Triggerpunkten

By Sofia Hannar and Gustaf Hannar

När Andrea tar det första steget ut på den glödheta kol­bädden är hon plågsamt medveten om att det inte bara är hennes framtid på företaget som står på spel, insatsen är betydligt högre än så. Om hon tappar kontrollen kan hennes destruktiva kraft ta över - precis som den gjorde för mer än trettio år sedan då en gnista satte barndomshemmet i brand och lämnade hennes liv i ruiner.
Nu måste Andrea resa sig ur askan och göra upp med sitt förflutna. Hon är trött på att leva i ständig skräck för att hennes mörka hemlighet ska avslöjas. Men om hon inte kan lita på sig själv, vem kan hon då lita på?
När en karismatisk healer oväntat korsar hennes väg får Andrea hopp om att hans förmågor ska kunna hjälpa henne.
Andreas försök att bryta sin förbannelse får dock oanade och dramatiska konsekvenser.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: Jun 27, 2024
• ISBN: 9789180975865

Sofia Hannar

Sofia Hannar har sedan 2007 varit verksam som barnboksredaktör på Bonnier Carlsen, fackboksredaktör på Semic och skönlitterär redaktör på Forum Bokförlag samt Damm Förlag/Massolit. Sedan 2014 är Sofia frilansredaktör och anlitas främst av bokförlag, men även organisationer och privatpersoner.

Book preview

1

Tio steg var allt som krävdes.

Efter dessa tio steg skulle Andrea bli en fullvärdig medlem i laget, team MD, och livet skulle inte bara bli rikare och roligare utan också tryggare.

Hon och resten av personalen på Market Drill hade fått villkoren förklarade av företagets HR-chef, Torkel Marklund: varje steg hon tog över glödbädden representerade en punkt i företagets lojalitetsprogram, och när hon var framme vid målet väntade en belöning i form av gruppkram, dop i champagne samt fria drinkar i baren. Och, viktigast av allt, medlemskap i den inofficiella klubben av äkta drillare.

Företagets lojalitetsprogram var en samling pretentiösa och diffusa floskler som en inhyrd teambuildingkonsult presenterat under den två timmar (mycket) långa föreläsning som föregick denna fysiska examen. Andrea hade hört allt förut: de långsökta metaforerna (företaget var ett tåg, där personalen färdades i vagnar bakom loket som kördes av den heroiska ledningsgruppen) och den amatörpsykologiska indelningen av medarbetarna i olika kategorier som representerades av djur eller färger. Rent nonsens upphöjt till gudomlig sanning när det presenterades av en konsult som kostade tvåtusenfemhundra kronor i timmen.

Andrea var plågsamt medveten om att hennes framtid i den här gruppen, och på det här företaget, hängde på att hon klarade av detta eldprov. Hon var också medveten om att hon utsatte sig för en betydligt större risk än att bränna fötterna på den glödande kolen. Om hon tappade kontrollen kunde vad som helst hända.

Av de tio budorden i lojalitetsprogrammet mindes hon bara några få som fladdrat förbi på konsultens ändlösa Powerpointvisning. Men även om själva ledorden kändes som klyschor förstod Andrea att Torkel menade allvar när han påminde dem om att kolvandringen var ämnad att skilja agnarna från vetet.

Några agnar hade redan sållats ut. Andrea sneglade bort mot den lilla grupp medarbetare som hade avböjt att delta eldprovet. Molokna satt de lite avsides utan att delta i de ovatione r som mötte varje framgångsrik kolvandrare.

Fjorton personer hade redan klarat sig helskinnade över kolbädden, även om några hade fått bita ihop rejält för att inte avslöja smärtan när glöden mötte fötterna på något utsatt ställe. Höga på adrenalin (och alkohol) skrek den växande gruppen ut ramsan som de lärt sig under förmiddagens övningar: MD, MD, genom eld och vatten!

