle göra. Eller så bjöd man in någon populär föreläsare som under en timme försökte få fäste med lite do’s and dont’s i humoristisk förpackning. Det lockade kanske till skratt då och då, men några mer långvariga intryck lyckades man inte skapa. Det var elevernas recension. Men hur ska man intressera er då?, blev vår motfråga. De svarade:

Jo, om det kommer någon till vår skola, någon yngre kille eller tjej som upplevt hur det är att vara mobbad eller hamna i tjafs för att man till exempel har ett annat ursprung eller en annan hudfärg. Någon som vi kan relatera till. Då kommer vi att lyssna. Vi kan ingenting om det här. Vi är bara mitt i det...

Så enkelt och tydligt beskrivet, men samtidigt så svårt för vuxenvärlden att kliva över generationsbarriärerna.

Min tanke föll omedelbart på Anders Carlberg och det fantastiska arbete han hade gjort med Fryshuset. Kanske, vid den här tiden, den ende som byggt hela sin verksamhet utifrån ett underifrån-upperspektiv. Anders och jag kände varandra sedan tidigare. Vi jobbade gemensamt med ett program som hette Brobyggarna. Det handlade just om att skapa bryggor mellan generationer. Jag slog honom en signal.

Efter att ha presenterat vår idé, var min fråga helt enkelt: Du har en massa killar och tjejer på Frysen med varierande bakgrund. Vi är på jakt efter ett team som trovärdigt kan möta mellan- och högstadieelever. De ska så fröet till en attitydförändring, nämligen att det inte är ok att trakassera någon, eller hoppa på någon för den delen, på grund av etnicitet eller religiös tillhörighet. Anders svarade att han skulle återkomma. Han ville fundera på vem eller vilka som skulle kunna passa in på den beskrivningen.

STOPPAR POLITIKER HUVUDET I SANDEN?

Vid den här tidpunkten hade politiker, medvetet eller omedvetet, undvikit att ta upp frågan om hur vi svenskar såg på människor som kommer från andra kulturer och/ eller har en annan hudfärg. Ingen hade vågat ta upp frågan på grund av risken att bli kallad rasist. Det myntades även ett svenskt begrepp som lät ungefär så här; Nej, jag är inte rasist, bara lite obekväm med folk från andra kulturer. Vi hade helt enkelt låtit rasismen gro och få fotfäste, som en underström i det svenska samhället. Istället för att konfrontera problemet.

ETT UDDA GÄNG FÖRÄNDRAR SPELPLANEN

Någon vecka senare fick jag ett brev, från en kille som hette Roger Ticoalu. Jag har ett team, skrev han, och föreslog att vi skulle träffas. Jag kände igen namnet från någonstans men kunde inte placera det. Jag ringde Anders. Tackade för hjälpen och ville samtidigt få lite bakgrund. Anders berättade att Roger tillsammans med Paolo Roberto varit en av de ökända grabbar som härjade i Kungsträdgården, där Paolo gick under smeknamnet Kungen av Kungsan. Vid sidan om hade det vuxit fram en liten motståndsgrupp som kallade sig Non-Fighting Generation. Dit hade Roger sökt sig.

Någon vecka senare klev Roger in på vårt kontor i sällskap av ett minst sagt udda gäng. Med sig hade han Kos, en före detta kriminell som suttit av tid för cigarettsmuggling. En ung tjej, Rosanna, som visade sig vara Rogers syster, och tre unga grabbar: Elef, Toni och Savas, som alla hoppat av det kriminella livet innan lagen kom ikapp dem. Roger beskrev deras syn och vad de som grupp hade funderat på att göra. Han skissade på något som man kunde likna vid en teateruppsättning med olika scenarios. Ett scenario var filmklipp på allt från boxning till rå misshandel, framförallt mot offrens huvuden. Men det man skulle se var inte själva misshandeln, utan vad som händer med hjärnan när den utsätts för extremt våld.

