Kommissarie Marquanteur och Marseilles nätter: Fransk kriminalthriller

By Alfred Bekker

av Alfred Bekker



En ondskefull seriemördare med en mycket speciell signatur skapar förödelse i Marseille. Kommissarie Pierre Marquanteur följer i hans fotspår och försöker stoppa mördaren. Han inser snart att fallet har en helt annan bakgrund än vad man tidigare misstänkt. . .


Tidigare utgivna titlar i serien med Marseille-deckare om Pierre Marquanteur:


Mördaren i Marseille

Kommissarie Marquanteur och nätterna i Marseille

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: Jun 21, 2024
• ISBN: 9783745238372

Book preview

Upphovsrätt

En CassiopeiaPress-bok: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Casssiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Sonder-Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är imprints av

Alfred Bekker

© Roman av författaren

OMSLAG A.PANADERO

© denna utgåva 2022 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De fiktiva personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Likheter mellan namn är slumpmässiga och oavsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Följ oss på Facebook:

https://www.facebook.com/alfred.bekker.758/

Följ oss på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Få de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förlagets blogg!

Håll dig informerad om nya utgåvor och bakgrundsinformation!

https://cassiopeia.press

Allt som har med fiktion att göra!

1

Ibland undrar jag hur många män i Frankrike som egentligen heter Jean. Namnet är ganska vanligt och ibland får man en känsla av att vara omgiven av människor med detta namn.

Det finns tre män som heter Jean i den här berättelsen.

Min chef heter Jean-Claude.

En av mina kollegor heter Jean-Luc.

Och så finns det en ganska tvivelaktig person som går under namnet Jean Sorell.

Men jag kanske borde berätta om fallet från början.

Bonjour först av allt.

Jag heter Pierre.

Pierre Marquanteur.

För att vara mer exakt: kommissarie Pierre Marquanteur från Marseille. Tillsammans med min kollega François Leroc arbetar jag på en specialiserad avdelning. Vi tar hand om de stora fiskarna, så skulle man kunna sammanfatta det, även om vi har mindre att göra med fiskmarknaden.

Naturligtvis finns det en här också. Marseille har en stor hamn.

Men tillbaka till uppgiften för vår avdelning.

Organiserad brottslighet är vårt huvudsakliga arbetsområde. Och det finns förstås mycket att göra. Marseille har en stor hamn, och allt som kommer med fartyg är inte lagligt. Och så har vi förstås le Vieux-Port, den gamla hamnen, där klaner av algerier och svarta afrikaner krigar mot varandra och samtidigt försöker tränga ut de traditionella hamnjättarna. Vem vet, kanske blir den urgamla italienska maffian till åtlöje. Och så har vi ryssarna, marockanerna och libaneserna. Och naturligtvis olika rockgrupper som också försöker komma in i handlingen.

Koalitionerna i dessa gangsterkrig - nej, vi kallar dem strukturer av kriminella nätverk på ett annat sätt och på ett professionellt sätt - förändras ganska snabbt.

Den som är favoritleverantör av droger idag kommer att vara fienden imorgon.

Vad kan jag säga? Mord händer alltid. Ibland har vi att göra med galna seriemördare, ibland är det mördare från grannskapet eller bara någon som var full och hade en flaska i handen vid fel tillfälle och slog någon i huvudet.

Men vi kan hantera det.

Det kan alla lita på.

Det var natt och Marseille hade förvandlats till ett hav av ljus. Stjärnorna var knappt synliga. Vissa kallade det ljusförorening. Men det hade sin egen skönhet.

Och ljusen var särskilt ljusa vid Vieux-Port ...

Nattliv.

Den svarta limousinen stannade precis utanför hotellet. En ung kvinna klev ut genom dörren längst bak till höger. Hon var klädd i en mycket tajt skinnkjol, högklackade skor och mycket smink. Hennes väteblonda hår var uppsatt. Ordet L'AMOUR var inristat med konstnärliga bokstäver på hårspännet av trä.

Blondinen räknade några sedlar och lade dem i handväskan.

Salongens sidofönster gled ner.

Ses vi nästa vecka? frågade en mansröst.

Visst.

Och?

Du har mitt nummer.

Ja, ja...

Så där ja!

Men...

Så ring mig.

Jag vill att du reserverar onsdagen från klockan åtta på kvällen för oss, Chantal, krävde mannen, som inte hade något annat än en armbåge som stack ut.

Chantal flinade.

Men då måste du lägga till ytterligare en not!

Okej! Vi ses då! Vi ses då!

Au Revoir!

Limousinen körde iväg.

Chantal tog ett djupt andetag och gick mot den blinkande neonskylten till det närbelägna hotellet.

En oansenlig Ford närmade sig nu. Föraren måste ha iakttagit Chantal och väntat tills limousinen hade åkt.

Strålkastarna fångade Chantal.