Andrea hörde, som genom ett tjockt filter, hur den osynkroniserade kören vrålade mantrat och hon kände stresspåslaget växa till ett febrigt, darrande trancetillstånd som gav henne yrsel och gjorde munnen snustorr.

På andra sidan väntar champagnen, tänkte hon i ett fåfängt försök att avleda tankarna från den kommande prövningen.

Två personer stod före henne i kön fram till den tio meter långa glödbädden. De stirrande blickarna och den fräna lukten av svett avslöjade att de var precis lika skärrade som Andrea.

När Maja, en försynt dam på ekonomiavdelningen, vände sig om innan hon skulle kliva ut på glöden, kunde Andrea se tårar i kvinnans ögon. Även Herman, som stod närmast i tur, uppfattade hennes desperata blick, vilket fick honom att fullständigt tappa modet. Han sjönk ner på knä medan han mumlade: Jag skiter i det här, det är inte värt det. Sedan vacklade han bort mot gruppen med mesar: de som inte vågat vandra över kol, men som ändå var brännmärkta för all framtid.

Det här är alldeles för grymt, tänkte Andrea medan hon såg Maja snubbla fram över den rödglimmande kolen. Brännblåsor läker ju med tiden, men stämpeln som vekling går aldrig att tvätta bort.

Nu hade Maja lyckligt nått säkerheten på andra sidan och möttes av Torkel, tillsammans med den skränande hopen som redan hade klarat lojalitetsprovet. Maja tog en djup klunk av champagnen som Torkel försett henne med.

Strax därefter riktades alla blickar mot Andrea. Spridda röster började skandera på nytt, sedan föll de övriga in i kören och takten ökade: Andrea, Andrea, genom eld och vatten!

Andrea fäste blicken på en punkt i fjärran. Detta var sanningens minut. Hon gjorde det inte för företaget, för de tio budorden eller för cheferna – hon gjorde det enbart i syfte att bevisa för sig själv att hon var redo för ett nytt liv.

Med hjärtat hamrande i bröstet tog hon det första klivet ut på glödbädden. Ett av budorden, Vi ska jobba proaktivt, dök upp i hennes huvud samtidigt som reptilhjärnan manade: gå, gå, gå.

Proaktivt, vad är det för jävla ord egentligen? tänkte Andrea medan hon tog nästa steg. Kolbitarna under hennes nakna fötter glimmade ondskefullt, men hon kände ingen smärta. Inte än.

Uppmuntrad av talkören i bakgrunden, och stärkt av att det faktiskt inte gjorde ont, tog hon ytterligare två steg.

Sedan hände något. Den nervöst pirrande känslan ersattes av pulserande vågor som började i fötterna och spred sig genom kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Andrea upplevde hur ett inre tryck sakta byggdes upp och hur ett vibrerande kraftfält samlades någonstans i magtrakten. Samtidigt blev hennes huvud kallt, som om hon stoppat munnen full med isbitar. Tankarna, som tidigare fladdrat runt av nervositet, klarnade och en intensiv närvarokänsla fick henne att registrera varje detalj av det som pågick omkring henne.

Medan en isolerad del av hennes hjärna var sysselsatt med att flytta fötterna över det glödande kolet, avsökte Andreas radarblick klungan av människor som trängdes runt den lilla estraden. Hon fick en vision av någon primitiv invigningsrit, eller kanske en lägereld där människor samlats för att dela gemenskap och dramatik. Men i den här gruppen – tjugoåtta personer hann hon räkna – var långtifrån alla delaktiga i gemenskapen. De sex medarbetare som hittills kuggats i lojalitetsprovet kurade i utkanten av klungan, förenade endast av sina misslyckanden. Och det fanns andra, som visserligen stod med i den vrålande skocken, men som bara pliktskyldigast rörde på munnen. Deltagare av nödtvång snarare än av övertygelse.

På närmare håll – så tätt intill att Andrea skulle kunnat nå dem med händerna – stod de redan frälsta, firmans kärntrupper, med något extatiskt i blicken. Det här var människor som visade villkorslös lojalitet med Market Drill, företaget som på kort tid vuxit till Sveriges största inom mediarådgivning och marknadsundersökningar. Samtliga hade uppmärksamheten riktad mot det som utspelade sig på arenan där hon själv var huvudperson.