En annan berättelse utspelade sig i Saudiarabien, dit en svensk familj flyttat då pappan hade fått jobb där. Scenen ägde rum när den svenska familjen skulle fira Midsommar och barnens saudiska kompisar smög på sina nyblivna svenska tjejkompisar. Och vad såg grabbarna? Förfärade såg de en hel familj som hoppade runt kväkandes som något konstigt djur... Allt för att visa att våra svenska seder ter sig minst lika främmande i en annan kultur. Och för att dessa intryck inte ska växa till fördomar krävs kunskap. Hela den scenen återkopplades senare till svenska ungdomars förutfattade meningar när de ser en muslimsk person på en matta med huvudet mot golvet, rabblandes en massa oförståeliga ord till samma gud som vi tillber.

Gängets idé var att dessa scenarios skulle framföras som ett teaterstycke, där djupt allvar blandades med skratt. I den skärningslinjen kunde vi skapa kontakt och förutsättningar för inlärning och förändrade attityder, menade Roger. Roger var intensiv i sin personlighet. Han bet på naglarna i sin iver att framföra sina åsikter. Han var typen som ständigt var lite framåtlutad. Det yttrade sig i att han oftast vägde på tåspetsarna likt en dansare som är på väg mot sitt nästa steg. Hans blick var skarp och han avslutade nästan alla meningar med: Förstår du? Han ville ha omedelbara kvitton på att han kunde ta nästa steg. Jag kände direkt att här har vi kraften, trovärdigheten och den kompletterande kunskap som NVP behöver förstärkas med. Vi tog i hand.

Det första jag bad vårt nya team om var att läsa igenom de utbildningsprogram vi fått med oss från USA och som vi var i färd med att europeisera. Var detta möjligtvis ett embryo till ett unikt NVP-program?

EN AVGÖRANDE STUND FÖR TVÅ MEDELÅRLDERS VITA MÄN

Ytterligare någon vecka senare möttes vi igen. Jag tror att det var vi som var mest nervösa. Jag för att jag var osäker på om anslaget i utbildningsprogrammen var rätt. Jans nervositet grundade sig nog mer i osäkerheten om själva gruppen. Höll vår tanke? Skulle vi bli utskrattade av en grupp 20-åringar? Eller fanns det någonting att bygga på?

Roger tog till orda. Det här var det bästa de hade sett! Äntligen någon som utgick från elevernas perspektiv. Därefter följde en hel meny av idéer, där teamet både hade plockat ut delar av det tänkta utbildningsprogrammet och integrerat dessa i deras teateridé, men även inspirerats av NVP:s programembryo och lagt till nytt tänkbart innehåll.

Vi bestämde oss för att bilda två arbetsgrupper. En som fokuserade på att komma i mål med NVP:s initiala utbildningserbjudande, riktat företrädesvis till skolan. Och en arbetsgrupp som vidareutvecklade teaterdelen. I den senare ingick också att fundera på vilken typ av efterlämningsmaterial vi kunde erbjuda elever och lärare i de skolor vi planerade att besöka.

IBLAND KAN VITA MEDELÅLDERS MÄN VARA BRA ATT HA

Där och då fanns dock en annan uppgift som var minst lika central för att vi skulle ha en chans att bli relevanta. Pengar. Utan en stabil finansiell grund skulle vi inte komma någon vart. Här kunde de vita, medelåldersmännen göra en insats. Vår grundidé att närma oss näringslivet låg fast. Vi var en bra duo att ta oss an den uppgiften. Jan med sitt kontaktnät inom industrin från sin tid på IKEA och inom konstvärlden genom sitt arbete med Carl Fredrik. Jag med min bakgrund inom kommunikationsbranschen och mina kontakter, huvudsakligen i det svenska näringslivet.

För att spegla behovet av resurser, utvecklade vi även idén om en NVP Fond. Snabba beslut för små, men avgörande medel som ungdomar kunde erhålla genom att skriva in till NVP:s Fond och berätta vad de ville göra och varför. NVP Fonden lovade att behandla förfrågan inom 14 dagar. Fonden skulle skapa en dynamisk möjlighet för ungdomar att själva ta initiativ, utan att bli bemötta av skolledningen eller kommunen, med en klapp på huvudet. Var hade vi fått den tanken ifrån? Från skolgården och flertalet berättelser från ungdomar med erfarenhet av ett avmätt mottagande. Här fanns alltså en enorm resurs som ingen tagit vara på. Det gick då ungefär 600 000 elever i Sveriges mellan- och högstadium. Nådde vi 1% kunde vi aktivera 6 000 elever! Det hade aldrig hänt tidigare.