Hon stod nu i deras starka ljus.

Det är okej nu! mumlade hon.

Men det var inte bra.

Förhoppningsvis inte ännu en av de där perversa typerna, tänkte hon och gjorde en grimas.

2

Sidofönstret på passagerarsidan öppnades. Chantal stannade och tittade in. Nå, vad kan jag stå till tjänst med? frågade hon med en suggestiv underton som omedelbart gjorde det klart för varje potentiell friare att denna dialog var början på en affärsuppgörelse.

Chantal försökte känna igen vem som satt bakom ratten i limousinen. Gestalten lutade sig mot henne. Lite ljus föll nu på ansiktet från neonskylten på det närliggande hotellet.

Chantal skakade på huvudet.

Nej, jag är ledsen, jag gör inte så! förklarade hon bestämt.

Hon gick längs gatan mot hotellet. Hon hade ett rum där. Bilen följde efter henne.

Personen vid ratten hade nu också sänkt sidofönstret på förarsidan. En hand i en läderhandske höll upp sedlar.

Chantal vände sig om en kort stund.

Trehundra euro, flög det genom hennes huvud.

Hon stannade, och det gjorde även bilen.

Hon rundade bilen och gick fram till det öppna sidofönstret på förarsidan. Hennes hand höll ut pengarna.

Något fick henne att tveka.

Då tog hon pengarna trots allt.

Jag sa ju att jag inte riktigt gör det. Jag har ju trots allt mina principer, men...

Gestalten pekade tyst mot passagerarsätet.

Chantal nickade.

Hon körde runt bilen igen och steg in.

Du måste verkligen behöva det! muttrade hon och stoppade ner lapparna i handväskan.

3

Klockan var strax efter midnatt när hotellets ytterdörr flög åt sidan.

En man i ljusgrå yllekappa kom in. Han hade sitt blåsvarta hår axellångt. Det var bakåtknutet i en fläta.

Han gick med långa steg genom foajén och drog fram ett vapen. Det var en mycket nätt Uzi kulsprutepistol.

I miljön kallades detta förmodligen också för en show-off pistol.

Men man kan också skjuta med den.

Trettio skott per sekund med en salva.

Det förstör en hel del.

Och alla som råkar vara i vägen är som ett såll efteråt.

Portieren stelnade till och försökte sträcka sig in i en låda, men Uzi:n hade redan börjat skjuta. Ett dussin skott passerade strax ovanför portieren och ritade ett mönster av hål i väggen bakom honom.

Var är Chantal? frågade han sedan.

Ingen aning! stammade portieren.

Jag pumpar dig full med bly om du inte ger mig ett svar! Jag tänker inte låta mig fördröjas längre!

En man kom ner för trappan som ledde till övervåningen. Han var klädd i en silvergrå skräddarsydd kostym. Hans vänstra hand var gömd i byxfickan.

Jacques Bolgerie, fortfarande den gamla hetsporren! Vad är det för cirkus du håller på med här? frågade han. Förstör alla mina möbler! Vad tror du att det kostar!

Jacques hette egentligen Gustave Bolgerie.

Men vem kan ha någon respekt för någon som heter Gustave? Kanske kan man jobba som revisor med det namnet. Men som hallick? Bolgerie hade ingen önskan att bli till åtlöje.

Alla kallade honom Jacques.

Vissa kallar honom också Nasty Jacques.

Men bara vissa.

Och Jacques hade inget emot det alls.

Jacques vände sig om och riktade Uzi:n mot mannen i kostym, en gråhårig man i fyrtioårsåldern med tunn mustasch och ett överlägset leende.

Jag har försökt nå dig i flera dagar, Vincent!

Så, här är jag! Vad finns det att prata om?

Det handlar om Chantal!

Hon har bestämt sig, Jacques.

Så här?

Hon vill hellre jobba för mig. Hon får inte stryk så ofta och kan behålla mer av sina pengar själv. Dessutom kan jag skydda henne - du däremot är bara en förlorare, Jacques!

Jag - en förlorare?

Jag är ledsen, Jacques.

Lyssna...

Ta det lugnt, Jacques!

Jacques ansikte blev rött. Hans ansikte förvreds till en grimas. Han riktade Uzi:n mot sin motståndare i huvudhöjd.

Vad är det som händer? Har du blivit galen igen, Jacques? Den som hotar Vincent Janvier borde tänka sig för två gånger. För jag har många goda vänner som skulle stå på din sida...

Var är Chantal? upprepade Jacques.

Vincent Janvier flinade snett. Jag förstår att det gör dig förbannad att Chantal är med mig nu. När allt kommer omkring har du förmodligen levt uteslutande av vad hon har fört in. Janvier ryckte på axlarna. "Då borde du ha varit lite snällare mot henne! Förra gången slog du henne så illa att hon nästan inte gick att använda! Som tur är känner jag en bra läkare som kan