Andrea tog ytterligare två steg – bara fyra kvar nu – med en växande, kuslig känsla av att hjärnan var avskild från hennes kropp. Och hjärnan fortsatte att registrera med iskall precision. Hon skannade av ansiktsuttrycken och blickarna hos de mest entusiastiska drillarna och kunde se hur de bekräftade varandra med snabba ögonkast och glittrande leenden. Majoriteten var kvinnor i åldern mellan tjugofem och trettiofem, även om det fanns några som var jämnåriga med Andrea, det vill säga fyrtiotvå. De flesta var singlar, så mycket visste Andrea. Partytjejer, men också arbetsmyror som aldrig sa nej till övertidstimmar eller obetalt hemarbete.

Hon lade även märke till männen, varav flertalet hade någon chefsbefattning. De var mer avvaktande och skrek inte lika hysteriskt. Men vänta bara några timmar, tänkte Andrea, när vinet och drinkarna fått full effekt.

Medan benen rörde sig automatiskt fortsatte hennes hjärn a att analysera var hon passade in, vilka människor hon borde ha som bundsförvanter, vilka som var framtida vänner – och tänkbara fiender.

Hon satte ner foten i det nionde steget när hon insåg ytterligare en sak: de flesta åskådare höll en mobiltelefon i handen, och just nu dokumenterades hennes vandring över den glödande mattan. Insikten fick henne att rikta uppmärksamheten mot sig själv. Vad utstrålade hon egentligen under dessa avgörande ögonblick? Var det beslutsamhet, eller tvekan? Eller, hemska tanke, syntes den ångest som hon egentligen kände?

Andrea fick aldrig tid att avsluta tanken. Hon lyfte benet för att ta det sista steget mot räddningen, och hon kände redan lättnaden över att helskinnad ha tagit sig igenom golgatavandringen, när hon frös mitt i rörelsen. Som en blixt skar en vision genom hennes medvetande.

Lågorna som hungrigt slukade allt i deras väg. Den tjocka röken som steg mot himlen. Skriken och de förtvivlade ansträngningarna att kväva brandhärdarna. Svedan i ögonen och halsen. Hettan som fick svetten att rinna i floder. Slutligen ett eldhav som på några minuter förvandlade huset till aska. Och kroppen där inne som kremerades …

Mitt i denna skräckvision märkte Andrea hur plågan som förmedlades av minnet blev fysisk. Hennes vänstra fot, den som fortfarande stod kvar i glöden, sände strålknippen av smärta genom kroppen. Ändå var hon oförmögen att röra sig trots att hon befann sig bara någon decimeter från kanten av glödbädden.

Andrea märkte inte hur hejaramsorna upphörde, eller hur ögonen spärrades upp i bestörtning hos de paralyserade kollegorna. Hon noterade inte ens Torkels framsträckta hand som snabbt högg tag i hennes armbåge och drog henne bort från den hotfullt pulserande glödhögen.

Långsamt landade Andrea i sig själv igen. Hon kände den lindrande kylan från vätskan (champagne?) som strömmade över hennes fötter och hon märkte hur en mängd armar slöt sig runt hennes kropp. Det var först när hon förde handen till sitt ansikte som hon förstod att tårarna strömmade längs hennes kinder.

Are you okey? Den oroliga frågan uttalades av företagets it-chef, Kevin, som var en av de första som rusat fram till henne efter Torkels snabba räddningsinsats.

Jag mår bra, fick Andrea fram mellan snyftningarna. Jag vet inte vad som hände, kanske trampade jag snett och fastnade med foten.

Torkel hade fått en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

Får jag se om du har bränt dig, sa han och stödde henne med armen medan han vände upp Andreas fotsula mot solljuset.