VÄRDERINGAR FÅR STÖRRE BETYDELSE

I skolan var det vid den här tiden mest unga tjejer som vittnade om mobbning och trakasserier som inte togs på allvar av skolan. Invandring diskuterades mer i allmänna ordalag, trots att det dagligen kom vittnesmål från människor med invandrarbakgrund. De berättade hur illa de blev behandlade och hur de många gånger möttes av tilltal med rasistisk underton. Från ett arbetsmarknadsperspektiv var dessa frågor inte heller högst på agendan. Möjligtvis med undantag för företag som McDonald’s och liknande, som hade en stor grupp anställda med invandrarbakgrund.

Intresset i näringslivet för ungdomsfrågor med social framtoning var vid den här tidpunkten inte heller på topp. Däremot började CSR-frågan få fotfäste. CSR, formulerades i mitten på 1960-talet och beskrev på vilket sätt företag skulle ta sitt sociala ansvar. Det handlade förstås om miljön, det rent ekonomiska ansvaret, men också om det sociala. Krav började ställas att alla företag skulle redovisa sin CSR-strategi i konkreta handlingar. Inte bara som en bisats i en snyggt förpackad årsredovisning.

Vad som också blev tydligare och tydligare var att den unga generationen inte tog vilka jobb som helst. Man ville arbeta på företag som hade bra värderingar, värnade om medarbetarnas hälsa samt agerade utifrån en tydlig miljö- och social värdegrund.

Det var utifrån dessa förutsättningar vi kunde utmana det svenska näringslivet.

EN MIDDAG HÖSTEN 1993, BLIR TILL EN INTRODUKTION VÅREN 1994

Vad vi också behövde nu var en riktig legal struktur. Jag vände mig med största förtroende till min gode vän och kompanjon Staffan Holm. Vi lärde känna varandra på 80-talet då han var marknadschef på SF. När Staffan tidigare gjort ett personlighetstest fick han omdömet ordentlig på gränsen till omständlig. Staffan lämnade ingenting åt slumpen. Han var noggrann och välorganiserad. Allt samlades i plastfickor. Hans hand med siffror speglade omdömet i personlighetstestet. Till det bidrog Staffan med en stor portion humor. Det var precis vad vi behövde.

Han hade följt det initiala arbetet med NVP och bidragit med kloka ord. Framförallt gällande legal struktur och finansiella modeller. Stiftelseformen var det som låg närmast till hands. I och med att alla rättigheter till symbolen var registrerade under schweizisk lag, kändes det naturligt att ha stiftelsens säte i Schweiz, då även Jan och Carl Fredrik bodde där. Det var också spännande att alla större globala stiftelser och NGO:s, exempelvis FN, WWF och Unesco, hade sina säten i det lilla alplandet.

Stiftelseformen indikerade också att vi skulle driva NVP utifrån ett icke-vinstdrivande perspektiv. Vi ogillade begreppet välgörenhet. Det fick Frälsningsarmén och liknande ägna sig åt. NVP skulle agera strikt affärsmässigt, med den avgörande skillnaden att allt eventuellt överskott skulle återinvesteras i verksamheten. Vi avskaffade begrepp som tjäna och talade uteslutande om att skapa intäkter.

Briefen till Staffan var en huvudstiftelse i Schweiz och nationella systerstiftelser, alternativt ideella föreningar i de länder där NVP kunde tänkas bli aktiva. Initialt handlade det bara om att sätta upp modern i Schweiz och den första nationella stiftelsen i Sverige. Strukturen byggde på att moderstiftelsen gav nationella stiftelsen rätten att använda symbolen och de program som moderstiftelsen utvecklade, mot en förutbestämd licensavgift. I de fall där moderstiftelsen tecknade internationella avtal som förhindrade de nationella aktörerna att skapa egna samarbeten, fördelades dessa intäkter till respektive land. Relativt rakt på sak. Staffan hade gjort sitt jobb.