Det är ingen fara, protesterade Andrea, trots att det dunkade av smärta i hälen. Märkligt nog pulserade smärtan i takt med den spänningsknut som hon känt tidigare och som hade sitt centrum i mellangärdet.

Det ser inte ut att vara så allvarligt, konstaterade Torkel efter att ha granskat hennes fotsula ingående. Lite rött, men inga blåsor. Tur att det var hälen, där huden är som tjockast.

Andrea blickade runt på de oroliga ansikten som omringade henne och hon insåg att hon var en hårsmån från att schabbla bort chansen att ta en plats i laget. Hon hade bara diffusa minnen av vad som hänt under kolvandringen, men just nu fanns det bara ett sätt att rädda ansiktet.

Äh, vad fan, sa hon i överdrivet nonchalant ton. Lite blessyrer måste man kunna ta. Och det här är inte värre än att det går över efter en drink eller två.

Orden fick folksamlingen att explodera i ovationer och ryggdunkningar. Kevins oroliga ansiktsuttryck förbyttes i lättnad och han skyndade bort till bordet där ett stort antal vin- och spritflaskor trängdes med ishinkar i vilka ölburkar simmade omkring. Efter att ha hällt upp en stor, bärnstensgul whisky i ett glas och fiskat upp en ölburk återvände Kevin till platsen för den tidigare dramatiken.

Han trängde sig fram i klungan med whiskyglaset höjt som en fackla i handen.

Watch out, ropade han, first aid on its way. Han höjde andra handen som höll i ölburken. And second aid, too.

Andrea log tacksamt mot Kevin. Tack och lov för britterna och deras torra humor, hann hon tänka innan Kevin räckte fram sina gåvor mot henne. Nu, när chocken hade lagt sig något, kände hon sig lättad, nästan euforisk. Det var faktiskt som om den lyckliga utgången av det tidigare lilla dramat hade gjort henne till ett slags hjälte, eller åtmin stone till kvällens huvudperson. Hon mindes knappt de tankar och visioner som tagit över hennes sinne, men hon var fortfarande medveten om det pulserande kraftfält som levde kvar i hennes kropp.

Med ett brett leende på läpparna och en, som hon hoppades, obekymrad glimt i ögonen sträckte hon ut handen för att ta emot glaset som Kevin räckte fram mot henne.

När det bara var en centimeter kvar tills hon skulle greppa glaset kände Andrea hur en mäktig våg rusade genom kroppen, vidare längs armen och ut i hennes högra pekfinger.

Kevin ryckte åt sig sin hand en millisekund innan glaset splittrades och skärvorna föll till marken.

Han stod först som förstenad, innan han till slut kämpade sig till ett litet leende.

You’re really on fire, Andrea, sa han vilket utlöste försiktiga skratt från de övriga.

Först stod Andrea som fastfrusen i bestörtning, sedan samlade hon sig och sa med tillkämpat glättig röst: Ja, det där var kanske startskottet för partyt.

Nya ovationer bröt ut och de som hade glas eller burkar i händerna höjde dem mot Andrea i en skål. Hon tog emot ölburken som Kevin tvekande sträckte fram och besvarade skålen.

Andrea var nästan säker på att ingen märkte när hon trampade ut den lilla blå lågan som brann i den utspillda whiskyn vid hennes fötter.

2

Är hon helt jävla dum i huvudet?

David stirrade klentroget på skärmen där han kunde följa Andreas förehavanden i realtid. Han hade redan för flera veckor sedan tagit för vana att gå in på Andreas Facebookgrupp för att (som han ursäktade sig) visa sitt intresse för hennes nya jobb.

I själva verket var det inte enbart nyfikenhet som drev honom , utan också en dov känsla av oro blandad med en skvätt cynism. Han kunde inte för sitt liv begripa hennes heta önskan att jobba på ett företag som, enligt hans uppfattning, endast producerade luft. Lika lite kunde han förstå varför Andrea var så förtvivlat angelägen om att bli accepterad av en grupp ytliga människor.