Nu återstod att skriva en verksamhetsbeskrivning som kunde godkännas av respektive lands regelverk för stiftelser. Det visade sig vara betydligt krångligare i så måtto att det var stor skillnad på hur pass kommersiellt aktiv en stiftelse kunde vara under schweizisk flagg, jämfört med till exempel svensk eller amerikansk lagstiftning. Staffan fick ligga i lite mer, men mot slutet av sommaren 1994 var allt på plats. I Schweiz tvingades vi göra etableringen i två steg. Vi behövde enligt myndigheterna först registrera ett vanligt bolag för att sedan kunna ansöka om stiftelsestatus. Den svenska stiftelsen Non-Violence Project Sverige med säte i Stockholm godkändes.

VILKA SKA VI VARA OCH HUR SKA VI SE UT?

Nu hade vi en legal struktur. Det som återstod var att rekrytera en namnkunnig styrelse, speciellt för den svenska verksamheten. Det var även dags att skapa en grafisk identitet. Den skulle naturligtvis innehålla symbolen som det starkaste elementet. Carl Fredrik hade givit oss strikta instruktioner att inte på något sätt göra avkall på den konstnärliga integriteten. Jag vände mig till Rönnbergs Annonsbyrå och byråns grafiska designers skapade en stark identitet som uppfyllde Carl Fredriks krav. Tillsammans med byråns kreatörer Björn Schumacher, Calle Lewenhaupt och Olle Matsson började vi samtidigt skissa på några introduktionskampanjer. Vi behövde skapa kännedom och tydligt visa att vi representerade ett annorlunda tänk. Målet var att, som det heter på fackspråk, re-positionera konkurrensen.

De första mötena med tänkbara partners initierades direkt i augusti 1994. Jan tog i tur och ordning kontakt med koncernledningen på Tetra Pak, IKEA och Bertil Huldt, skaparen av språkutbildningskoncernen EF, tillika en stor beundrare och ägare av Carl Fredriks konst.

Jag kontaktade alla de företag som jag på ett eller annat sätt haft kontakt med under mina annonsbyrå-år. Det var allt ifrån Volvo, H&M, McDonald’s, Bonnierkoncernen, Levi Strauss, TV4, Schibsted, svenska Posten, Arla, Clear Channel och Skandia. Alla som någon gång hade anlitat Skjöldebrand & Sjögren Annonsbyrå fick en påringning.

KAN ETT KALLT SAMTAL SLUTA I ETT PARTNERSKAP?

Hela detta uppdrag, med målet att säkra NVP:s finansiering, började med en så kallad cold call operation. Det var inte en vanlig pitch, utan ett förslag till partnerskap. Dels skulle man förstå idén, samt inse fördelen för sitt företag och sina anställda att kunna identifiera sig med ett gott syfte. Det var en ny terminologi som det svenska näringslivet inte hade full insikt i. I USA var detta en tradition, då varje företag med aktning hade sin egen stiftelse, ur vilken man kunde avsätta medel för ett relevant socialt initiativ. Den modellen hade vuxit fram efter andra världskriget då amerikanska myndigheter bestämde att denna typ av avsättning skulle vara skattefri. Det gjorde naturligtvis inte saken mindre intressant.

Nåväl, i Sverige existerade inte någon sådan modell, så vårt förslag om ett treårigt engagemang fick man snällt bedöma som vilken kostnad som helst. Den som först reagerade positivt i vårt internationella nätverk var Tetra Pak. Jörgen Haglind, ansvarig för Corporate Affairs tyckte spontant att idén lät intressant och bad att få återkomma efter att ha diskuterat den internt. Det var ett svar så gott som något. Vi hade fått igång en dialog som förhoppningsvis kunde leda till avslut.

Förvånansvärt nog fick vi inte alls samma positiva respons från IKEA. Vi trodde själva mycket på IKEA, tack vare Jans nära kontakter med grundaren Ingvar Kamprad. Kamprad hade under åren visat på en stor generositet och donerat mycket pengar till olika organisationer. Vi ville i och för sig inte bli uppfattade som en traditionell välgörenhetsorganisation, utan snarare som en partner som på sikt kunde bidra till goda affärer. Oavsett vad,