Även om filmsnutten som han betraktade i mobilen var skakig kunde David konstatera att Andrea kämpade som en besatt med att visa upp en glättig fasad, och hennes leende signalerade tyck om mig, låt mig vara med i gänget. Men han hade också, under tiden som Andrea vandrat över kolbädden, lagt märke till ett annat uttryck i hennes ansikte – en kuslig tomhet som han först hade tolkat som panik.

Han hade sett den där uttryckslösa blicken förut. Ja, faktiskt var det ett av hans första, och starkaste, minnen från tiden när de precis hade träffats. David rös till när han erinrade sig den märkliga, och i många avseenden omskakande, dagen för snart tjugo år sedan.

* * *

David hade nyligen blivit antagen som doktorand vid institutionen för astronomi på Stockholms universitet. För att fira denna händelse bokade han en skidresa till sitt drömmål: Zermatt i Schweiz. På flygplatsen i Genève möttes han, och de övriga resenärerna, av Andrea som var stationerad i Zermatt som reseledare sedan ett par månader.

Redan den andra dagen, under den obligatoriska after ski som avslutade varje skiddag, hamnade de på stolarna bredvid varandra. De kom snabbt underfund med att de hade samma smak gällande utförsåkning och beslöt att träffas nästa dag för att utforska några nedfarter som Andrea kände till, men som inte var markerade på Zermatts officiella pistkartor.

Klockan nio dagen därpå möttes de vid liften upp till Triftji, den ökända puckelpisten som var orsaken till att räddningspersonal nästan dagligen fick göra utryckningar för att forsla ner tilltygade människor med hjälp av skoter eller helikopter.

Vädret var helt perfekt. Blå himmel, vindstilla och några minusgrader. Även snöförhållandena var idealiska. Tre dagars ihållande nederbörd under föregående vecka hade lämnat ett mer än halvmeterdjupt täcke av fjäderlätt lössnö.

När David anlände med morgonens andra kabin stod Andrea redan och väntade, ivrigt samspråkande med en lokal skidguide som verkade ha passerat sjuttioårsstrecket med god marginal. Hon avbröt sig med en ursäkt och mötte David med ett bländande leende i det brunbrända ansiktet. Det spratt till i bröstet när han granskade Andrea. Hennes aningen runda ansikte, där den lilla uppnäsan prickades av fräknar som nästan smälte samman med solbrännan. De isblå ögonen som betraktade honom med en lekfullt okynnig förväntan. Axellångt, rågblont hår svallade ut under hjälmen i böljande vågor. De knallröda skidkläderna avslöjade inte mycket av hennes former, men han noterade att Andrea verkade vara i fysiskt topptrim, med långa starka ben som hon nu sträckte ut i tänjande rörelser.

Är du sugen? undrade hon tvetydigt medan David försökte slita blicken från hennes framsträckta ben.

Det beror på vad du har att erbjuda, svarade han, betydligt mer flörtigt än han hade avsett.

Tja, baksidan på Triftji är det bästa stället en sån här dag. Jag pratade precis med Hansi här och han var uppe igår. Helt magiskt, enligt honom, och bara ett fåtal spår före oss.

Återigen pirrade det till i kroppen på David. Det här lät som något helt i hans smak.

Och hur ser det ut? undrade han. Brant? Lavinfara?

Helt riskfritt, svarade Andrea leende. Eller kanske inte helt, vi kommer att åka över en glaciär på några hundra meter där det kan förekomma sprickor.

Och hur undviker man dem då? Ett litet tvivel hade smugit sig in i Davids röst.

No risk, no fun, sa hon med ett skratt. Sedan blev hon allvarlig igen: Jag har gjort den här turen flera gånger och det har aldrig hänt nåt, men självklart ska vi ta det försiktigt.

Andrea gjorde en svepande rörelse med armen mot kabinen som stod redo bakom dem och nickade sedan adjö till Hansi, som lät höra ett glatt gute Fahrt innan han återgick till att spana ut över det snöklädda landskapet.

Hansi är en legend här, förklarade Andrea medan liftkorgen svävade ut från stationen. Han är sjuttiotvå år och har stått på skidor sen han var två. Tänk dig, ett helt liv på skidor! Enligt honom själv är det som ett beroende, han måste få sina adrenalinkickar för att känna sig levande.

David kunde förstå känslan, han hade också upplevt berusninge n vid flera tillfällen och ville gärna göra det fler gånger. Men att så fullständigt bli slav under lasten kändes ändå avlägset för hans del.

Det var bara ytterligare fyra personer i kabinen och David förvånades över att inte fler passade på att utnyttja pudersnön medan den ännu låg orörd. Men förresten, slog det honom, då blir det mer kvar åt oss. Han sneglade på Andrea som stod vid fönstret och blickade ut mot de böljande snövidderna. Det kändes lite märkligt att ge sig ut på det här äventyret med en person som han inte kände och vars hittills enda gemensamma nämnare var en böjelse för lössnöåkning.

Som om hon hade anat hans tankar vände sig Andrea om och frågade: Vad gör du till vardags, David? Alltså när du inte dejtar främlingar i backarna. Hon blinkade mot honom och David kände återigen pirret i magtrakten.

Hm, det är ganska ointressant. Typ, en evig student. Det kändes som en alltför övermäktig uppgift att berätta att han var doktorand på Stockholms universitet i ämnet astrofysik.

En kort stund senare var kabinen framme vid toppstationen och Andrea fortsatte med bestämda steg runt den lilla restaurangen som låg i anslutning till lifthuset.

Nu är det en bit att gå, förklarade hon och slängde upp skidorna på axeln. Närmare bestämt en timme eller så, beroende på hur många som tagit sig fram här tidigare.

Du får ta det lite lugnt, vädjade David. Jag är inte lika van vid den här tunna luften som du.

Andrea nickade och började pulsa iväg längs en knappt synlig stig genom snön.

Efter bara en kvart kände David att lungorna höll på att sprängas av ansträngningen att pulsa i den djupa snön. Andrea däremot föreföll oberörd, vilket delvis kunde bero på att hon var lättare och inte sjönk ner lika djupt. Ytterligare en kvart senare befann de sig på en smal bergskam där det visserligen var lättare att gå, men där bergssidorna stupade brant åt bägge håll. David kände att svetten som bröt fram inte enbart berodde på ansträngning, utan lika mycket på den känsla av svindel som grep honom.

Går det bra? undrade Andrea efter en stund när hon märkte att David sackade efter.

Snacka inte. Bara gå, flåsade David. Ju förr vi tar oss bort från den här bergsryggen, desto bättre.

Det blir snart lite enklare, när stigen bär nedåt, sa hon och pulsade bestämt vidare.

En knapp halvtimme senare ansåg Andrea att de var framme. Hon stampade till en liten hylla i snön och krängde av sig ryggsäcken.

Vi börjar med lunch, sa hon och satte sig ner. Sen blir det glass till efterrätt. Hon pekade ner mot sluttningen där snön låg orörd som en gnistrande glasyr över de branta bergssidorna.

Wow, suckade David och slog sig ner på snöhyllan.

Andrea plockade fram varsin ciabatta med mozzarella, basilika och tomat ur ryggsäcken. De högg in och sköljde ner tuggorna med klunkar ur varsin burk med Lemon Soda. Enligt Andrea behövde de mycket socker, och som avslutning på måltiden delade de på en ask Toblerone.

David hade naturligtvis smakat chokladen vid tidigare tillfällen, men aldrig när han suttit så här nära förpackningens originalmotiv, Matterhorn. Han sneglade bort mot det karaktäristiska berget som höjde sig i fjärran och undrade om Andrea avsiktligt bjudit på Toblerone för symbolikens skull.

Nu kommer belöningen, skrattade Andrea sedan hon packat ner resterna av måltiden i ryggsäcken. Båda två började knäppa pjäxorna och klev sedan i skidorna.

Jag föreslår att vi åker i princip rakt ner från där vi står nu. Sen rundar vi klippan som du ser där nere till höger och väntar in varandra. Du kan reglerna, eller hur?

David nickade medan han med blicken följde det tänkta spår som hon pekade ut. Japp. Vi åker en och en, och startar inte förrän första åkaren är nere och i skydd bakom klippan. Nåt mer?

Andrea såg honom djupt i ögonen.

Ja, sa hon, men det finns även en estetisk regel. Vi får inte korsa varandras spår. Sen är det viktigt att jag åker först – inte för att jag prompt måste lägga de första spåren, utan för att jag är den av oss som hittar här.

Det är uppfattat. David kände hur nervositeten växte i kroppen. Han tvivlade inte på att han grejade själva skidåkningen, men det fanns alltid okända faktorer som kunde ställa till det: dolda stenar, felskär eller i värsta fall laviner.

Det är visserligen brant i början, men du behöver inte oroa dig för laviner. Andrea fortsatte i lugnande ton: Jag litar helt på Hansi. Om han säger att det är riskfritt då är det så.

David nickade kort och log mot henne.

Damerna först, sa han och drog ner skidglasögonen över ansiktet.

Andrea gjorde sig beredd. Hon tog tre djupa andetag och gav sig sedan iväg med näsan ner mot fallinjen. Snabbt kom hon in i rytmen och hittade en pendelrörelse som åstadkom ett symmetriskt serpentinspår i den djupa snön.

Från Davids position kunde han bara följa hennes nedfart bakifrån, men han noterade att hon åkte fantastiskt kontrollerat, med perfekt belastning på bägge skidorna och lagom kroppslutning i förhållande till backen. Ett stort snömoln virvlade upp vid varje sväng och skymde ibland nästan helt Andreas röda skidkläder. Hennes vita hjälm såg ut att studsa från sida till sida.

Hon är bra, tänkte han, riktigt bra. Och av någon märklig anledning kände han sig stolt över henne, som om de redan var ett par och han kunde sola sig i glansen av hennes skicklighet som skidåkare.

Till sist såg han henne avsluta åket med en vid sväng och stanna bakom klippan som hon pekat ut tidigare. Hon vände sig upp mot honom – en liten röd prick mot allt det snövita – och vinkade med stavarna. Nu var det hans tur, och han kände det välbekanta suget i magen.

I de två första svängarna belastade han ytterskidan för mycket och var farligt nära att korsa skidorna, men sedan hittade han rytmen och greps av den välbekanta euforin. Andrea hade rätt i att det var brant, vilket först krävde skärpt uppmärksamhet på hur han fördelade kroppsvikten, men efter ett tiotal svängar hade ryggmärgsreflexen tagit över och han kunde istället koncentrera sig helt på njutningen.

Snön var lårdjup och vid varje sväng strömmade en kaskad av lätta flingor upp via skrevet och vidare över magen. David närmade sig klimax på den adrenalinkick som alltid brukade sätta in – ett rus som gjorde honom sprittande lycklig, som om huvudet var fyllt av champagnebubblor. Han började plötsligt fnissa hysteriskt och när sedan Andrea dök upp i tankarna brast han ut i ett gapskratt som höll i sig hela vägen ner.

När han, efter några minuter som känts som timmar, bromsade in bredvid Andrea var hela hon ett enda lyckligt leende.

Var det okej? undrade hon när David hämtat andan.

Helt fantastiskt, svarade han. Jag fattar först nu hur mycket jag har saknat det här.

Ett ögonblick såg det ut som om de var på väg att förenas i en kyss, men Andrea backade undan i sista ögonblicket med en behärskad min.

Nu måste vi vara koncentrerade på resten, sa hon allvarligt. Det återstår några kilometer puder att beta av. Inte lika brant, men ändå fullt njutbart. Om du orkar med mer?

Har jag nåt val? undrade David. Det är ett hårt jobb, men nån måste ju lägga spår i den här orörda snön. Lika bra att få det gjort.